Det var ju bara som att vifta med en påse full av karameller framför någon som älskar godis, det där;

Att han kom hem i natt och sov och sen bara hann äta frukost innan han skulle dra igen. Okej, vi hann också ut på en sån där långpromenad i vackra, vackra hösten. Det var fint. Men sen, då var det bara att kramas hejdå igen. Kändes faktiskt fasligt tungt idag. Det brukar gå bra, vi har det så bra liksom, på båda håll. Jag tycker det är jättemysigt att vara själv med Liten och M har verkligen fått fart på sitt uppdragande och gillar det han gör. Men nä, det sög hästpung att han drog iväg idag igen, helt enkelt… Det tyckte vi alla tre..

Någon ville helst följa med, såklart.

Och ni vet ju hur jag är vid här laget; en obotlig optimist som ibland nästan blir less på mig själv över att jag så sällan tillåter mig själv att klaga, tycka saker är dåliga. Eller grinar över att det tar emot eller så. Det är så mycket skönare att försöka se saker från den ljusa sidan. Jag är tjurig som en gammal get och gör alltid ett och tretton försök till att göra varje dag till den bästa. Ibland går det lättare, ibland är det trögare. Ni vet, livet. Sen kommer det dagar som idag, när jag inte har den minsta lust att göra ens ett försök. Och då får det vara så. Punkt slut.
Så idag har jag mest  gått runt och varit melankolisk och Ferdinandsuckat. Dels tyckt lite småsynd om mig själv och sen gått runt och bara vacker-suckat åt allt och inget. Det äär ju så makalöst fint ute nu att det tusiken gör ont i kroppen. Och den där solen tar sig in i huset också på ett sätt som gör att allt är lite gyllene, på något vis.

Efter en morgon ute i friska luften och efter att M åkt, så gick vi in i huset igen. Deppmorsan och den lilla Solstrålen som jag tackar för, varje, varje dag. Slängde kläderna och napp och trasan på köksstolen, satte igång och bakade limpa (HÄR finns ett inlägg med mina bästa brödrecept. Idag blev det Trishas Sirapslimpa). … och så röjde vi bort en liten bit slagbord som ni ser, så att S kunde rejsa mer än helt fritt genom huset..

”Å, min trasa, mamma!”

Så åt vi lunch och sen var det sovdags för S. Han somnade på några minuter där ute i sköna luften. Jag satte mig med en kaffekopp på järntrappen till Gårdshuset. Det är prima solläge där. Och så Ferdinandsuckade jag lite till, såklart. Sen blev jag snorless på mig själv och väntade bara en liten stund, till limporna var färdiggräddade....och sen körde jag igång ett träningspass som både innehöll hög puls och svidiga muskler. Det gick så jädra bra och jag tog ut mig till max. Finns intresse kan jag dela med mig av det! Svetten rann och känslan efteråt åt var grym,

Endorfinhög så känns det lite bättre nu.  Vi ses ju imorn natt, säger jag till mig själv. Och sen är det söndag och då är vi hemma alla tre igen.. 

Jo. jo. Träning är bra på så många vis. Jag mår så himla bra av att det. Älskar att känna mig stark och svettas och få den där energin. Träningen gör att jag känner mig stark under hela vardagen. Stark i både kropp och knopp, alltså. För mig har träningen blivit en naturlig del i vardagen, den glöms inte bort liksom. Den prioriteras och koms ihåg på samma sätt som veckohandlingen ska bli gjord… Idag fungerade passet lite som ett lyckopiller! Väldigt skönt.

Liten sover fortfarande ute och går snart i mål på sin tredje snusande timme. 

Jag fullkomligt älskar hösten. Så nu ska jag ut och sätta mig på trappen och försöka njuta en stund och vänta på att min lillfis ska vakna så att jag kan få bjuda honom på lite nybakt limpa till mellis.

Melankoli, Ferdinandsuckar, Träning och Vacker-Höst.

Hoppas att ni får en mysig fredagkväll! -och trevlig helg till er, också! <3

Lillafrun