av Emmeli | aug 19, 2016 | Köket, Liten två år., Norra Drömgården, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Att vakna tillsammans med liten bäbis. Huset nystädat och på köksbordet står sensommarrufsig blombukett. Vi nattfixade verkligen i natt, jag och mannen. Jag stod och strök när klockan var jagvetintevad, men det var så himla mysigt. Och vi somnade sannerligen gott efter att betat av städning och tvättvikande och allt det där.
Lilla Juniflickan, alltså. Vi hade mat- och morgonpratstund där i köket i morse. Det var bara vi vakna och vi hade en riktig kvalitetsstund. Så bäddade jag ner henne igen bland två sovande pojkar. Ja, Storebror sov med oss i storsängen i natt. Eftersom han brukar sova i egen säng, kändes det väldigt mysigt att ha honom nära oss…trots lite mindre sovplats en natt.
I alla fall;
Själv gav jag mig ut med snabbskorna på. En löptur i en nyvaken by, rent himmelskt.
Det var nog skönaste löpturen hittills, efter att Lillan kom till oss menar jag. Skönast på det sättet att jag nu börjar känna igen springorken. Det är ju kul! Skönaste stunden hade jag precis när jag var i mål och kunde pusta ut där ute på bron. Sen är det alltid lika roligt att gå in och mötas av någon som längtat efter en ungefär som om jag varit jorden runt och borta i en smärre evighet.
Så idag tog vi fredag med stil. Nu ska vi fortsätta dagen här. Önskar er en finfredag!
Lillafrun
av Emmeli | aug 18, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Vi började vår dag sådär, jag och Minimannen;
Bakade hallonkaka, alltså.
Låter ju supermysigt, visst? Fast vi hade verkligen skitbråttom så vi var faktiskt inget dreamteam idag. Jag ville att det skulle gå fort och att kakan skulle in i ugnen så snabbt som möjligt. Eftersom vi väntade fikafrämmande typnärsomhelst. Men så hade jag ju en liten vän som så gärna ville vara med, såklart
När vi till slut hade fått klart smeten, då var receptet lite för litet för den form jag valt, så då var det bara att börja om. Å hoppsan, där hann inte morsan med och hela bakpulverburken for visst i den nya smeten… shit happens. Bara att börja om, (IGEN). Sno ihop ny sats, med en drös nya hjälpande händer. Mitt i allt, när jag kände mig tokstressad inombords men höll någorlunda lugn mot den lille. Ja, då sket jag i stresskänslan. Det är ju det där jag älskar och som är livet; baka hallonkaka med min tvååring. Jag brukar ju vanligtvis alltid känna så, men i morse blev jag stressad istället. Det måste man få bli nån gång också, tänker jag. Tur jag tog mitt förnuft till fånga där mitt i.
Och precis när kakan var klar, så rullade govännerna in på gården. 
Så då fick vi mysigt besök, Minimannen bjöd på låtsaskaffe inne på sitt rum och på riktigt kaffe i stora köket. Och så var han såklart stolt över hallonkakan han bakat. Fina pojken. Och den blev faktiskt precis hur god som helst.
Sen har vi haft torsdag med fixande av allt möjligt.
Jag tror jag hållit på totalt i tre timmar bara med att få bort alla klamrar som äääälskade mannen satt fast vårt jädra kökssoffetyg med. Sofftyget jag älskar och helt sonika vill ha kvar, inte bara sätta över med något annat, som mannen trodde var min tanke. Så klamrarna satt med, pjta, låt säga; 3 millimeters avstånd. MAX! Helsicke vad jag muttrat över det idag. Mest för mig själv, M har inte hört mig utan donat med annat. Tur det.
På bilden är ett parti där rara klamrarna satt glest..
Nåväl.
Sofftyget är tvättat och som nytt igen, ska bara torkas och på soffan på nytt. Denna gång tänker jag klamra.
Och kvällen? 
Efter middagsfix var pojkarna över till Farmor och Farfar och bjöd på lite hallonkaka. Lillasyster sov och jag passade på att gå ut och hämta in lite färska blommor. Sen var kvällen tänkt att innehålla en date, klockan 21 tillsammans med den skäggige. Sovande barn, nystädat hem. Helst ett träningspass tränat också.
Verkligheten?
Klockan är typ 22 nu. Daten ströks för längesedan. Barnen badades, klockan drog iväg, det blev en trög nattning av en älskad som inte ville komma till ro. Nu är hela städningen kvar, det är kolsvart ute och något träningspass tänker jag inte träna mitt i natten. Där går gränsen, liksom. Men barnen sover nu gott, i renbäddade sängar. Den ena betydligt mer lättsövd än det andra. Båda så oöndligt älskade. Och nu, äntligen, sovande och med orden mamma och pappa älskar er, i sina små hjärtan.
Ibland blir det ju bara inte som man tänkt sig. Men är det inte lite det som är charmen, tänker jag? Livet, liksom. Allt som gått i stöpet är ju världsliga ting, menar jag.
Det kan bli bra ändå. Huvudsaken är att småttingarna har det hur bra som helst. Det är det som är det viktigaste. Jag och mannen dejtar ju nu, pratar om livet och hjälps åt med städningen. Det sista, ovanligt men väldigt mysigt. Vi tar den där finsoffandaten, en annan dag. En annan dag, igen.
Hoppas att ni har en god kväll, alla ni.
Lillafrun
av Emmeli | aug 17, 2016 | Emmeli funderar, Liten två år., Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen
Precis så;
Efter en dag med mycket innetid. Bildfix, träningspass, linoljefärgsmålande, mysigt besök av Morbror, överraskningsmiddag för Farmor och Farfar.
Ja, då drog vi iväg. Jag, Juniflickan och pojkarna. En liten tur till skogs. Eller skog och skog. Mest längs efter lilla grusvägen. Visserligen den, där mitt i skogen. Lillasyster tyckte att hon sovit precis hela dagen, förutom någon liten, liten vakenstund. Så, hon myste i pappsens famn en stund och tittade på himlen lite, sen tog hon natt. Där, bredvid Bjossan som åt hallon på livet.
Efter skön stund bland dignande hallonris och en herrans massa småknort. Okej, knott heter det väl egentligen. Ja, då vandrade vi hemåt. Nöjda och kvällströtta.
Bättre sortens kvällsmys, alltså.
Lillafrun
av Emmeli | aug 17, 2016 | Liten två år.
Hej, det är jag. Storebror Sisten! 
Och där, är jag och Lillasyster under morgonmys. Jag blir lika glad varje morgon när jag hittar henne där i storsängen. Hon blir halvt klämd men är redan så van vid sin Bjossas kramande att hon liksom bara ligger där med pliriga ögon, hur nöjd som helst. Så det där var igår.
När mamma hade känslofladdrande hjärta och helst ville att jag skulle hålla min hand i hennes.
Men, äsch. Det brydde jag mig inte om för fem öre.
Jag var omåttligt pepp och slurpade i mig havregrynsgröten med massa blåbär, till frukost. Drog på mig ny, aaalldeles för lång polarnbralla och snyggskorna. 
Packade ryggan, kramade pappsen hejdå och sen drog vi, jag och mamma.
Till Dagis.
Jag fick veta i förrgår att en omstart närmade sig, så som jag längtat sedan dess.
Mamma tutade i Juni massor med mat innan vi drog, som för att hon kalkylerat med att det skulle kunna ta lite tid, med tanke på att det ju är 2 månader sedan jag var på dagis senast. Men icke. Jag kutade in, sa hej till fröknarna och började leka med mina små vänner och bilarna på en gång.
Morsan tyckte sedan att det kändes så himla märkligt. Att lämna mig där, och sen själv åka hem, liksom. Inte ha mig hemma när hon är hemma. Men hon vet att jag älskar dom där lektimmarna, och så tycker hon att det är viktigt. För det är mycket som händer på Förskolan, som man faktiskt inte kan uppleva och lära hemma med sina päron och lilla lillasyster. Samtidigt hade mamma kommit på att det ju är väldigt mysigt att längta lite sådär lagom och dessutom få några små timmar, några dagar i veckan, av att bara vara mamma och Juni.
Efter roliga timmar kom både mamma, pappa och Juni och hämtade mig. Jag hade haft det hur bra som helst, såklart. Morsan hade visst räknat ner timmarna där hemma, tills hon skulle få se mig igen. Det märktes, för sen visste hon inte till sig hur mycket hon skulle pussa och krama på mig. Knasmamma.
Jag var trött som en lort sedan, kaaanske plockade jag inte fram bästa versionen av mig själv under eftermiddagen och kvällen. Men mamma och pappa var mycket förlåtande och förstod precis. Så jag och lillasyster bäddades ner i syskonvagnen, tidigt, under kvällen. Så gick vi sedan en långpromenad, i en kväll som var en riktig sommarkväll. Med varm luft och mjuk sol. Jag somnade gott och idag är det ny dag.
När jag sov igår så plockade mamma lite hallon längs rundan, så efter jag slurpat gröt och hallon så drar jag iväg på veckans andra och (special för det här veckan) sista dag på förskolan. Kul!
Ha en fin onsdag!
/ SISTEN
av Emmeli | aug 16, 2016 | Emmeli funderar, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 0-3 månader
Igår kändes det som våran allra sista vanliga Sommarlovsmorgon och Sommarlovsdag. För mig och barnen, alltså. Mannen har ju smygbörjat lite med sånt där man tydligen också måste hålla på med ibland. Han åkte iväg på uppdrag, så det kändes alltså också som en dag i vår Nya Vardag.
All den där tiden vi i vintras och våras fantiserade om. Och tänk, i Sommar när bäbisen kommer… då kommer vi vara lediga tillsammans hur länge som helst. Och nu håller denna sagolika sommar på att se sina suddiga kanter..
På samma gång som sommaren känns som om den varit väldigt lång, så känns det.. ja ni fattar. Som vanligt; som om den sagt poff. Fast denna gång svischpoff, eftersom vi dessutom fått en liten bäbis och då vet ju tiden ingen hejd på hur fort den ska gå ,samtidigt som man ( vi i alla fall) har noll koll på tiden och bara är i allt det bäbisljuvliga, smådimmiga.
Jag vet, att jag njutit varje sekund. Att vi haft det precis hur underbart som helst. Att det bara gör lite ont i hjärtat nu för att det liksom hör till en sån där människa med nästan onödigt långa känslospröt. Nu ska sommarlovet avslutas, liksom…
Älskade coola kids. Lillan som ligger utslagen på hallgolvet och så Liten, mysklädd och beredd.
Jag känner att jag är lite yr och vimsig i tanken, har inte riktigt förstått ännu att en dag som igår, kommer vara en typisk HemmaMammadag. Har aldrig i mitt liv startat en höst såhär, ju. Alltid gått tillbaka till skola och förra hösten började jag mitt första år som Musikfröken. Senaste tre åren har ju varit smått maxade också. Gravid och 200 % plugg. ”Höst 1”. Ny-mamma och mot-examens-tagande. ”Höst 2”. Och så tredje hösten, förra, som innehöll en massa massa nytt. Nyhemflyttade, inskolning på dagis, nytt med jobb för mig. Och en bit in på höstterminen blev jag ju (hurra!) preggo också, och liksom traskade i trött-träsket under en drös veckor.
Nu? En höst där jag bara, bara ska få ägna mig åt vad som känns som det lyxigaste på jorden; Tid som HemmaMamma.
Som jag ska njuta.
Alla vardagliga småstunder tillsammans med dom vackraste små människorna jag känner. Som den där lilla hjärtevärmande stunden, där sovande bäbis och non-stop-pratande tvååring höll mig världsfint sällis runt långa rundan. Vi stannade till på mitten och plockade hallon i lilla hinken jag hade med. Och Liten var heelt överlycklig över att få sitta i vagnen och äta precis vartenda ett, sen när vi rullade vidare.
Eller den där stunden, på bilden. När J låg i lilla gymmet och S pysslade med sitt. Eller den där stunden när jag börjat bli lite kvällstrött, när middagen var lagad och vi precis satt oss vid matbordet och S sa mamma, de hä va jättegott. Tugga ett. Tugga två; mamma? de hä va jätte gott, faktiskt. Gulliga, gulliga människa. Som en liten finurlig, jättebusig, farbror i en tvåårings kropp.
Så, Sommaren 2016. Sommarlov. Bäbislängtan. Pirriga magar. En omvälvande, tidig junimorgon. En Juniflicka kom till jorden. Känslan av att vara i en dimma och bäbisbubbla. En pojke som blev Storebror och välkomnade familjens andra stjärna, med öppna småarmar. Mamma, få ja pussa? Mamma? Ja älska Juni.. Juni? ,Älska mig?
Massa sol. Bad. En Gotlandstur så maffig, då hela Stora Lilla Familjen drog iväg på första semestertrippen och allt bara flöt på och vi hade det hur bra som helst. Drömgården har gjort ännu flera steg mot att bli så fin som vi vet att den kan bli. Dagar i Sommarstugan. Påhälsningar av älskade vänner. Masssor av häng med våra fina familjer. Junivacker, Julivarm, Augustiklar.
Och alldeles, alldeles underbar.
Nu står dörren för hösten och väntar vi är redo, tror jag…
Ett första steg är att jag ska ta min stora lilla pojke i handen och följa honom, precis dit han vill just nu.
Och allt det där ovan. Det var ord om livet, helt enkelt.
Lillafrun
Senaste kommentarer