05012017-img_2812 En morgonmysande bäbisflicka i ljuvlig rosenpyjamas.05012017-img_2808Det var faktiskt helt och hållit makalöst skönt att vakna igår morse.

I den där renbäddade Storsängen, bredvid varma gullungar. Min fixardag i onsdags gick ju som hejsan och till midnatt var allt klart och vi tackade Julen för den här gången. Storebrors tredje och Lillans allra, allra första.

Natten mot igår sov vi alla fyra tillsammans, det hade liksom blivit prick huur kallt som helst ute och kylan kändes även lite in också. Så jag njöt av värmen från duntäcke, ungar och den där älskade skäggige som kom innanför dörren där mitt i natten.

05012017-img_2830 Den här tiden på året känner jag alltid sån pepp. Tycker Julen och allt som hör den till, är dömysig. Allt pyssel och allt familjehäng. Men så älskar jag den här tiden som känns så fräsch och nystartig. Älskar att ljuset håller på att återvända och blir alldeles pirrig i magen.  05012017-img_2825

Det var ljuvligt att vakna till toknystädat, vårvinterfräscht och ana att det skulle bli sol. Njuta synen av den där gullebäbisen i ny, rosig, pyjamas, äta frukost hela familjen, tända ljus och kura i kökssoffan.

Innan mannen drog iväg på uppdrag igen, så passade jag på att träna. Under tiden pysslade övriga familjen med annat…

05012017-img_2840

Pusselmys.

Efter en massa höga knän, armhävningar, burpees, upphopp, kettlebellsvingar, plankor och så vidare, då rann svetten och hon som huttrat under morgonen, gjorde så inte längre. Skönt! Hela alltet.

05012017-img_2848

När vi pussat pappan hejdå, fortsatte vi skrota här hemma. Det eldades ljus och dockan pysslades om.

Kökssoffan blev med fårfäll och någon nöp den platsen på en gång. Ni anar nog vem…

05012017-img_2861

Familjens Donnadonna.

Denna katt, alltså. Hon är en vansinnigt kelskjuk skapelse. Här vaknar vi inte utav ungar om nätterna, utan katten, som minsann tycker att vi är alldeles för ickekeliga och att hon minsann, typ 03.00, bör får sig några varma strykningar på mjuka lilla ryggen. Gosiga Sallykatten.

Till Minimannens stora, stora lycka kom sedan älskade kusinen, strax innan lunch.

Pojkarna lekte och lekte. Full fart! Kusinen tyckte sedan det var konstigt att man var tvungen att gå på toa med kammarljusstake istället för att tända lampan. Men vi tänkte inte mer på det. ”Lampan håller nog på att paja, men jag ids inte skruva bort den där glaskupan nu. Det här går också bra”. Hörde jag mig själv säga. Det är så många saker man lever lite halvkrångligare ,i ett gammalt hus, att jag liksom inte rycker på axlarna ens. Det vore nästan roligt att göra en lista någon dag, ha ha. Men, jag älskart!

05012017-img_2864

Lunchen tog en faslig tid att få klar, men till slut, och till sist hade precis alla fått i sig mat; barn och bäbis och till och med mamman. Bort med disk och på med varma kläder på alla barnen. Så gav vi oss ut i kylan. Det var så vackert, och friskluft mår man ju alltid gott av! Bäbisen snarkade i varma, varma voksipåsen. Och vi andra åkte räserdyna.

05012017-img_2869 05012017-img_2875

Med rödrosiga kinder kom vi sedan in igen.

Jag tände en massa ljus och dukade fram mysfika till pojkarna. ”Här skulle jag kunna tänka mig att sitta, på kökssoffan, och fika,läänge”.. sa kusinen och värmde mitt Mostershjärta. Minimannen bjöd stolt på hemkokta karamellerna och kardemummakakorna han själv bakat och peppisarna som gullebarnen ner från byaskolan sålt för nån skolresa eller så. 05012017-img_2885Kall mjölk sörplades…

Själv satt jag bredvid, med min kaffekopp och njöt. Där satt vi, och pratade om livet. Typ om vilka fiskar man kan fiska om sommaren och vad Förisfröknarna heter och så vidare. Viktigheter, alltså!

Pojkarna konstaterade att dom ju stött på precis samma fröknar. Kusinen för några år sedan, och Minimannen nu. Dom lyssnade med glittriga ögon när MammaMostern berättade om sina, vad dom fröknarna hette och vad för tokigt jag minns att dom brukade säga. Vi spelade memory och sprang det fortaste vi kunde runt i huset. Roligaste var det att vinna över MammaMostern, såklart. Det sprangs, sådär så mattorna for på halvfjärs, utav farten. Huset var fullt av liv, mao!

I min tystnad hade jag insett, att något måste vara fel med strömmen, för plötsligt lyste ingenting. Jag la ihop långsamma spisen, trötta lamporna och den där bilen som aldrig blev upptinad. Mannen, 40 mil bort, trodde på en huvudsäkring men tyckte inte att jag skulle krångla mig ut. Han ringde Räddaren i Nöden ( Svärfar) som skulle komma så fort han kunde.

Mörket föll och graderna sjönk i huset. Det blev kolsvart inne, bara ljusen som brann. Typiskt superspännande. Pojkarna satt och myste i en och samma fotölj. Fick ha paddan och knappra lite själva, och sånt är ju poppis.. det gick alltså ingen nöd på dom.

 Så kom Svärfar och fixade allt i ett knyck. Farfar är grrrrym på å fixa alla saker!”, sa Minimannen.

I samma veva kom också gulliga Lillsvågge och Storsvågge och jag hade inte mindre än tre långa karlar i min hall som skulle hjälpa den där lilla frun. Fasligt fint och jag kände mig varm i hjärtat av alla gullemänniskor jag och vi har runtomkring oss. Tänkte också; det här bara måste jag lära mig fixa själv.

Vi avslutade sedan dagen med mys i Mäjadalen. Hos gullekusinen och hans familj. Vi har inte setts på ett par veckor, då dom varit bortresta till Varma Landet. Så, det var med andra ord en mycket, mycket efterlängtad kväll.

Det var våran Trettondagsafton, det! Nu kör vi fredag och Trettondag!

Lillafrun