Vilka dagar;

Lördagen. Då kändes det som om min energi återvände till mig.

Solen sken. Mamman fick världens bästa lucka innan kalaset, för att sticka ut och springa i snöknarr. Sen hade vi kalaslördag hela dagen lång. Och det var en så fantastiskt fin och lyckad dag. Med en Miniman som sken i kapp med solen. Hans leende och bubbliga skratt i kusinlek. Världsgulliga min när vi alla sjöng för honom. Hans lilla tårtdans. Han otroliga tacksamhet. Hans under dagen alla ”mamma? Jag ÄLSKAR Dig. Pappa? Jag ÄLSKAR dig”.. 

Och mot kalasets slut, när det kramades ute i hallen och så och det bara var Storan kvar..då hjälpte hon mig att klippa ner dom övervintrade pelargonerna. Jag har i veckor bara velat göra det. Men det har bara inte blivit av. Så, hon gjorde det. På dom flesta. Och fyllde små vattenglas och ställde skotten i. Storasysterkärlek när den är som bäst. På samma gång pysslade hon ju om sin Lillan, liksom.

Jag fick sånt otroligt lycko- och energirus under den där dagen. En morsa som fått tanka sig med löpturen, och få fladderhjärta av Minimannens lycka under dagen och att hålla på med dom där blommorna sedan. När man kunde tro att jag skulle vara som allra, allra tröttast. Efter en hel kalasdag där det ju fixats en massa innan och under. Då, for jag runt i huset och bara tog hand om dom där blommorna jag helt glömt bort, klippte ner dom sista pellisarna, vattnade och klappade. Och i ett vips var kalaset bortdiskat och hemmet efter-kalas-städat också. E-och-M-teamwork på hög nivå. Jag kände plötsligt vårpirr i magen. Och mannen var så glad och konstaterade att nu känns det som om min Emmeli är tillbaka, efter några dagar borta. Den där skäggige, alltså. Så fin så klockorna stannar.

Sen har helgen, förutom kalaset ni ju sett i bilder redan, innehållit en massa massa mer-värt-än-guld-stunder;

Sitta ute på sparken med trynet mot solen. Andas långsamt. Elda bortsågad timmerstomme och äta grillade mackor serverade av mannen, efter en långpromenad alldeles solokvist. Vilket kändes som science fiction, rent hitte-på. Att svänga med armarna, bara höra mina egna andetag och tankar. Jag älskar att gå med barnvagnen full av barn. Men det var så skönt att få en timme bland tystnad, fågelkvitter och bara mina egna tankar. Återvände hem med jag-har-varit-på-semester-i-en-vecka-och-tankat-energi-känsla.. 

Långkallsongungar som klättrat på väääädens starkaste mamma. Bäbisflicka som gosat med sin pappa. Och bara den där grejen att vara samlad familj.

Och så avslutade vi vår söndag med att få sååå efterlängtade vänner på besök. Bäbismys, liten allihopa-promenad, kalasglada blommor på bordet, fika, middag och bara sånt där som-i-Norrnorr-häng, fast här hemma på Drömgården. Hur härligt som helst! 

Dessa dagar har varit guld värda. Jag behövde bara lite vila. Inte enbart bara-sitta-still-och-göra-ingenting-vila. Jag behövde helt enkelt sätta ett litet bevaras-ömt-plåster på mig själv. Och tänka lite på mig själv. Springa lite. Knipsa av några gamm-blommor. Få nån extra kram av mannen. Träffa älskade. Påminna mig själv om att andas lite långsammare, än framförallt senaste veckan.

Dessa dagar. Gjorde susen.

Nu känner jag mig som en blomma. Som fått vatten.

Lillafrun