04052017-IMG_8950Har ni sett?

Barnen har fått en Gung- och Klätterställning. Så fantastiskt fin. Mannen har gjort ett så fint jobb. Igen. Sådär M-noga och gjort efter egen ritning. Det var jag som precis, nästan lite i små-smyg då jag tycker M har nog, skulle klicka hem en gungställning i trä. Men morgonen efter hade M skissat ritning och några dagar senare, när det material vi inte redan hade hemma, var inhandlat. Då, var bygget igång. 18042017-IMG_8180 26042017-IMG_8486 26042017-IMG_8494Och vips hade barnen den finaste gung- och klätterställningen jag någonsin sett.

04052017-IMG_8953 04052017-IMG_8987 Det var ren njutning idag, att se och höra glädjen hos småttingarna.04052017-IMG_8967 04052017-IMG_895404052017-IMG_8965
04052017-IMG_8964 04052017-IMG_8959Att gunga är fest, tycker Juni. Och det där med att svischa rutschkanan, är prick hur roligt som helst, säger S.

Och vet ni.

Nu finns ord som inte blir för krångliga och svåra att första. Det där ni precis sett ovan, handlar en del om Vårt Nya Liv.

Inte bara att jag kommer kunna njuta av synen Vackerpappa + Barn, än mer.

Utan också, att den där älskade mannen som jag beundrar så. Att han, fäller ut ännu en vinge i sitt Uppdrags- och Arbetsliv.

Ni vet mannen. M. Han som ju är proffs på Ljud. Uppdragar åt svt, håller föreläsningar på högskolan och svischar landet runt för att sända tv.  Direktsändningar och VM-uppdrag och sånt, är liksom något han vant sig vid. Fantastiskt roligt, att allt gått och går så bra.

Ett stort, stort minus bara…

Vi vill inte vara ifrån varandra så här mycket längre. Han och jag klarar oss. Men nu har vi två darlingar också. Varav den ena är så stor, att han nu börjat lägga ihop att ”pappa ska åka och jobba” med att han inte kommer hem på flera dagar. Det är inte kul, för någon av oss.

Och nej, jag skulle ljuga om jag sa att det inte är kämpigt stundvis att vara både mamma och pappa här hemma. Jag med mina ambitioner gällande ditt och datt också. Oftast går det bra, men det är såklart, såklart något annat vi egentligen önskar.

Det var inte riktigt meningen att vi skulle hamna här. På Drömgården. Men nu gjorde vi det och har inte ångrat det en sekund. Vi har till och med ”lekt med tanken” att; okej, vi flyttar då... Men den tanken har försvunnit lika snabbt. Det här är vår plats på jorden.

Kruxet som blev för stort, blev dom där långa resorna och alla bortatid för den där älskade skäggige.

Men nu är det slut på det. Och vi tror fortfarande inte att det är sant. Och M.. Han är så modig och fantastisk att jag till det inte har orden.

Under dom två åren vi bott här på gården, har det fötts ännu ett nytt intresse för mannen. Kanske ni kan ana? … Snickeri, konstruktion, hus… tänk att faktiskt jobba med det…

Hans fru har hejat på, såklart. Och plötsligt hade han skrivit det där mailet. Och någon trodde på honom. På en gång. Gav honom ett ”ja, kom till oss så får vi prata!” bara någon vecka senare. Och nu, jag det har faktiskt redan skett. Så har den där mannen tagit klivit in i något nytt. Rita och konstruera hus. Inte klokt. Så häftigt!

Att resvägen till arbetet, dessutom är typ fyra minuter. Gör liksom inte saker mindre fantastisk.

Han kommer förstås att fortsätta med sitt uppdragande som Ljudmannen också, men inte i samma utsträckning. Inte just nu, i alla fall.

Det här ger oss en rätsida. På livet, känns det som.

Vardagar, när det faktiskt är vardagar. Och helg, när det är helg. Lite så har vi ju haft det sedan i julas också. Men ändå mycket bortatid. Nu kommer M inte behöva bo borta varje vecka. Inga helger eller sena kvällar. På vintern kommer den ena kunna vara inne med barnen medan den andre är ute och skottar snö i yran. Jag kommer inte behöva knövla själv. Lösa saker som gör att jag ibland slår knut på mig. Han kommer finnas hemma för mig och barnen när det blir kväll. Vi kommer äta samtliga middagar med varandra. Och ingen oro över långa resor på vägen kommer att behöva finnas mer. Vi kommer att ha ett Vardagsliv jag bara i smyg längtat helt enormt efter. Vårt tidigare Vardasliv har inte känts som ett problem hittills, då vi som alltid, varit tacksamma för det vi har och gjort det bästa utifrån det.

Men nu, när ett alternativ version För Bra För Att Vara Sant, dykt upp. Då känns det här bara helt fantastiskt. 

Och ni må tro att glädjetårar trillat.

Tänk alltså, så det kan bli. Ibland hänger man knappt med själv. När det nästan känns som om någon annan styr. Plötsligt bara fanns den där; den där pusselbiten vi saknat.

Vi bara tackar. Och säger

-Heja livet!

04052017-IMG_8948

Lillafrun