Vi började den här torsdagen morgonruffsigt.
Jag fick väcka ungarna innan det skulle bli för bråttom att hinna till Förskolan i tid. Vi lommade upp och stekte ägg och mixade blåbärssmoothie. En god start. Enda lilla (ap-stora) minuset, var att kaffet var slut. Äsch, jag klarar mig! tänkte jag. För att några minuter senare hitta mig själv i skafferiet, letandes efter nån jäädra böna att kunna mala, i alla fall!?. Icke. I nästa sekund försökte hon, hon som inte aaaalls trodde sig vara kaffeberoende, brygga om gårdagens gamm-kaffe. Alltså, förstår ni? Crazy coffee lady… det blev ju typ som te och var helt och hållet o-drickbart.
Därefter hade jag timmar där stora ungen var och lekte med småvännerna, gick i skogen och sånt mys (så himla fint föris och så gulliga fröknar, jag kan inte säga det nog!). Och Juni sov ute i vagnen (maken till trött liten flicka idag, alltså!). Ja, då hade jag bra tid till att röja upp hemmet. Alla sängar blev renbäddade och hemmet städades.
Jag spelade hög musik. Lisa Nilsson. En favo. Plötsligt var det bara som att trycka på en knapp. Tårar föll och jag satt där bredvid skurtrasan och grät. Så ledsen. För nä, den senaste månaden har inte alls varit lätt. Ni vet ju, att jag sagt att det kändes som hjärtat gick sönder där för ett slag. Att det ändå dag för dag blir bättre och bättre. Det blir det. Men att jag, som idag när jag bara hade mig själv som sällskap, kan känna mig så himla, himla ledsen.
Till lunch. När J fortfarande sov. Kom plötsligt mannen hem. Med två paket kaffe. En öppen famn. Och så serverade han sin småtrasiga fru lunch. Och nybryggt kaffe. Gav mig ännu en kyss. Och drog iväg igen.
Inga ord behövs. Han är bara bäst. Helt enkelt.
Allt kändes genast lite bättre. Särskilt när jag hade lilla pojken hemhämtad igen. Båda ungarna hos mig. Då mår jag som bäst. Än om dom stunderna också kan göra mig som tröttast. Men att vara trött av att ha varit så mycket EmmeliMamma jag bara orkat, det är liksom positiv trötthet. Vi mellisfikade och sen gick vi ut. Letade hösttecken (som flugsvampar och första fallna löven). Och så lekte vi kurragömma och sånt.
Och skrämde Vackerpappan när han kom hem (fast han hade såklart hört allt fnitter allt för väl) .
M lagade mat och beslöt ledig kväll. Så mysigt!! Jag stack ut och sprang. Med ett leende på läpparna många stunder. Fast absolut inte uppför den där för branta backen. Då var jag så trött. Fast ändå alldeles pigg, på något vis. Den där sköna, så högt älskade känslan, som träning ger mig. Med tankar sorterade och ny energi kom jag hem till min älskade familj.
Himlen drog sedan ihop sig. Till ett svart moln. 
Regnet kom. Och vi har mest dansat disco i Salen. Barn hade badat. Sagor har lästs. Lillan somnade i min famn. Så mysigt.
Nu ska jag smöra några tunnbrödmackor och tända en drös med ljus och bjuda den där Vackerpappan, som just läst Pettson och troligtvis sitter och halvslumrar själv, på kvällsfika. Drömmigt, faktiskt.
Ja, jag sa ju det. En alldeles vanlig. Och alldeles storlsagen. Torsdag. Med våra mått mätt.
Hoppas att du haft det gott idag, du med? Jag tänkte på en sak.. om det är så, att ni önskar att jag ska skriva om något särskilt som ni funderar över.. så tar jag mer än gärna emot förslag. Ni är alltid så bjussiga och lämnar snälla kommentarer och hjärtar och så, men känn er inte rädda för att önska inlägg! Det är bara roligt att veta vad ni är intresserade av. <3
God kväll och sånt!
Senaste kommentarer