Det är fredag.

Och en så himla härlig sådan! Solen skiner, himlen är blå, ungarna är på sitt bästa humör och mamman likaså. Minimannen hjälper Mamman med Helgstädningen medan Lillasyster sover timmar ute i vagnen. Sen går vi ut tillsammans. En så otroligt vacker höstdag. Äntligen!

Pojken sjunger hitte-på-sånger, precis som mamman. Texten handlar något om att det är så härligt att det är sol. Hej så påverkad..

Oavsett. Allt så njutbart.

Så kommer Vackerpappan hem.

Med den önskade lunchen medköpt. Och ja, där i bakgrunden skymtar huset. Ställningen är riven och jag ska fota och göra ordning ett inlägg bara jag får tillfälle, så ska ni få se!

Vi äter utelunch och barnen är glada över att ha sin pappa hemma. Päronen svidar om och medan ungarna gungar, så pustar vi bredvid. Fredagsfys alla tillsammans. Drömmigt. för oss.

Och vidare?

-B A R A     S K I T.

Eller tur i oturen.. beroende på hur man ser det.

Från den ena sekunden till den andra händer en olycka. Den där lilla pojken, med starka kroppen och grymma balansen. Han vi alltid impas av. Han tappade kontrollen..och åkte rakt ner i backen från gungan. Herregud, vad rädda vi blev, jag och M. För att inte tala om Minimannen.

Ungen tappade luften helt och hållet och skräcken i lillvännens blick, när han inte överhuvudtaget fick åt sig någon luft, var hemsk. Det var vidriga sekunder där. Innan han började kippa.

Paniken i päronens kroppar, fick skärpas och vi försökte tänka lugnt… lättare sagt än gjort. Jag ville bara gråta av rädsla, men höll S i famnen och andades lugnt, lugnt för att även han skulle göra samma sak.

Tack och lov var det ju gräsmatta och lägda-mjukt. Men ändå, kompression på nacke och rygg. Så vi bestämde oss för att åka ner på Hälsocentralen för att få någon som tittade på honom. 20 minuter senare kunde S andas någorlunda lugnt. Såklart hade gråten gjort det svårare, han blev ju så himla, himla rädd.

Kläm och känn på nacke, rygg och tittande på små ögonen och så vidare… sen var han lovad att åka på affären och köpa godis, om han lät doktorn undersöka vad han behövde. Pustande gick vi ut därifrån doktorn , det verkar ha gått bra… Bara fyra lite omtöcknade människor som blivit hur rädda som helst.

S blev tröstad med egenvald tablettask och något helt nytt; kinderägg. Sen åkte vi hemåt och pysslade om, ännu mer. Som ännu mer plåster på lilla såren, och leriga lilla huvudet, så kom Farfar och hämtade S. Mys, middag och häng där, medan päronen försöker samla ihop sig för att nu ta långa handlingslistan och åka till stan.

Som pricken över i:t. Vilken efter att vi varit så rädda, inte känns så farligt men som ändå är förbaskat drygt… så gick mina glasögon precis sönder. Alltså av. Inget att laga. Helsicke också. Men optikern är uppringd och väntar på oss i stan…

Å. Vad jag längtar tills vi är hemma igen och får drösa ner i Finsoffan, med barnen tryggt sovandes gott i rummet intill. Med stora handlingen gjord, förhoppningsvis hjälpt med ögonbestyret. Att det jag tänkt göra inför imorn, typ göra efterrätten, är klar. Vi ska ha kalas här imorn, förstår ni. Just nu känns det lite långt borta, men det ska nog ordna sig… puh, alltså.

På återseende.  Och trevlig helg!

Lillafrun