Å, har ni sett! Finaste, finaste Idan. Och så jag.

Vilken dag det blev, det där. Det var igår..

Ni vet hur det kan vara; när det inte blir som man tänkt, men det blir himla bra i alla fall?

Jag och barnen kom precis hem till gården efter ett liten utflykt tillsammans. Packade upp och började dona i köket. Jourande Brandispsppan skulle strax avsluta dagens byggjobb och tända grillen. Så skjutsade jag färskpotatisen in i ugnen, dukade fint ute på verandan och serverade Lillebror mat.. det älskade teamworkandet, ni vet. Jag tror att jag hör i syne.. när mannens radio tjuter livet ur sig, samtidigt som efterlängtade vännerna rullar in på gården. Vilken osis, alltså.  Det är stor, stor skogsbrand norr om oss, där det behövs hela länets brandkårar till hjälp, nu även här ifrån. Så när jag kramade min älskade Idan och hennes så himla rara F välkomna, fick jag samtidigt hälsa från den där skäggige.. för redan då visste vi att han ser vi inte mer på många timmar. Nåväl. Liiite, liiite (läs; jätte) rörigt var det då…med tre små, två som ville busa ute, medan jag behövde amma (S kan få vara ute lite själv, men Skrållan måste passas prick hela tiden),.. grillen som stod och var tokvarm och i köket var det ”smårörigt” och inte alls klart…..

….men aaaalltså. Det blev en så himla fin kväll i alla fall att jag är alldeles varm i hjärtat ännu. En kväll jag kommer minnas. Idan känner mig utan och innan. Inga knuslierier, det minsta. Tjopp, tjopp stod hon där ute och grejade grillen. Grillade kött och halloumi med utbristande Miniman; ”Kan du grrrilla!?” (Baah… jag måste börja spika brädfodring och grilla tror jag…. vi är lite väl steriotypiska ibland och trivs med det lite för bra). Gullige F passade kiddos. Jag kunde sno i ordning i köket och syta bebben. Teamwork! Till sist satt vi där ute på soliga verandan och åt en så god sommarmiddag tillsammans. Pratade livet, högt och lågt. Skrattade. Sörplade kaffe. Pratade minnen. Åt jordgubbar, bondkakor och glass. Det enda som fattades var ju den där skäggige.

Storbarnen myste i Storsängen med barnprogram framför näsan… nej, inte den nattning dom är vana, men jag ville så träffa vännerna istället för att avbryta för nattning och kiddosarna klagade inte.

Och hur fantastiskt är det inte, när två vänner, med ganska så fullproppade liv, som inte hinner ses jätteofta, väl ses… och det liksom bara är prick som det alltid varit? Att ha en vän som hon. Idan, min barndomsvän och brudtärna. Det är så dyrbart. Och något jag är så tacksam över. 5veckors-Bertil sov gott i hennes famn och jag är så lycklig över att ha synen förevigad.

Efter underbara timmar tillsammans kramade jag vännerna hejdå.

Plötsligt var jag tvåhänt igen, med tre små. Det är ju nemas problemas… OM inte flera hjärtan behöver min famn samtidigt, vill säga. Som ett väntat, men så himla oönskat, brev på posten.. kom Juni nämligen småklagande i rösten.. jättevarm. Febrig. Storebror fick vara duktig, trots att han också är liten, var trött och så. Men småsyskonen behövde mig mer. Jag jobbade verkligen på bristningsgränsen.. så nära att börja gråta jag med. Två ledsna små, någon som ville äta, någon med hög feber och en som behövde vara lite för duktig… och mitt mammahjärta som gick av lite.

Meeeen, till sist var hela älskade lilla trasslet utrett.. Pjuh.

Jag vet att jag kommer klara dessa småkaosiga lägen framöver, lättare än med denna ansträngning som igårkväll… för; ”man blir bra på den man tränar på”.. och jag har inte tränat så länge på att vara trebarnsmamma i småstruligare lägen… hittills har allt gått som en dans och det vet ju alla att så funkar det ju inte prick jämt…..! Men jag ser så otroligt mycket fram emot det. Att trebarnsmorsa-träna mig, menar jag. För som jag bara älskar det här. Att få vara mamma till dessa tre älskade stjärnor.

Klart slut. Som man säger, om man vill vara lite snitsig som Brandisfru…

Dagarna just nu är lite smågalna. Mycket blir inte alls som tänkt. Men mitt i allt, har vi det gott och skapar sommarminnen att stoppa i hjärteasken, och det är det viktigaste.

Lillafrun

 

G-VMBJT57ZE4