Titta där då, största älsklingsungen min, denna tisdagmorgon så nära första advent. Han var där så ivrig att det nästan rök om det! Min pysselpojke som älskar att vara med och dona.

Så var alltså första-advent-veckan igång!

Igår hade vi en så att säga; välfylld dag. Fyllde förmiddagen med tre riviga timmar från hemmadörren, till tippen med fyllda släpet, vidare mot lyckad Rymdskeppsbesiktning, till sist storstorhandling med svetten på ryggen hos päronen, lunch och sen svisch hemåt. Och oom det var skönt att landa hemma sedan igen. Alla fem var sådär löjligt nöjda över att vara hemma igen. Barnen lekte, pappan städade kylskåp och packade in varor. Mamman putsade köksfönster. Alltsammans i en välda fart. Så ägnade vi timmar inne i salen.. Barnen tyckte det hela blev ett endaste lekland och hoppade från soffbord till soffa och var allt annat än särskilt tama.

M har i helgen jobbat bort synen av trasighet där inne (får visar er senare); sågad timmerstomme och framstickande isolering. Sånt som inte rör oss i ryggen i början, när man precis satt in ett nytt fönster, men som efter ett tag är smärre pesten och inte ett dugg vilsamt att titta på. Det trasiga, har fått lite tid och kärlek senaste dagarna (läs: kvällarna/nätterna). Vi påminner oss om att det är en stor lyx att renovera ett 1800-talshus till vårt drömhem. Lätt att glömma stunder där det också känns jobbigt.

Till måndagkvällen pep jag iväg på själagod snabb-gå-timme, med min största storasyster. Kom hem med massa härlig energi. Nattade tre små medan M fortsatte i salen.. och när vi möttes där inne bara dunsade vi ner i finsoffan, tände ljus och kände så skön känsla över ett litet steg närmre drömsal.

Idag har pappan varit på arbetet förstås. Här hemma har jag och mina tre kottar adventsstökat tillsammans.

Frukosten fick stå kvar till nästan mitt i dagen. Det var omöjligt att hejda den där ivern och dom tindrande ögonen över välfyllda kartongen som ”någon” ställt där under natten. Alldeles pirriga i magarna bara slets det fram grejer. Jag hade å-kära nån-snart-får jag-psykbryt-känsla där jag försökte rädda porslinsgrejer och stoppa mini-psykbryt hos någon som är väldigt lik sin mor och absoluut inte hade lust att vänta en sekund på att få ihop den där ljusslingan han gett sig den på att montera ihop. Den känslan, blandat med å-tack-tack-tack-för-att-jag-får-vara-med-om-detta-obeskrivliga-julemyset-med-tre-skatter-känsla.

Där korkisarna möter varandra, mellan köket och hallen alltså, låg några favoriter. Änglaspelet, Mormors röda ljusstake (den är liksom värd mer än guld för mig) och så den där loppade julegranen och bjällerhjärtat.

Minsting var så engagerad han också, både i att nypa tag i sina egna fötter och att försöka få tag på hans gammelmormors gamla adventsljusstake. Den var ju i en så förfärlig snygg färg, ju. För att inte tala om hur fint han tyckte änglaspelet var, när det sken och plingade senare.

När vi pyntat och grejat en lång stund var alla helt trötta. Storasyskonen slog sig ner framför en julig pettsonfilm och jag tog min kaffekopp som stått på vänt länge. Sörplade kallkaffe och ammade bäbis. Sittandes på kökssoffan. I tyst kök. Blickandes ut genom rena köksfönster. Himmelrike, alltså!

Vi har fyllt stora och små lungor med frisk luft också. Det är så frostigt ute att det ser ut som om snön fallit. Så vackert, och spännande att leka med tyckte barnen. Som toppen av vår mysdag har vi julebakat ännu något gott också, lovar visa vad förstås.

Åh. Vilka stunder som strösslas nu. Att göra advent tillsammans. Minnen för livet. Just nu är det så larvigt rörigt i nästan precis hela hemmet. Det finns vrår i alla rum, som viskar om adventsfrid. Sen är det lite hajchaparall på mitten i varje rum. Typ så. Som sig bör, menar jag.

Vi fyller dagarna med adventsstök. Och njuter så det står ut genom öronen på oss.

Hoppas, hoppas att ni har goda dagar! Blir så himmelens glad för alla era hälsningar här och där. Så roligt att ni uppskattar det jag delar med mig av!

 

Lillafrun

G-VMBJT57ZE4