Det är så himmelens roligt och gemytligt att odla och trädgårdspåta tillsammans med barnen.

Ännu i en väldigt liten skala, men man måste ju börja någonstans, visst?

Blomster är underbart. Men att kunna äta från alldeles eget land, det är något alldeles särskilt. Både jag och M fantiserar om potatisland och köksträdgård och ett vackert orangeri, en dag, ståendes på murad grund och väggar av vackra gamla fönster.. då kan det hela skalas upp lite, så att säga. Tomater högt och lågt och så.  Men tills dess är det så bra som det är nu också. Med lilla odlingstäppan där vid Gårdshuset. Smultron och jordgubbar finns kring boningshuset. Men annars är allt det ätbara där, vid gamla skavda, vackra gula huset.

Där ser ni två rätt så rutinerade trädgårdspåtare.

Det så vansinnigt härligt att känna att hela gänget här hemma är delaktigt utifrån sina förutsättningar. Det är så vi jobbar, alltid. Alla påhitt här hemma är barnen med på, så länge det inte är något farligt förstås. Och jovisst, är det inte mest tidseffektivt många gånger. Men härligast. Alltid.

Trädgårdspåtande är ypperligt med småttingar. Barnen ääälskar att vara med och gräva i jorden och peta ner frön och vattna… och se, hur det plötsligt börjar komma något grönt ur allt det mörkbruna.

Sockerärter. Sallad. Morötter. Persilja. I pallkragarna.

Och ringblommor i ett alldeles eget litet tråg.

Så fick det bli för i år.

Och ett hop nya örter har också flyttat hit. Oregano, timjan, rosmarin och gräslök.

Storebroren visar Lillasyster något tipsigt och Skrållan koncentrerade sig så sött. 

Sockerärtsodlare!

Efter att vi fyllt på med ny jord i pallkragarna, gjorde vi små fåror i jorden, petade varsamt ner fröna och täckte med ett litet lager jord innan alltsammans vattnades.

Sånt samarbete! 

Till sist var allt på plats och jorden vattnad. Alltsammans bäddas om med en tunn fiberduk. Just nu mest för att förtydliga för kattpojkarna att dom ska ge klåån (ni får googla) i att vara där.

Odlingstäppan 2019!

-fortsättning följer!

Å, idag är en ljusare dag än igår, på alla sätt. Minimannen hade så ont i sitt öra igår att han storgrät, han som sällan, sällan klagar på ont… då ska det göra riktigt ont, liksom. Men med diverse småknep, liite lite alvedon, massa vila och det bästa; Morfars knep! ..regnvåta grovblad plockade från gräsmattan, inpulade i lilla örat.. så blev det bättre till eftermiddagen. Tur det, bara tanken på att få i den viljestarka Minimannen penicillin, gjorde mig gråhårig (menar ifall en liten trumhinna hade plan att spricka eller så..). Vi hade lugn utelek till eftermiddagen när svala sommarregnet börjat upphöra. Småhoppade i vattenpölar och lekte i sandlådan. Alla så nöjda över friskluft. Till kvällen sprack det upp och vi bjöds på magisk kvällspromenad med småttingar som somnade för natten. Medan junivacker solnedgång pågick utanför köksfönstret, kvällsbakade mor i lugnan ro. En småskavig veckostart som slutade fint.
Idag vaknar vi till tisdag. Pappan är ännu en dag och kör runt med stor lastbil på trånga gator och känner sig som 18 år och körkortssugen igen. Här hemma verkar hela Lilla Trion vara vid väldigt gott mod och det finns inget som gör en mor så lycklig! Dessutom skiner solen och det är så varmt och skönt ute redan nu. Det här blir en bra dag!

Ta hand om er så hörs vi snart igen!

 

 

Lillafrun

 

G-VMBJT57ZE4