Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor..

Vid vägens kant blommar midsommarblomster och smörblommor.

Livet känns i hjärtat alldeles särskilt mycket i denna tid för mig. Det är så oändligt vackert. Precis överallt.

Synen av ungarna när dom springer över grönskande gården. När Minimannen kommer med en ljuvlig bukett hundkex och räcker kärleksfullt och stolt, med rak arm över den till mamman. Han vet att jag blir glad. ”Du älskar verkligen blommor, mamma”. Han har så rätt. Och jag vet inte till mig hur mycket jag ska tacka honom.

Känslan av hennes småarmar om min hals. ”Du är min bästa mamma”. Och du är min bästa Juni, säger jag. Lillprinsen tultar på och möter mig med blicken som är magi. ”Dä!”, säger han och pekar. Överallt.

 Dom är mina. Det största av allt.

Och på toppen, den skäggige. Som är min klippa genom allt.

Må det alltiiiiid få vara såhär. Varje dag är en gåva, här på vår alldeles egna plats på jorden. Gamla, gamla gården. För oss Drömgården.

Nya rabatterna har börjat ta sig så fint. Älskar det röda löjtnanshjärtat. Så fint, visst?

Lugna stunder i trägungan. På min Sommarlovsönskelista.

Förgängligheten gör sig påmind och det sköra kryper min in på skinnet än mer än vanligt, in i hjärtat och oron gör mig den här gången till bredden fylld. Fylld av rädsla. Och fylld av ångest.

Jag känner av hela mig. Alltid. Har alltid gjort.

Med ögonen fyllda av tårar. Tårar som trillar på kinderna. Och som i min tystnad gör att jag snyftar. Tänker jag. På den där mamman. Som bara blev 37 år.

Hon som sedan många, många år varit en förebild för mig.. hon som tränat med glädje, haft barnen med på äventyren och låtit det positiva, tacksamma tänket genomsyra allt. Jag minns när hon anordnade en tävling på hennes blogg. Det var när jag var gravid med Sixten. Man kunde vinna träningskläder, om man motiverade sig till varför man skulle vinna. Jag kom ihåg att jag skrev något om att jag har tränat för att vara stark och må bra, för min egen skull. Men nu växer ett liv inom mig och jag tränar för att bli en stark mamma till honom.

Jag vann. Och på posten kom träningskläder, från förebilden Terese. Terese Alvén. Även känd som ”Spark i baken”-Terese. Hon med träningsglädje upp över öronen. Som skänkt träningsSverige massor.

För en kort, kort tid sedan nåddes hon av det förskräckliga beskedet elakartad äggstockscancer. Och för några dagar sedan, var hon tvungen på grund av smärta och ångest, att tvingas säga hejdå till sin familj för att få sövas den sista tiden i livet. Natten mot igår tog hon sitt sista andetag.

Jag går av. Helt och hållet. Orden innanför bröstkorgen.

Jag tänker så mycket på henne och hennes familj och enligt hennes önskan fortsätter vi att springa. Springa för livet. #springförterese

Livet fortsätter här på jorden. Men jag känner mig än mer tacksam. Över att jag får hänga den där tvätten med småkläder och somriga sänglinnen. Bädda rent och stoppa om småttingarna om kvällen. Oändligt tacksam, där jag springer fram och känner mig stark, med barnen sovandes i vagnen. Och så känslan av Livets käftsmäll, för hur skört livet är.

Jag är alldeles slut idag efter att ha tagit hand om två små barn med nästan fyrtio graders feber, båda två. När man inte fyllt tre år ännu och just fyllt ett år, så vill man då också helst vara i mammans famn. Hela tiden. Förstås. Älsklingarna. Så jag har burit och burit. Och tröstat. Och ammat och serverat piggelin. Men inte en suck. För jag är ju här. Precis där jag vill vara. På jorden, tillsammans med människorna jag älskar mest av allt.

Akljejorna blommar så vackert och feberungarna är fria från feber idag. Lycka! Lite snor och hosta kan vi klara. I ett lugnt tempo tar vi onsdag.

Sommarlovets första dag. 

Minimannen susade till förskolan en sväng igår, bjöd kompisarna på glass och strösslade små blombuketter till fröknarna.

Efter några timmar hämtade vi, jag och sjuklingarna, hem honom och han var så glad och nööjd..

”Nu har jag Sommarlov, mamma!”. Lillhjärtat.

Å. Sommarlov. Ikväll ska vi skriva Sommarlovsönskelista tillsammans, hela familjen.

”Ingen brädfodring” är en önskan. ”Mysiga utflykter”, en annan.

Det här blev ett rörigt inlägg.

Men det är lite så det känns inom mig just nu. Rörigt. Vacklar mellan att känna mig livrädd för att någon ska bli sjuk eller att något ska hända. Är så otroligt påverkad av Tereses öde. Samtidigt, vill jag fortsätta att leva. Fullt ut. Precis som vi gör. Behandla varje ny dag som en gåva, som vi fyller med liv. 

Ta hand om er. Krama om varandra. Gå inte och tryck på ett enda ”jag älskar dig”. Säg det. Andas och lev, varje dag. Så tänker och gör jag.

Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor… 

Livet är nu.

 

Lillafrun