Det var lördagkväll. Alldeles i slutet av juli.

Vi hade haft en lång dag på stranden. Och direkt från havsbadet, satte vi oss till bords vid fina restaurangen. Bland många andra människor med frisyrer på havssalt-sniskan och solrosiga kinder. Vi åt en god middag och skålade för livet. ”Tillsammansskål!”, utbrast storasyskonen i kör. Och sedan, förstår ni. Masade vi oss till Rymdskeppet.. snofsade till oss lite där, drog på finskjortor och klänning, kammade hår och sprutade parfym, ni vet. Så fortsatte vi den varma, varma sommarkvällen med en date. För precis hela familjen.

Almedalen. Med så många nya vackra planteringar. Vi vandrade vidare. Mot strandpromenaden!

Alltsammans, var bara ett endaste wooow!.

”Är det här en fakestrand, mamma!?”, undrade femåringen som häpnade över vackerheten, som han nog glömt sedan sist vi var inne i gulligaste staden på jorden.

Skrållan. Hon checkade ut, så att säga. Ja, alltså. Det hade hon gjort direkt efter restaurangmiddagen och sedan lyfts från bilen till vagnen. Och där snusade hon vidare. Gott, så gott.

Medan brorsorna var vakna och hade high life!

Vi gick längs vattnet och häpande. Någon utforskade allt möjligt. Innan vi sedan vek av, och gick genom Kääääärlekstunneln…

Av deras förstfödde, förevigades dom. Mitt i kärlekstunneln. Dom där två, som liksom är lika kära nu som för en hel hop år sedan, när allt var så pirrigt nytt. Det finns ingen jag beundrar så, som den där skäggige mannen jag får äran att kalla för min.

Storebroren klättrade i muren och tittade på utsikten. Vilken han bara var tvuungen att få ta en bild på, eftersom den var så vacker…. han ska bli fotograf när han blir stor också, förstår ni.

Så gick vi in i den Botaniska Trädgården.

Häpnade.

Häpnade, över ljuvligt vackra blommor och planerade rabatter och en helt hejdlöst stor murgörna.

Sen behövdes ammepaus!

Innan vi gick vidare. Bland smågränder. Uppåt. Mot vad vi kallar ”Utkiken”.

Så otroligt vackert. Och vi fångade ännu en solnedgång.

Familjedaten fortsatte. Mott Glassbaren och efterlängtad Guteglass.

Mannen tog Kaffi och jag Saffran. Minimannen choklad, förstås. Samtliga väldigt nöjda.

När vi njutit av både hav och blommor, solnedgång och glass. Så började vi tjava neråt hamnen igen.I lampornas sken gick vi bland rosor och de gulligaste av små gränder.

Så säger jag till mannen, där vi rullar varsin barnvagn fyllda med tre snusande älsklingar; tänk att vi varit på date ikväll, tillsammans med alla barnen. 

Varpå mannen direkt svarar; på ett sätt den bästa någonsin, tycker jag. Och jag kunde inte varit snabbare, när jag höll med honom på enan gång.

Den där kvällen. När vi gick på Familjedate i Visby. Den glömmer vi nog aldrig, han och jag, som nu flätat våra händer i prick tio år och inte kan vara mer lyckliga och tacksamma över att få leva det liv vi lever. Var eviga dag tillsammans, är en gåva.

Lillafrun