Den första Adventssöndagen fortsätter…

Så svassar vi iväg, finklädda, till lilla kyrkan i byn. Ja, i år kunde vi förstås inte vara hela familjen på grund av vattkoppshärva. Men två av oss, i alla fall. Så fint.

Därefter bjöd vi in darlingar till Det Årliga Kyrkkaffet hemma på Drömgården. En utav årets höjdpunkter!

Medan hjärtenära trillade in här på gården, dukades Kyrkkaffet fram.

Tunnbrödet, nybakta limporna, mannen-griljerade juleskinkan, äppelmoset..

Schackrutorna, Saffransbullarna, Pepparkakorna, Kardemummaskorporna, Kramellerna…

Så god stämning och inom mig kände jag mig förstås lycklig över att få fira advent tillsammans med Storfamiljen. Men allra lyckligast över denna syn; min Juniflicka på benen igen. Hon har haft en otroligt tuff vecka. Mammahjärtat likaså. Så underbart avslut på veckan idag!

Vi fikade och mådde gott tillsammans!

Jag älskar att få duka upp och bjuda älskade på något gott… ja ibland är det ett fullfjädrat första advents-kyrkkaffe. Ibland är det kanske bara en kaffekopp och liten brödbit som finns nära till hands. Men alltid, med känslan av ” Kom iin, välkomna hit!”. Det viktiga är liksom att man ses. Jag känner mig alltid så ofantligt rik med alla dessa människor samlade i vårt hem. M känner likadant.

Katthult och Drömgården flätas samman för ett slag. Myllret av människor, stora och små. Samtalsämnen avhandlas ett efter annat, barnen springer som virvelvindar genom rummen.

I Storsängen pågår ”Läkare utan gränser”.. och tittande på hästarna, förstås.

Ett tu tre faller mörket..

Oljemarschallerna brinner så vackert fortfarande och det blir hejdåande kramkalas i hallen.

Varma i hjärtana stänger vi dörren om oss.

Med ännu ett älskat adventsvarmt Kyrkkaffe här i Drömgården.

En ynnest så stor, så stor. Hela alltet.

Emmeli