Bland det härligaste jag vet, är att boa inför ny årstid.
Nu är hösten här och jag har låtit projekt ”boa inför höst” pågått under en rad veckor. Tagit ett rum i taget. Putsat fönster, skrämt bort damm och ”skyltat om” lite. Några höstens kvistar i vas. Så enkelt, så vackert.
Blocketfynden samsas bredvid varandra i detta hem, som ni vet.
Guldspegeln är ett utav dom. Den har vi nu äntligen vågat spika upp på väggen, så vacker eller hur?
Gardinstång- och gardinhärvan, ni vet.. den reddes ut ännu en snäpp när den mässingfärgade stången fick hamna här uppe i sovrummet istället för nere. Det blev fint, eller hur?
Och äntligen hamnade fotogenlampan på plats också.
Himmel, vad så lite, gjort så mycket skillnad och tillför så god känsla.
Att tända fotogenlampan om kvällarna, när vi ska läsa saga, sjunga Gud som haver och natta små…
Otroligt gemytligt!
Jag har span på fler blocketfynd..fler fotogenlampor, kika HÄR vetja!
Bäbis och HemmaMamman snusar lite extra länge där uppe i storsängen. Skolbarnen görs i ordning av pappsen. Storalillebroren gör som han känner, sover vidare, kliver upp med syskonen.. tids nog möts vi där nere i gammköket allihopa.
Sen susar skolbarnen till skolan och vi andra fortsätter med en lång stund av bara frukostätande, lekande, kaffesörplande..
Fredagarna är lyxigaste sortens investering för oss. Vi köper oss tid. Tid att vara hemma tillsammans med barnen, båda två.
Nu till morgonen har vi också försökt driva pågående badrumsprojektet framåt.. ”ska vi lägga klinkret rakt, eller på sniskan?”, är frågan. Ännu ej riktigt landat i om golvet ska vara enfärgat eller rutigt, heller…en färg har vi hemma och M kan börja lägga den i ”teknikskrubben”, som ändå inte kommer synas sedan.. men sen är frågan, rakt, på sniskan, rutigt eller enfärgat….
Vad känner DU kära läsare?
…
Idag börjar M klinkra ”teknikskrubben”, där bergvärmepump ska gömas osv… så spännande. Det känns så svårt med valen till ett badrum.. vi har så lite historia att luta oss emot, badrum är ju så moderna grejer ju!
Kaffekoppen fylls på en och två gånger. Bertil önskar ännu ett ”mammabröd”. Ettåringen som bara plötsligt fått upp ögonen för att äta annat än bara amning, vill smaka lite av allt möjligt. Lite havregrynsgröt, lite macka.
Ammemys. Pappakramar. Och sen stoppa om i ullsäcken ner i vagnen. Ut på bron för slummer, i kyliga, helt ljuvliga oktoberluften.
…
Nu ska jag försöka röja färdigt i det här hemmet jag påbörjade röj i igår men inte kom särskilt långt i alls på grund av att vi hade annat för oss, som kompishäng, vila och sånt. Men idag drar vi fram såpan och skurtrasan. Ordnar oss lite helgfint och möter oktoberhelgen. Med klinkrande, kaffesörplande och en törst efter mycket friskluft.
I tidiga, tidiga morgonen klev vi upp. Jag och den skäggige.
Låt säga, med en väldigt kort natt i bagaget.. jag kunde liksom inte gå och lägga mig natten mot lillvännens ettårsdag? Klockan närmade sig 01.. för precis ett år sedan den tiden, då satte värkarna igång, med besked. Lillminstings förlossning spelades om på repeat och allt var sådär tydligt som det bara är, när lillungen i fråga ska fylla år. Minns hur jag, för alltså prick ett år sedan, vaknade av ÄNTLIGEN, kraftiga, RIKTIGA värkar! ..jag skakade liv i M…och han somnar om. Haha! Inte bara en, utan två gånger. Chill människa, minst sagt. Tills hans försvar, hade vi puttrat på med förvärkar i två veckor som hela tiden klingat av.. så otroooligt psykande.. M trodde nog att det vara det var tal om nu också, jag var nämligen så fokuserad, bara andades mig igenom allt och gjorde inget mer väsen av det hela.. jag var så pepp på ont att det var inte klokt.
”I fullmånens sken, bland gnistrande frost”, så lyder en textrad ur Lillminstings alldeles egna låt.. och ja, fullmåne var det också och så sagolikt vacker oktobernatt. Självklart tog jag en extra värk ute på gården, bara för att sedan bränna av en bild på fullmånen, innan vi satte oss i storbilen och drog mot BB…
Ljuvligt teamwork, Han och mig emellan. Det var en fantastisk upplevelse. Jag som innan varit så nervös och orolig, tänkt att det nog inte kunde gå bra en fjärde gång, att jag nog inte skulle klara av smärtan ännu en gång. Må gott-ryser när jag tänker på hur bra det gick, hur närvarande jag var, hur 77 minutrarna inne på förlossningen var ett sjuhelsickes ont, men njutbart marathon. Häftiga lillungen, som anlände med superhjälte-pose. Det passar honom. Vår lilla starka superhjälte. <3
Och nu är han 1 år.
Vi sjöng hela familjen för honom. Typ sju gånger. För liten plutt är inte lätt att väcka sådär tidigt på morgonen. Men när han väl vaknat så hurrades det och det syntes hur han njöt av uppståndelsen.
Lillhjärtat, som alla är så engagerade i. Vilken lyx att vara Lillminsting.
Och mamman tänker. Och känner. Så mycket känslor. Så mycket tacksamhet över nuet, som är så gott. Året som gått har varit utmanande, oroligt, och stundvis så obeskrivligt jobbigt. Men mest, bara så mycket teamwork, familjekraft och kärlek.
Efter att pappan och storasyskonen susat till arbete och skola, myste vi andra vidare här hemma.
Lycka, att dom har varandra.
Lilla blombuketten från frukostbrickan.. och hjärtat, som B pysslat till sin lillebror.
Småborsorna packades ner i vagnen och så gav vi oss ut på långtur. Dom slumrade gott sedan, båda två.
Jag plockade en näve höst i handen och doftade, förstås.
Vi hann sedan tjava hela rundan och komma hem. Jag fick göra hästbestyren själv..och hade så mycket luft i schemat med två små sovande att jag passade på att förbereda middag också. Var till och med tvungen att väcka innan skolhämt, så lunchen blev på sniskan, men vad gör väl det..
Efter sen lunch och mellis i salig röra, fylldes fftermiddagen tillsammans med olika hittepå. Att gunga är livet, tycker Lill-Olof.
Sen skedde något storslaget.
Jag serverade kokt potatis från landet, morotsstuvning också gjord på morötterna från landet, nytrillade köttbullar och MammaMormors rödbetor. Och vet ni? Lillungen ÅT!
. ”Ja, vadå?”, tänker du. Jo.. nog för att vi tagit det varligt med maten med dom andra också, jag har helammat dom länge.. jag sådär 8 månader. Men sen börjat fylla på med matigt utöver fortsatt amning.. som fått fortsätta så länge det önskats, lilla B var över två år och två månader när han slutade amma.
Men denna lilla människa, han har inte varit intresserad av vad än vi bjudit honom på.. den ena goda nykokta purén efter den andra, småbitar, stora bitar som är mjukt kokta att hålla i (det sistnämnda har funkat bäst…). Men nu, stegvis senaste veckorna.. ja nu verkar vi vara peppade. Och riktig mat ska det vara, inte nån himla slätmixad puré, menar lilla O. Jag älskar ju att amma, men det känns lite som en lättnad nu när han är så pass stor, att han kan tänka sig äta något annat också, haha! Utimellan i all fall….
Ser inte gott ut. Var magiskt gott.
Och till kvällen dukade vi upp för litet minikalas.
Sjöng ännu en gång, spanade ballonger och födelsedagsfikade, alla tillsammans. Ettåringen åt till och med av sin egna lilla skogshallonfyllda tårta med mycket vispgrädde på. En rakt igenom ljuvlig ettårsdag. En ynnest, hela alltet.
…
.. och nu har det hunnit bli ännu en ny dag. Hela familjen var så trötta att vi somnade allihopa samtidigt. Disken och plocket fick vänta till idag. Det gick så bra så. Idag är känslan såå god. ”Min bäbis är fortfarande här”, han tvärväxte liksom inte över ettårsdagen.. han lovar mamman att fortsätta vara bäbis länge till. Så det så!
Det är måndag igen och vi börjar som vanligt med en liten ”rapport” från senaste veckan här på gården..
Oktoberveckan som gick, fylldes med..
Sömnig veckostart. Måndagmorgnar i oktober, ni vet… mm, skönt att krypa ner i ullsäcken strax efter skolskjuts och frukost, menar lilla O.
En tjurig host-förkylning har cirkulerat, så veckan innehöll också lite, tack och lov mild, sjukstuga. Inte omysigt att sitta på sofflocket med åttaåringen och spela memory.
Vi hängde ute. Soliga eftermiddagar.. perfekta för kurragömma lek och lite höstfix i trädgården.
Jag tycker att ni fått alldeles för många super-städiga matrumsbilder senaste veckan, så jag skickar med er denna syn nu. Den tillhör verkligheten mer. Ni ser att vi lever här. Det här rummet är vi i dagligen, alla älskar det.. intressant. Och kul, att det är ett väl använt rum nu när vi har ävlats och gjort i ordning det.
En dag fick vigas åt stadsbesök. Blä. Säger både jag och maken. Men vi var tvungna. Och i vanlig ordning när vi åker till stan, har vi samlat ihop alllla möjliga bestyr.. fixa nytt körkort, ärenden på stan, släpvagnslass till tippen, följt av köp av radiatorer (som en utav er följare tipsade oss om, tack!! Är det någon fler som sitter och trycker på radiatorer som ni vill bli av med, säg till!!!)
..belöningens stopp gjorde vi på Naturkompaniet, påfyllnad av bästa vardags-ullstrumporna.
Och efter en dag borta. Var det så gott med hemmaliv igen.
Vi bakade bullar!
Så mysigt. Så sjåigt. Med en bäbis som just i utbaknings-, och gräddningstid, helst ville klättra… på stolar, upp på bord, osv… 😉
Torsdagens mellisfika gick inte av för hackor. Barnen åt bullar så det nästan stod ut genom öronen på dom. Mamman också.
.. sen gav sig två bulldoftande typer ut på en friskluftstur. Skrållan cyklade i sån fart att tänkta promenaden, blev en springtur för morsan i stället. Inte mig emot. Men att rekommendera hade det varit med mindre kläder.. i alla fall att byta om när vi kom hem, genomblöta av oktoberregn och morsan supersvettig.. men icke. Istället höll jag på lite till i trädgården och direkt in för middagsfix.. blev kall, men hade ”inte tid” att pyssla om mig själv förrän timmar senare.. vilket under natten resulterade i en kymig känsla i kroppen. Och på fredagen, plötslig intensiv huvudvärk, frossa, hög feber.. och väldigt, väldigt ont i ena mjölkkantinen….
Det blev lördag och jag kände mig ytterst omtöcknad, men på bättring.
Vågar knappt säga, med fyra barn, att jag aldrig haft mjölkstockning. Men nu så. Visst har jag någon gång blivit lite öm, men inget som blivit något mer. Nu var det två dygn där jag kände mig så, så sjuk. Jag trodde först att jag smittats av barnens förkylning, då det liksom inte var STOPP på mjölk, alls.. men ni hjälpte mig att svara på frågor i stories, om mjölkstockning.. och ordet är lite lurigt, för det behöver inte vara stockat, för att vara stockning…. Nåväl. Hujedamig. Hoppas det dröjer till nästa gång..
Bilden? Jo. Vi norpade friskluft, fotade ett jobb och drog sedan mot lördagsgodisshopping.. följt av vila lördagen lång. Tror det var välbehövligt, på flera vis.
Helgen slutade så otroligt fint. Med piggare mor, sötaste sortens födelsedagskalas och en sagolik dimma som smög sig på. Och denna vy alltså… bästa jag vet om. Ja jag delade ju till och med en berättelse kring den igår, HÄR ..
Vi lämnade tacksamma ännu en oktobervecka, somnade i stora sovrummet i ett enda trassel av småarmar, kuddar i massor och ammeklunkande lillminsting..
Idag vaknar vi till måndag. En mörk morgon, som lättar till den vackraste av höstdagar. Jag mår bra igen efter feberfrossan osv, men känner mig lite matt i kroppen. Och omåttligt känslostormig… Ni förstår, den här måndagen, för precis ett år sedan.. då kändes det sannerligen som om det var en ny liten människa som tänkte anlända jordelivet. Och så här med facit i hand, så var det ju verkligen så..
Och ni morsor, ni förstår nog precis hur jag känner? Dagarna kring ettårsdagen med sin lilla bäbiiiis!
Önskeplaner för v.42
Oktobernjuta! – Morgnarna är mörka, vi tänder ljus till frukosten jag och barnen, spelar mjuk musik och startar dagen i ro. Att vi kan det, i det varma, trygga hemmet. Det är något att vara tacksam över.
-Sista trädgårdsrycket för i år? Ja, kanske är det den här veckan jag kommer mig för/hinner/har lust, ork etc… för det? Vi får väl se. Det är så skönt om hösten, infinner sig lusten till att trädgårdsstäda, då gör den det.. men annars går det utmärkt att vänta till våren också, med det mesta. Sådetså. Men dahliorna ska bäddas om i spån. Och sista tomaterna plockas in.
-Vårlökarna! .. mm, .. dom ska jag nog få ner i marken i alla fall! Jag blir alldeles vimmelkantig när jag ser i sociala medier hur många dundrar ner hundratals lökar.. så dyrt!? tänker jag först? Och hu, tänker jag sedan.. jag som knappt förmår mig att tuta ner 10 stycken? Men det ska jag klara. Och så ska jag njuta av dom som bara den! Himla tur, att vi får fungera olika.
-Fira en högt älskad Lillminsting som fyller 1 år!! Förbereder mig på en hejdlöst sentimental dag. Vi ska göra dagen så mysig vi bara kan för honom. Älskar den där ungen så det värker i kroppen. Den där ungen, också! 😉
-Superjobba! ..det blir två reklampauser ni kommer få hänga med på. Otroligt stolt över att få jobba med dessa företag. Hoppas så att ni ska uppskatta <3
-Hänga med vännerna! Pga sjukstuga har det stälts in lekdejter hittan dittan. Men kom igen nu livet. Låt oss få träffa hjärtevännerna denna vecka!
–Möta den tredjeoktoberhelgen! … träffa familjen, njuta synen av ena lillungen som uppträder med sitt musikalgäng.. och massa lunk och mys hemmavid..
…
Önskar både er och oss en god oktobervecka! Ta hand om er. Allt vad ni bara kan! Så hörs vi under veckan..
Det var en gråmulen oktobersöndag, ja ganska precis som den här.
Vi inväntade familjen till kvällen så det donades för fullt där i gammköket.
Bland det bästa jag vet, är att i lugn och ro få stå och spisa och greja.. en fröjd att gå ut i kökslandet i oktober och plocka in grönkål och persilja till salladen. Några ringblommor som ögongodis.
När vi ska ha kalas börjar jag gärna i mer än god tid, så det slipper bli stressigt. Då kan jag istället njuta hela vägen. Väl värt!
Sådärja! Nu var efterrätten förberedd..
Toscapäron,
..med äkta vanilj i. En sån klassiker. Så god och enkel. Du gör såhär (till cirka fyra portioner):
Häll 0,75 dl strösocker, 1,5 dl flagad mandel, 2 msk vetemjöl, 1 msk vispgrädde och 50 gram smör i en kastrull. Rör ihop alltsammans till en smet… dofta sedan över några gryn vaniljpulver (efter tycke och smak) och låt toscasmeten puttra några minuter till smöret är helt smält.
Lägg 8 konserverade päronhalvor med den kupiga sidan upp i en ugnsfast form.
Häll smeten över päronen och grädda i 225 grader, mitt i ugnen i ca 10-15 minuter, tills täcket börjar få fin färg.
Servera päronen ljumma med vaniljglass eller vispad grädde!
Plockade in blommor och tände ljus.
Dukat runt hela långa bordet.
Med servetter och allt. Då vet man att det är kalas!
Årets allra sista storbuketter stod i vas.
Och frågar ni Juni, så gick minutrarna innan kalaset skulle börja, segt som sirap!
Men se nu började det närma sig middagstid och familjen slirade in på gården, zucchinin jag fyndat i landet var den sista ingrediensen att hoppa ner i kycklinggrytan..
”Varsågoodaa!”
Till middag bjöds den godaste kycklinggrytan jag vet. Den med fetaost och soltorkade tomater, ni vet? Med paprika och zucchini på toppen?
Grytan är lika god till ris av något slag eller till pasta, denna gång hade vi havreris.
Då storfamiljen är stooor, och smått omöjlig att samla på en och samma dag.. så uppvaktades inte bara födelsedagsmamman utan också lillvännen, lite sådär i förskott. Himmel, vilken lyx för en liten O att födas till livet, totalt omringad av människor som älskar och älskar.
Och ni ser där då, hur nöjd han var? Nog så nöjd, bara att att få ett eget paket i sina händer. Mysa i Mormoster Storans knä och peka bok var också en höjdare.
Nu var det dags för kaffe och efterrätt! Toscapäronen serverades och givetvis hade jag fyllt på morotskakeförrådet under veckan, att plocka fram ur frysen nu.. för som allra godast är morotskakan när den nybakad fått frysas, sedan tas fram, tinas och äts.. oooh..
Mormor serverade glasstrutar till barnen. Alla nöjda!
Och sen plötsligt var det sena kvällen, hejdå-kramar i trånga och renoveringsstökige hallen och godnatt. En kalasig söndagmiddag jag stoppade i hjärteasken med ens.
Senaste kommentarer