Nästan som hittepå.

Idag har det varit en sån där dag. En sån som för mig är liksom så bra att jag nästan tror att det är inbillning, hittepå. En dröm.

 Som HemmaMamma njuter jag. Mycket och allra mest. Vissa dagar är tröttsamma, givetvis. Det kan bero på det ena, eller det andra. Men för det mesta, är det så fint. Och som idag, lite sådär extra, extra fint.

Att få vakna till en septembermorgon, med solen som skiner efter en vecka med bara få solglimtar. Morgondimman lättade från lägdorna i takt med kaffesörplande och morgonpigga ungars ljudande. Storebror fick välja. Springa! , sa han. På svaret om att gå eller springa, till Föris. Så vi kutade iväg. Liten började, efter otaliga pussar och kramar till sin mor, leka på stuberten. Vi tjejer sprang vidare, det var sannerligen en ljuvlig morgon. Lillan somnade och mamman flåsade vidare. Det gick tungt, så tungt. Gårdagens träningspass brände i hela kroppen. Men på något småknäppt sätt, som man inte kan förstå om man inte är likadan själv, så njuter jag. Av att kämpa mig fram fastän det är just det; kämpigt. Och jag känner mig sådär alldeles hög, när jag tar sista steget och bara måste, måste lägga mig raklång på infarten, för att andas ner pulsen.

Älskade Pappa stod redan på ställningen när vi kom hem.

Från springbralla till snickarbralla, var jag på få minuter med honom där uppe. Dessa målarstunder med honom. Som guld i min hjärteask. När Lillan vaknade fortsatte PappaMorfarn, och vi andra lekte och fixade lunch och så.

På köksbordet står ännu en bukett luktärtor. Och jag önskar så. Att man skulle kunna spara doften. Plocka fram den mitt i vintern. Och dofta. Men. Det går ju inte. Och det är ju lite det, som är den stora charmen.

…

Juni rastade Torehunden, Storebror hämtades hem och all målning som kunde göras i dag var plötsligt gjord.  Och ja, ni förstår ju. Glädje.

Ännu en hela-familjen-middag, sån som jag fortfarande tycker är så fantastisk. Istället för att många såna varit på två håll den här tiden på året. Men inte nu. Helt underbart.

Som pricken över i, är tre generationer ute och snickrar tillsammans. Farfar L, Pappa M och Liten S. Den sistnämnda är Storebrorsvaken. Och prick hur nöjd som helst över det. Sallekatten håller koll på läget där snickarmännen springer in och ut och upp och ner och hit och dit. Alla tre i snickarbrallor och hörselskydd på huvudet. Så fantastiskt söta.

Efter att Lillasyster fått ett bad, klädde jag henne varmt, bäddade ner henne i vagnen med en vällingflaska som hon sörplade i ett nafs. Innan jag fått på henne filten, så sov hon. Somnade i spikljud och med andra ord mäkta van det här med att brädfodra nu. 

 Den här kvällen känns så bra. Om nu inte hur mycket som helst går på tok, så kommer det att spikas färdigt ikväll. Förstår ni; fääääärdigt! . Därefter lite, lite målning. Efter det….. åh.

Ja. Det här har varit en lite extrabra dag. Så glad för den.

Önskar er en fin kväll!

Lillafrun