(inlägget innehåller två reklamlänkar)Åhå, tack Gud för fredag!

-Vilken smått skrattretande Bergochdalbanevecka undertecknad haft!

Pepp ena sekunden, supermelankolisk nästa. Lycklig hit, vemodig dit, älskar så hjärtat gör ont. Löven faller, känslan av förgänglighet, tröttheten som anfaller i takt med mörkret. Jag äär ju en människa med oooerhört goda tillgångar till mina känslor. Ooohlala, ej så stabilt ibland alltså. Efter att jag hade varit ute och sprungit en riktig meducirunda igår, sådär så att jag drog hemifrån opepp men landade hemma pepp igen. Jaa då toppades veckans misstänkta hormonhärva i kroppen, med ett häärligt migränanfall. Så nu har jag sovit ruset av mig och är vaken tidigare än någonsin. Av mig själv. Ganska så mysigt ändå, att vakna utvilad, tassa upp i mörkret och tända ljus och vänta in att älskade ska vakna.

 Är så förbenat tacksam över ynnesten att få vara hemma med dom.

Storebror, så liten men så klok.

Så kär och ”stolt” som han säger, över sina syskon. Jag älskar att han trivs så med småvännerna på Förskolan dom timmarna han är där. Och det där nya torsdagsnöjet, att susa iväg en sväng på dans, är så gulligt att man dånar ju. Men tänk ändå, så stoor han blivit! Hans mesta tid är ju här hemma förstås, och här pågår pyssel och bokstavspåtande blandat med en stor byggperiod i livet. Plusplus (såna HÄR ni vet) och ”maskiner” hej vilt av bästa briogrejerna (HÄR hittar ni dom, en varmt, varmt tips!) är vad som går varmast just nu. Bädda sängen har han börjat göra själv också. För att ”hjälpa dig mamma”. Alltså.. min fina Prins Darling. x

Juni, då. Min coola, kavata älsklingstjej.

Fullkomligt älskar att få bjudas in i hennes tvååringsvärld. Vi bygger pussel, pysslar förstås tillsammans med storebror, sörplar kaffe vid lilla bordet ”inne på lumme!” (inne på rummet, för den som inte förstod!). Älskar småäventyren. Som när vi går promenad tillsammans. Stannar minst tusen gånger. Hittar en sten. Plockar upp. Går några steg till. Tittar på löven som faller från träden. Plockar upp olika löv från marken. Undrar tillsammans vad dom är för färg. Bär dom med oss hem.

… och slumrar sedan på kökssoffan, så trött av hela alltet.

 

Och så Bertil då. Gullisen.

Som strösslat hjärtenära med doptackkort. Han som mer och mer lär sig att greppa tag i saker lite mer medvetet. Som försöker ”prata och sjunga” och har så gullig röst att jag går av. Sticker jag iväg på tur själv, typ en prom eller springtur, så är det alltid med lite miniseparationsångest..

Men stackars lillvännen, har blivit förkyld. Hade igår sån hosta att jag bara ville hosta åt honom. Låter så otäckt. Igårkväll fick han plötsligt prickar i härliga små vecken på armarna och benen.. men inte värmeutslag utan något annat, typ nässelutslag. Mycket mindre idag. Men jag ringer hellre en gång för mycket än för lite, så strax ringer hälsocentralen upp och vi ska få rådgivning så får vi se sedan. Lillprinsen är sådär löjligt obrydd om hela alltet, så det gör mig också lite lugnare..

… och där, är hela gänget vaket för fredag! Alla halsband och armband, byggdelar och pussesugna kinder är redo. Även mamman, känner sig faktiskt på banan. Inte en gråtkänsla så långt ögat når. Wow!

 

Såå skönt med helg i sikte nu. Känns som att jag inte träffat den skäggige på hela veckan och jag kan bli vinglig för mindre, liksom. Min klippa, ju! I eftermiddag åker bara han och jag, och Bertils förstås, iväg en sväng till stan för lite ärenden. Känns ändå så mysigt, vet att chansen för samtal som pratas till punkt kommer att ges och det är så fint.

Ok. Statusen här hemma på Drömgården, där har ni den!

Önskar er en härlig fredag!

Lillafrun

G-VMBJT57ZE4