Det är söndag och fjärde advent.
Och Nissenissan hade skickat en lååång hälsning i adventspaketet. Något om att det minsann bara var två dagar kvar till julafton och att det kanske var på tiden att ge sig ut och leta Nissespår?
Att det var blyertgrått och duggregnet ännu inte hade hunnit förvandlas till snö. Det, bekom ingen av oss. Vi hade så sjåigt att gå efter alla möjliga spår vi hittade. Och det fräsigaste… var dom där pepparkakorna i snön.. och nisseluvan…
Vi firade en lyckad spårningstur med varm choklad och mammalimpa. Bland ryktborstar, hagstolp, fikasugna ungar och föräldrar, surväder och mitt i vändningen av mörkret. Där måddes det gott.
Lillebror som sov sig igenom förra årets, hans livets första, nisse-spår-tur.. han var i år med i allra högsta grad. Att få sörpla varm choklad för första gången, det var en höjdare som ni kan se!
Att få (-okej för er kan jag erkänna att jag och barnens pappa kan ha något med hela alltet att göra).. att få skapa mysiga äventyr för barnen. I det lilla. Men som blir det stora. För både dom och för oss som får gå bredvid. Det, är bland det bästa jag vet. Och nej, det behöver ju faktiskt inte kosta något extra alls.. fika mellis skulle vi ju ändå ha gjort. Tid och lite fantasi är oftast vad som behövs för att skapa magi.
.. så gick vi in i varma huset och en stund senare hade regnet bytts mot snö.
Vi mår gott av vetskapen att ljuset vänder åter för var dag från och med nu. Nissespårar tillsammans med barnen. Är lyckliga över det där gamla gården som fick bli vår plats på jorden. Där det numera också strövar pållar precis utanför sovrumsfönstret. Den här julen glömmer jag aldrig.
Ta hand om er!
Senaste kommentarer