av Emmeli | okt 23, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
En glimt från där ute. Bjossans egenshoppade pumpa i bild.
En Morsans-köttbullar-lunch tillsammans med honom. Han, jag beundrar så det inte finns ord. Så liten, men ändå så otroligt mycket människa. Den där lilla pojken fick snits tidigt på det där med talet och har nu, trots att han bara är metern hög, så otroligt lätt för att uttrycka sig. Och det är så gulligt att man dånar. Dessutom fasligt trevligt för mig, att ha sånt gott pratsällskap här hemma!
Där är ena paketet vi gav till födelsedagsStoran i fredags. S hade klipp-pimpat det lite, som ni ser. Och såklart var det ett födelsedagskort med en kantarell på. För sooom vi har letat kantareller i höst, hon och jag. Kortet kom tillsammans med en bok som S fick av hjärtevänner i somras. Han älskar den där boken och refererar den rakt av, ordagrant. Jag och M tappade hakan första gången vi inte hann med att börja läsa och han istället började rabbla allt. Ha ha.
I alla fall.
Skogsmusen, där i bild. Lär den där igelkotten precis allt. Mellan himmel och jord. Så, jag brukar säga till Storan att jag är hennes igelkott och hon min skogsmus. Sådetså.
Och där är min ena fredagsfyspartners lilla hand.
En helg svischar snabbt, visst?
Ja, förresten. Alla dagar! Som tvåbarnsmamma kan jag bara konstatera att det inte finns en minut att ha tråkigt på. Om man säger så. Särskilt inte när man roddar hem och barn solokvist. Jag njuter mammaliv och snusar småttingar så mycket jag bara kan. Tycker att det är ren lyx att få vara HemmaMamma. Ibland vill jag bara stoppa tiden. Typ nu. Det är intensivt, men galet underbart. Vi har snurr på det här när-pappsen-är-iväg-på-uppdrags-levernet här hemma nu också. Så vi teamar bra. Ibland känner jag för att kesa ihop, blir tvärtrött liksom. Då är det förstås lite smådrygt att inte ha någon att byta av med. Men annars, så!
Vi har ju haft en hel tillsammans-sommar. Men sen kommer alltid hösten och vintern, vilket är M´s mest intensiva uppdragsperiod. Så då vet man liksom det; nu är det höst igen, så nu kör vi! Lite så.
Den här helgen har varit fylld med trevligheter.
Först den där braiga fredagen som avslutades med Storans najsiga födelsedagskalas. Och så igår, lördag, när jag och kidsen drog till lilla byn som jag en gång kallade för Hemma. Nu, mitt hemmahemma. Jag fick lyxig tid i pappsens hardcoregym. Ett intervallpass med droppande svett och skyhög puls. 
Och efter det, hade gullpappa gjort eld i bastun och den här mamman bara jublade, för så skönt det var. Till kvällen hade vi lördagsmys med chokladbollarna som Storebror hade rullat tillsammans med Mormor under dagen. 
Mys, mys, mys. Till kvällen rullade vi hemåt och har sovit ännu en natt utan den där efterlängtade.
Idag har vi söndag.
Ännu en raggsocksgrå dag med så trötta moln på himmelen. Skönt med friskluft ändå.
Så vi har börjat kratta andra halvan gården. Och så snorar vi. Jag står för krattandet och barnen för det andra lite mindre roliga. Baseluskan som är här och härjar har tagit hårdast på den yngste familjemedlemmen. Lillhjärtat har ingen feber, men är så snorig och rosslig i halsen. Hujeadig. Det gör ont i mammahjärtat.
Men hon är tapper, äter som vanligt men sover kanske ännu lite mer. Det är bra, tänker jag. Vila är ju det bästa. 
Storebror var ju typ en evighet mycket äldre när han åkte på första sjukan. Men som befarat, får Lillasyster börja jobba på immunförsvaret tidigare.
Så det var och är vår helg, det.
Jag tror att jag går emot strömmen lite när jag säger; ååhå vad härligt med måndag imorn! men, så är fallet. Det är alltid som bäst när hela familjen är samlad, och det blir den då.
Men först lite skön söndageftermiddag och kväll, med precis ingenting planerat. Förmodligen ännu några hundra varv av Var bor du lilla råtta, snytande av små näsor, tändande av goda doftljus och bara söndagsdegande. Så får det bli!
Ha det så gott alla ni!
Lillafrun
av Emmeli | okt 10, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen
Så blev det äntligen den där lördagen i början på oktober.
Den där dagen, då Juniflickan skulle döpas. 
Flaggan var i topp.
Och här;
Två tokstollar till päron som lagat och fixat likt det dreamteam dom är. Det bästa dom kunnat, till den vackraste flickan dom känner.
En sån där dag, krävs det lite (läs; asmycket) planering. Inte bara med matlagning och pyntande… utan också, allra viktigast, så att barnen har det bra. Med mätta magar och bra tankat av sömn…
Så medan päronen försökte pynta till sig själva i det sista, så sov kidsen.
..Till en liten stund innan dopet, så att det bara var att byta om från mjuka tröjan till stiliga skjortan. Och för en liten flicka, att hoppa i dopklänningen och tvärsörpla lite mjölk.
Vi gick in i kyrkan. Kyrklockorna ringde. Och Lillan döptes. Sång och musik, från hjärtat. Från mig och mannen. Från mostrar. Och Junis älskade Gudmor. I bänkarna satt våra hjärtenära. Alla var där, för Lillans skull. Och hela stunden i kyrkan. Var så fin.
Någon skötte sitt uppdrag, som han taggat enormt inför, med bravur…
Klart Bjossan skulle hälla i dopvattnet. Sixten och Fajfaj!
(tack Lillsvågge för alla mysiga, vackra ögonblick som kamerafångades i kyrkan. Och tack Storsvågge för filmen. Ovärderligt!!)
Och när väl Lillan fick det där vattnet på huvudet, så tyckte hon inte riktigt att det var helt och hållet uuuuunebat (underbart, som bjossan säger)… gav ifrån sig ett litet ljud. Och snabbt, snabbt var den där lilla Minimannen och beskyddade med orden; Det gåj bja, Juni.
Alltså… kärleksuckarna i kyrkan, då. Eller när han torkade henne om huvudet när hon precis var supernydöpt, och sa; men nu räckej det! …. och tvärt gav tillbaka lilla handduken till finaste präst-A.
Nydöpta lilla Prinsessan.
Våran stora Lilla familj. Med en nydöpt liten J.
Efter dopet väntade kalas! Och det såg ut lite såhär;
Man fick nästan lite minibröllopsfeeling av allt det vita och ljust rosa.
Maten dukades fram. Alla dom där pajerna jag och M lagat dagen innan, dom med massor av lyxigt skogens guld (tack Storan!!!) och västerbottensost i. Eller rökt skinka och västerbottensost. Och massa ljuvligt tunnbröd, både hårt och mjukt. Ost och sallad och sånt.
Och sen blev det tårta!
Den där himlagoda tårtan. Mammamormors rullis. Och så mina vaniljhjärtan som jag prompt hade bestämt mig för att dom skulle finnas med… så det tog sina kvällar att få till sådär många.
Men det var det värt! 
Och tårtan… Titta närmre!
På Litens dop var det precis samma, och jag hade bett älskade Storan och Lillis, att göra denna dröm ännu en gång. Och den var även denna gång, så god och vacker. Lilla flickan där uppe på, som jag bara inte kunde låta bli att köpa när jag sprang igenom Pysselbutiken häromdagen. Den liknar ju Lillan, eller hur! (Tack K och A för en fantastisk Doptårta!!) Tårtan, som ju egentligen är en bröllopstårta och som sannerligen kräver sina bak- och pysselproffs!! <3
Dopkalas….
Så fint.
Det åts och sörplades kaffe och fikades tårta och barnen lekte sig rödblommiga. Bjossan hade fullt sjå att hänga med kusinerna och leka med sina nya leksaker han fått av Mormors gulliga syskon, min morbror och moster alltså. 
Sen hjälpte han till med det här också..
Där vi bara fått med en del av paketen på bild. I ett nafs var mamman och lilla pojken igång. I en rasande fart. Bredvid, men lite sådär avvaktande och i bakgrunden (precis som vi och dom är), så höll sig Lillan och mannen sig på lite avvaktande avstånd. 
Så satt vi där med tårar och leenden och varma hjärtan. Bland massor av söta, tänkvärda, vackra och så himla, himla fina gåvor. Till Lillan.
Till sist var det kramkalas härs och tvärs och vi tackade alla våra nära och kära för en så otroligt fin dopdag. Den hade bara inte kunnat bli bättre.
Och Juniflickan, är nu även hon, döpt in i den trygghet och tro som vi värderar högt och älskar att ha med oss, vart vi än går.
Det var Juniflickans dopdag, det. <3
Lillafrun
av Emmeli | okt 9, 2016 | Familj och Vänner, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen
Förstår ni allt pyssel och fix innan en sån här liten stol är gjord? Och tänk, hur skönt Lillan kommer ha det om dom lite småkyliga morgnarna, när hon stoppar fötterna i småtossorna. Och lägger sig på mjuka, vita fårfällen. Precis som hon gör just precis nu.
Alla omtanke. Från alla människor som var där igår. För Juniflickans skull. Och alla som inte kunde komma, men som ändå sände små ord, presenter på posten och på sätt var där, i alla fall. Det, är så fint att jag som mamma får fladderhjärta.
Åh. Vilken himlafin dag det var igår.
Vi tänder dopljuset och känner hur gårdagen finns kvar i hjärtat. Som i en liten ask….
Överallt i huset finns spår efter Lillans Dop och Dopkalas. Det är rosa ballonger och rosor och presentpapper och presenter och dopbevis och ljus och allte möjlig, som Sixten säger. 
Vi har en nydöpt liten Juniflicka här hemma.
Det är söndag och hela familjen är lite småtrötta. Ni vet på det där sköna sättet. Tröttheten efter att man laddat inför något, längtat, peppat, ordnat och fixat. Och sen kom den där dagen man sett fram emot. Blev så otroligt lyckad och fin. Och nu, dagen efter, ja då är vi lite småtrötta. Och så tacksamma, rörda, nöjda och glada.
Vi myser runt här hemma. Sörplar kaffe. Tittar på alla fina presenter och tänker återigen på hur lyckligt lottade vi är med så många fina människor runtomkring oss. Det är så mycket värt, att ha detta fantastiska kärleksnätverk.
Älskad.
Vår lilla Juniflicka. Så ny, så liten och inte gammal alls. Men redan; så, så älskad. Halsbandet fick hon av sin Gudmor igår. Och det är ju så fint att tiden stannar ett slag.
Nu ska jag fortsätta pyssla på här hemma. Tvätta dukar och skura golven med lite för mycket skurmedel. Pussa småttingar och lättnadsgäspa några gånger till.
Återkommer såklart med dopet i bilder och ord. Lite senare. Följer ni lillafrunsdagbok på instagram? Om inte, så gör det vettja. Där finns till exempel redan en liten dopbild.
Ha en fin söndag!
Lillafrun
av Emmeli | okt 5, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen
Jag hade en så himla, himla vacker födelsedag igår.
Först den där födelsedagsmorgonen tillsammans med min egna lilla familj. Sen drog Minimannen iväg på Förskolan och jag och Lillan gav oss ut. Hösten visade sig från sin bästa sida och jag kände mig så glad. Hela dagen överöstes jag med grattis- och kärlekshälsningar, jagvetintehurmånga. Tack, för precis varenda en!! Samtal från Thailand, Storstan, hela kollegiet som ringde och sjöng i maffig stämsång. Alla sms, alla små videofilmer, facebook- och instagramhälsningar. Tack, tack, tack!! Det värme såå!
Den där darlingen var snygg som få. Men det hjälptes liksom inte…. han drog iväg i alla fall. Såklart han skulle, man kan ju inte ta ledigt för att frugan fyller år. Tokstolle som ens kommit med förslaget! Men det är kärlek, det är det.
Efter promenaden med lilla Juniflickan, klampade jag in i huset och snodde snabbt ihop en över-dagen-packning till mig och barnen. På köksbordet stod blombuketten från mannen och såg sådär kalasig ut. Jag ville inte ta bort prasselpapper och snöre, riktigt än.
Vacker, va?
Där ute på gården låg någon, nedbäddad i sköna voksin, i djup sömn..
Älskade lilla flicka, alltså.
Så packades hon in i bilen, fortfarande sovande så gott. Vi drog till Förskolan och hämtade hem någon som haft några få, men ack så roliga, timmar på Föris. 
Gullpojken. Där och då, såå taggad…. på att få åka till MOLMOL OCH MOLFAAAAL!
…
Så dit det bar. Till Mamma och Pappa. Mina pärlor som pysslade om ”Lillan” hela dagen lång. Precis så mysigt som det låter!
Mamma hade bakat tårta, sån där man fick när man var liten. Med strössel och jordgubbar och hela bilevitten. Så god!
Sen tog vi oss en promenad. Storebror i skrindan och Lillasyster i vagnen. På loppis, såklart. Och där hittade jag ram-heaven.
Åhåå… för ett rysligt bra paketpris fick jag dom alla. Det kan bli något bra av dom där ramarna, tror jag. En och en, eller kanske som en liten fotovägg?
Och vad mer?
Någon tränade sitt första riktiga träningspass sedan sjukan. Två veckors återhämtning. Penicillinkurerna är över för längesedan och jag har känt mig pigg i kroppen i många dagar. Men kände att jag ville vänta till allt kändes precis läkt-och-lite-till och har därför ”bara” knatat på med en herrans massa promenader. Fastän det bara var tre små titt-hål/små sår.. så gjorde det ju så vansinnigt ont i början. Såren, och att dom varit och hälsat på genom magmusklerna, var ju det ondaste. Klörigt och besvärligt att bära barn och sådär i början. Det jag egentligen åkte in för, försvann ju fort med lite städning och antibiotika. Nåväl. Kroppen förundrar igen och mycket hinner ske på 14 dagar, kan man konstatera.
I alla fall. Jag cyklade mig igenom första passet och det kändes ypperligt och ingen var gladare än jag! Så skönt.
Sen följde kvällen;
Med världens bästa päron och mina två gullungar.
Lek och mys och god mamma-lagad middag.
Och till sist packade vi in oss i Räserbilen, som S säger. Kramade dom två älskade människorna hejdå och åkte hemåt genom stjärnklara kvällen. Kröp ner i Storsängen tillsammans och somnade, alla tre. Och nånstans där mitt i natten, kom mannen hem också. Och då lättnadssuckade jag, i vanlig ordning. Och somnade ännu djupare. Varm i hjärtat efter en så himla fin födelsedag, med så mycket omtanke och kärlek från alla håll och kanter. Tack alla ni inblandade! <3
Lillafrun
av Emmeli | okt 3, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Köket, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen
Igår skulle det där köket förvandlas till ett lite kalasigare sådant.
Något jag tycker är skitmysigt och roligt; att baka och längta och till sist duka fint och få fylla hemmet med såna vi älskar, och som älskar oss.
Jag sökte i linneskåpet efter kalasigaste duken jag kunde hitta. Igår föll det på den där jag loppade för flera somrar sedan, och lite glömt bort och därmed aldrig använt. Och i servettlådan fann jag sötaste servetterna. Förutom rosa kopparna så var resten loppisporslin. 
Man vet att det är kalas när hela slagbordet dukas ut. Inte bara ena halvan, som räcker för våran egna lilla, ändå ganska-stora, familj.
Hoppsan då. Där var hon vi visst skulle fira i lite förväg. 25åringen som jättesnart fyller 24…. eller hur det nu var.
…
Så dukades fikat fram, lagom till att klockan höll på att slå Kalas;
Sådärja.
Och gästerna trillade in!
Någon stod och hälsade välkommen och var i vanlig ordning mycket, mycket peppad. Särskilt på den där lille herren han möter där i trappen. Gullbarna våra.
Och i hallen?
Där väntade någon annan och hälsade välkommen och gav oss alla lite smått, smått andnöd. Av söthet, liksom.
Sen väntade Kalasfika och paketöppning. Pärlsocker, skratt och prat. Paketöppning av så fina presenter! Och en tårta jag trodde blivit kajkobajko, men som visade sig smakade precis tvärtom. Vilken grej!
Och efter några timmar av MorsaKalas så väntade kramkalas…
Åh vad jag är glad för alla dom där människorna vi har runtomkring oss. <3
Vi stod och vinkade hejdå på bron när alla drog åt varsina håll. Kvar stod den lilla versionen av Taikons. Nån jättetrött, nån med lite för mycket sol i ögonen, nån helt fine med precis allt och så hon som kände sig så bortskämd och uppvaktad och alldeles, alldeles varm i hjärtat;
Det dyrbaraste jag har. <3
Och Kalassöndagar. Det borde man ha oftare!
Lillafrun
av Emmeli | sep 25, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen
Jag mår bra av att skriva. Därför skriver jag. Men ibland kanske ingen annan förstår vad jag dillar om. Det ska vara mannen då. Men nu kommer mina sista ord om den här otroligt turbulenta veckan. Vad hände, liksom….
Vi kommer aldrig få veta. Varför det blev så här.
En långdragen förlossning. En tidig vattenavgång. Kvarlevor efter moderkaka. Det, kan vara orsaker. Men inget av det där har jag varit med om. Juniflickan kom till världen med en rasande fart. En timme och tjugo minuter innan hon föddes, gick vattnet. När klartecknet gavs mig, tog det en minut, så var Lillan ute. Och inga mammakaksmulor fanns kvar heller.
Det beslutades att kika inuti magen och då bedöma om blindtarmen skulle bort… för det var ju vad läkarna, efter hundra vändor under den där megalånga tisdagen, till slut tänkte bestämma sig för. Men den var helt frisk. Istället, tusen-tack vare att man ändå beslutat operera mig, hittades skräp, så att säga. Sånt som inte ska vara i magen. Vilket tyder på infektion. Därav diagnosen.
Det där som inte borde varit i min mage, hade man kunnat mota bort bara genom antibiotikan jag nu äter. Men ”tack vare” att dom nu liks tittat in så fick jag ju snabbare hjälp på traven, i och med städningen.
Tacksam att det är små sår, att inget behövdes opereras bort, att hela jag är kvar och att jag känner mig bättre för var dag. Orkar inte tänka (fast uppenbarligen har jag ju tänkt tanken ändå) att det nu i efterhand var fasligt onödigt med operation då det ”bara” var en infektion i kroppen. Magontet och febern drog visserligen sin kos, snabbare. Men det blev ju väldigt chockartat och rädda hann vi också bli. Och det jag haft ondast av sedan operationen… är ju just; operationen. Ont i sår och axlar och nacke och allt det där. ”Du kommer snabbt må bättre och kan då röra dig precis som du känner att det känns bra”, sa dom.
Tjeena tänkte jag när jag vaknade på torsdagmorgonen som ett enda skrövel. Men, nu börjar jag förstå vad dom menar. Men jag vilar mig än så länge vidare mot mitt pigga vanliga jag. Har varit skönt och välbehövligt med jättelugna dagar. Precis som bäbisbubbla, igen. Bara ammat, sovit, ätit, myst.. Och så vidare.
Dag ett mådde jag pyton. Dag två, ännu sämre. Dag tre, som natt och dag jämfört med dagen innan. Dag fyra och framåt.. Bara bättre, och bättre.
En vecka jag aldrig kommer glömma. Utan komma ihåg. Det där onda glömmer man ju. Men den fantastiska hjälpen. Av min M. Och min älskade familj…Mina syrror har varit fantastiska. Och igår tog Minimannens gulliga Gudpäron med lillvännen på världsrolig dag. Då pappan i den här lilla familjen i helgen var tvungen att dra iväg, och mamman inte var på topp, så har denna hjälp från familjen varit ovärderlig. Vilka stjärnor vi har runtomkring oss. <3 Och så den där sjukvården. Som är så imponerande att det inte är klokt. Jag är så varm i hjärtat. Så Tacksam.
Vi väljer orsaken till hela alltet, diagnosen satt av min älskade man; ” du brukar ju alltid säga att du är så kär i barnen att du får ont i livmodern.., det är därför du blev tvärsjuk nu, älskling. Det blev för mycket.. En bäbis som är på gränsen till lite för söt och en Miniman som gör att hjärtat slår dubbelslag mest hela tiden”.
Några glimtar från senaste dagarna kommer här…
Den gulligaste Bjossan på jorden. I arbetarbrallan och snyggtröjan han fick av Farfar, bara sådär. En torsdag som var lite sjukstugetråkig men som blev en fest… för desto fler fickor, ju roligare blir livet, förstår ni!
En lycklig mamma som både kan lyfta sin bäbis och vika tvätt igen.
Lördagsgänget innan Paradisbad och kvalitetstid. Han är lyckligt lottad, den där Minimannen. <3
Och där; min sköna böna som höll mig sällskap.
Och där; Mina två stjärnor som snarkat bredvid mig om nätterna.
Och idag har det varit söndag och den efterlängtade svängde in på gården så tidigt det bara var möjligt. Ännu en jättelugn dag där vi njutit av skönt väder. Minimannen bjöd mig till sandlådan och ingen var gladare än jag att jag kände att jomen, idag funkar det!
Jag brukar säga att det är konstrasterna som gör det. Att allt ingår. Det är det som är livet. Och så vidare.
Det är ju sant.
Men, vad sägs om en tvärvanlig typ inte så händelserik vecka, härnäst? OM man får önska, liksom.
Lillafrun
Senaste kommentarer