Här kommer några frågor om Mammalivet som ni ställt senaste tiden,
som jag nu ska försöka svara på! Håll tillgodo, långläsning följer!
…
”Hur tidigt kom drömmen om att inte hoppa in i ekorrhjulet? Kom den samtidigt för er båda?”
-Så länge jag kan minnas har jag drömt om att få leva såsom vi gör nu.. minns när jag och min barndomsbästis-Ida satt inne i flickrummet och fantiserade om framtiden och vuxenlivet.. jag drömde om många barn och att få leva på en lagomstor gård med djur.. pengar var inte viktigt, alls. Den där blåögde typen jag kärat ner mig i, redan i sjunde klass, var också involverad i drömmarna. Så fint att få dela livet med just den människan nu, sedan snart 15 år. Från dag ett, har vi ”kört vårt race”. Följt vårt flöde. Så tacksam, att han vill precis lika. Vi utvecklar våra drömmar och mål hela tiden, hittills har vi bara velat åt samma håll… En ynnest i sig.
”Tyckte det var rätt jobbigt att vara hemma ensam med ett barn. Något tips inför mammaledighet med två?”
-Den här frågan är lite svår att svara på, då det inte riktigt framkommer VAD du tycker var det jobbiga. Jag försöker gå till mig själv i frågan, men det känns också lite svårt.. för dels hade vi ju det lite annorlunda med vår förstfödde.. kring halvåret började han på högskolan ju, med den snart-färdige-frökenmorsan, och när han inte var där, så var det mys hemma med mamma och/eller pappa som gällde.. då M jobbade mycket kvällar och helger så hade vi mycket tillsammanstid under veckorna.. vi hängde mycket med våra vänner, varav ett älskat par också blivit föräldrar i samma skede som vi. Det var himla gott att dela upplevelsen att vara förstagångs-föräldrar, med några vi tycker mycket om.
Undra om du kanske kan syfta på att det var ensamt? Det är alltid en god idé att söka upp goda människor att hänga med, lite lagom, tänker jag. Nymamma till två, minns jag som större utmaning än att vara Hemmamamma till fyra nu.. på riktigt. Det beror förstås på flera faktorer, min inre utveckling, bland annat… som jag inte tror hade gått att skynda på, vi lär oss ju saker om livet och om oss själva, hela tiden och av det vi upplever. Men det är såklart en sport, att lyckas hålla sin toddler (om det nu är det avståndet på syskon man får, sådär 1,5-3 år), samtidigt som det ska ammas, sytas och bytas. Det äär vad det är! Det äär inte skiitmysigt exakt hela tiden, det äär körigt stundvis att räcka till. Känn dig världsviktig och som en superhero, var snäll mot dig själv. Det är inte hela världen om du behöver slå på bolibompa mitt i dagen en stund, då din toddler vägrar påta med annat och mest kanske bara gör rackartyg, under amning/matning.. och det är mer än okej om det ser ut som ”hela havet stormar” hemma, det är livet som pågår. Återigen, att möta upp människor du får energi utav, i lagom dos, kunna utbyta lite liv och inhämta ny energi, är himla härligt. Glöm inte att strunta i tvättberg och dylikt, till fördel för en endorfin-god promenad eller gympastund, ok?
”Hur tankar du energi? Man älskar ju sina ungar men ibland behövs ju en andningspaus..”
-.. för precis så, med rörelse, tankar jag energi som effektivast. Små, högintensiva tabatapass, skrotlyftande, prommisar och löpturer. Bra mat och sömn också, lika viktiga parametrar för orken. Gå en prommis med en vän, prata med bästis/mor/syster i telefonen en sväng. Pratstunden med M om kvällen, när alla barnen sover, guldgod. Att bara gå ut till djuren och pusta, är fantastiskt det med. En ridtur, fullständigt själamagi. Är det sommar kan en kvällsstund ute i köksträdgården, med lite skördande och blomsterplock, göra mig totalt salig. Och som du säger, än hur mycket vi älskar våra barn, än hur mycket jag älskar att vara med dom och göra allt tillsammans med dom, så kan det kännas som ompyssling av mig själv när jag får påta för mig själv någon gång utimellan. Att vika tvätten i lugn och ro, städa eller baka.. allt det där som vi tycker om att göra tillsammans, men som kan vara skönt att göra själv, kanske mest för att få höra mina egna tankar på ett sätt som ju är omöjligt när småälsklingarna är i kring och fokuset är på dom. Det äär inte ego, att tänka på sig själv med jämna mellanrum, som mor. Det är faktiskt ompyssling av hela familjen. Mår mor bra, mår oftast hela flocken bra. Och tvärtom.
”Vad anser ni viktigt i er barnuppfostran?”
-Vi öser våra barn med kärlek. Och tid. Vi har skapat oss möjligheten att vara med våra barn, i massor, vilket känns så viktigt och hjälpsamt i försöket att forma trygga, varmhjärtade samhällsmedborgare. Att vi, deras livets största tryggheter, får vara med och visa dom livet… vikten av ”att vara snäll”, ”ta hand om varandra”, ”känna tacksamhet”.. osv.
”Barn gör inte som vi säger”, ni vet. ”Barn gör, som vi gör”. Jag och den skäggige försöker vara två goda förebilder, kärlek och respekt, i massor, oss emellan. Vi är också otroligt noga med att PRATA med våra barn. Om stort som smått. Inga frågor är för små eller för stora. Vi funderar och svarar, allt utefter förmåga.
Jag som är hemma själv med barnen, umgås allra mest med barnen, är också himla noga med att prata om hur det är att vara människa.. att det inte bara är glada, lätta dagar, med energin på topp. Jag vill inte att mina barn ska få föreställningen om att livet och att vara människa är så, tänk så jobbigt dom kommer att få det då? …jag tänk, så jobbigt det var, att vara ”en prestationsprinsessa”. Jag har tagit mig därifrån, tack vare barnen. Om inte jag vågar visa mig svag, säga orden ”mamma orkar inte det idag”, säga det otroooligt svåra ordet ”nej”, ibland.. hur ska barnen då veta, våga känna, våga säga nej, förstå att allt är ok, som stor? Vi är också noga med att ”erkänna våra misstag”, att kunna säga förlåt är så viktigt. Säga förlåt. Och att förlåta.
… utöver detta har vi förstås en hoper regler här hemma. Barn älskar ramar och regler. Ta bara grejen skärmtid som är så himla på tapeten idag. Vi har våra regler, barnen vet vad som gäller, vi behöver varken diskutera eller tjatas ner. Eller som när vi päron säger, ”barnen, nu är det eran diskmaskin att tömma!”, mötas av ett ”okej!”, är också en viktig grej… för ”i en familj, hjälps man åt”. Utefter förmåga. Barnen är fullt införstådda i att om man hjälps åt, på alla sätt (med små sysslor men även hur vi är mot varandra) så finns det som mest energi till att göra roligheter tillsammans. Det vet dom, för att vi har pratat mycket om det.
Att alltid tacka för maten, ställa undan tallriken, tacka för sig när man får något, osv..också viktigheter.
Sen önskar vi skapa små, trygga individer med fullmatad Jag-kan-känsla. Vi låter barnen vara med och greja med oss, i stort som smått. Så fort barnen visar intresse på ”kan själv”, då hurrar vi. Dra fram pallen till diskbänken och hälla i vattnet i glaset, själv. Baka och laga. Fodra djur och odla. Som plutt, klä på sig själv. Som större barn, baka kakan själv. Jaa det sölas och har sig, men dels lär sig ungen, växer av att kunna och som superbonus underlättar varje litet ”kan själv”, till den totala ”hemma-servicen”, ju! Storasyskonet som stolt kan ge lillasyskonet ett vattenglas, ger inte bara var barn boost.. utan är alltså också en hjälp, till hela flocken. Smaart va!
Det här ämnet går att prata hur mycket som helst om, ju. Älska, älska, älska barnet/barnen.. kärlek, kärlek, kärlek.. så kommer vettet på köpet.. eller vad var det Astrid Lindgren sa?
”Hur ser era morgon- och kvällsrutiner ut med barnen?”
-Antar att det är vardagarna vi tänker på här… då är det jag och barnen om morgnarna. Vi vaknar tillsammans vid sju, eller strax innan. Äter frulle och gör skolbarnen redo för skolan. Det värms mammabröd, mixas smoothie, steks ägg, kläs på och grejas i salig blandning. Lugna ”morgonmusiken” sätter god känsla (vi har i alla hemma-år lyssnat på en lugn bossanova-cover-lista, som ni garanterat är många som hört under åren). Antingen skjutsar jag eller M sedan till skolan (under vintern hjälps vi åt mycket med det). Vi andra fortsätter sedan morgonmyset en stund, innan djuren tas om hand.
Kvällarna, hjälps vi oftast åt att göra barnen natta-redo.. om det inte tex. är brandövning, M håller på med något moment i renoveringen som inte går att stoppas just då… eller att det är vinterkvällarna där Storebror och M är på hockeyträningar, då är det jag och barnen som donar själva… rätt så ofta om jag tänker efter, haha! Kvällsfikar, liten tvagning, pyjamas och tandborstning. Läsa läsa läsa, prat om dagen, ”Gud som haver” och Godnatt. Jag nattar alla barnen, i de allra, allra flesta fall. Ligger alltid kvar i sovrummet tills alla barnen somnat. Har alltid nattat alla barnen samtidigt. I perioder kan något småsyskon ha nattats tidigare, men som det ser ut nu med 2,5-åringen som minstunge, så nattas han samtidigt men sover en låång lur i vagnen under dagen. Vissa kvällar nattar vi båda två, för att vi och barnen, tycker att det är himla mysigt att avsluta barnens dag tillsammans så.
Och ännu en variant av nattande, denna tid och framåt hösten.. är att turas om att promenera/springa med vagnen, söva Lillminsting så först och sedan resten av gänget hemma. När vi bara hade Tripp Trapp Trull, alla vagnsåkande, så nattade vi supermycket i vagnarna under sommartiden.
”Hur har dina amningsslut sett ut?”
-Nummer ett och två slutade i princip vid samma tid, kring ett år. Ingen större separationsångest eller dylikt för någon av oss. Jag har en egen teori om att jag själv var så inne i att amma just ett år. Att både jag och barnen var färdiga då.. tvärslutade liksom. Var inte mer med det. Sen kom småbrollorna, och min inställning till amning har blommat ut, till fullo. ”Varför ska vi sluta då, vid ett år? Bara för att de flesta gör så?”.. vågat lyssna till min egen mammaröst och helt och hållet följa med ungens och min önskan. Nummer tre ammade till strax innan 2,5 år. Nånstans där började det kännas kämpigt, natt-ammandet tog för mycket energi till slut och vi fick smyga bort amningen.. minns det som några tuffa nätter, så svårt för lillmänniskan att förstå att det var slut nu.. men återigen, hade jag möjlighet att ösa barnet med tid = närhet i det här fallet. Vi hittade snabbt ett nytt sätt att gosa på, kramas och vara nära, nära.
Lillminsting är strax över 2,5 år.. och är inte alls på väg att sluta ännu. Jag kan gruva mig lite av tanken på att sluta amma Lillminsting, dels för att det högst troligt är vår sista bäbis.. men också just för att kanske behöva säga nej till det han tycker är det absolut gosigaste i livet. Men vi får väl se.. kanske känner han sig bara färdig en dag… då åker jag med på det beslutet…. innan konfirmationen någon gång, i alla fall….
”Vad har varit utmaningarna som hemmamamma?”
-Att räcka till för alla. Att orka, genom tider där livet både innanför och utanför vår egen bubbla, är skakig. Då jag är trött och skör, men ändå ska orka precis som vanligt, dagar som dessa när jag, om det goda humöret ändå orkar med, kan skratta och säga ”haaallååå, var är personalen!?”.
”Vad gör ni i regel en helt vanlig dag?”
-Myser, leker, pysslar. Är ute. Tar hand om djuren. Lagar mat och bakar. Handlar, lämnar och hämtar skolbarn. Kompisleker/ Träffar Morfars. Städar, tvättar. Denna tid på året, mycket fix med odling.
”Jag har följt dig sedan Sixten var liten och förundras över hur ni utvecklats som människor! Jag vet att du vid ett par tillfällen nämnt att du behövde dra åt handbromsen efter att Juni föddes. Att kraven på dig själv var för stora. Jag skulle så gärna vilja veta mer om hur och vilka förändringar du gjorde för att nå dit där du är idag? Jag tänker att vi är så otroligt många här ute som är där du var då, som skulle kunna inspireras och känna hopp av din erfarenhet”
-Ja kära hjärtanes, jag äär så ofantligt tacksam över den inre resa jag (M får tala för sig själv, nu pratar jag om mig) fått/får uppleva. Dels var vi väldigt orutti på livet när S föddes, så himla unga ju. Utvecklas gör vi fortfarande, hela tiden och det är en sådan häftig känsla. Jag är så otroligt tacksam och LYCKLIG i livet. Lever utefter de värderingar som står mig (oss) viktiga. ”Följer hjärtat och känslan hela tiden”, som M så fint sa i lilla Nyhetsmorgon-inslaget. Vågar lita till min magkänsla och inre röst. Litar på mig själv som mor.. med dom orden sagda, INTE sagt att jag är perfekt morsa på något sätt, men JAG DUGER. Jag gör mitt bästa och det är himla gott nog. Som sagt, är jag så noga med att visa barnen att morsan minsann inte är någon maskin utan en helt vanlig människa. För dom orkar jag alltid lite till, men nej, det är inte på något sätt farligt att visa sig svag ibland, tvärtom!
Min mor brukar alltid säga, när hennes dotter i perioder i livet varit/är väl ivrig; ”Emmeli… Rom byggdes inte på en dag”. Och det äär faktiskt samma sak här.. med min inre utveckling, Mammalivet. Grundtryggheten i det. OMÖJLIG, att byggas till fullo med första barnet. Kom liite smygande med andra. Men för varje barn, för alla livserfarenheter vi fått och får erfara, så får vi perspektiv som formar oss och vad som gjort att jag/ vi är där jag/vi är idag. ”Tant Pedant” till exempel, som höll på att fullständigt bränna ut mig som tvåbarns-småttingmor, alllllt skulle vara så perfekt åt alla håll och kanter… det var sååå viktigt….livet höll på att inte få rymmas, alls. Det är en, av alla delar. Jag älskar fortfarande nystädatkänsla, inte tu tal om det, som Farmor Gertrud skulle ha sagt. Men, vårt hus är hem.. och här levs det, för fullt. Fyra barn, många djur, två kreativa päron. Livet levs här, och det syns.
En annan del, är att jag lärt mig av att titta på ”dåliga exempel”, sett hur andra mödrar totalt slitit ut sig, utmattats.. egentligen helt i onödan. Lärt mig, vad jag vill ta avstånd från. Lärt mig, vad jag finner är viktigt. ”Duktiga flickan” i mig, är fortfarande ”duktig”, vill göra sitt bästa, älskar att dona och greja, finnas till för andra osv osv… men allt är på ett annat sätt, det duktiga (för det är inget fel att vilja ”vara duktig”, synonymer till duktig är ju till exempel; ”händig, stark, företagsam) kommer sig av vilja, känsla, styrka, kraft, tacksamhet till livet. Det handlar inte om att vara duktig, som i att ”vara perfekt, bara göra rätt, aldrig göra fel” osv. Det handlar om att jag vill saker. Känner mig stark. Mår bra av det jag gör.
Jag hittar heller inte på måsten som förut. Jag formar det jag gör, utefter livet, dag för dag, inte tvärtom. Jag till exempel bakar och fejar, tar hand om barn och djur, i så mycket högre grad nu, än för en hoper år sedan. Men det finns inga påhittade måsten, påhittade tvång bakom, mina Mamma-superkrafter används rätt…. jag kutar för att jag mår bra av det, bakar bröd för att jag älskar att barnen älskar det och för att det är en så god känsla att ge barnen ren mat. Och ni vet hur jag resonerar inför jul, till exempel? (LÄS HÄR).
Allt det här, är inget jag bara ”poff” hade kunnat lära mig… över en dag eller två. Livet, formar oss. Utvecklingen sker, när du vågar stanna upp, fundera, känna en riktning… självklart, kan vi inspireras och lära av varandra.
Tack livet, för att vi får leva, känna och växa. Så tänker jag. Tuffare utmaningar och erfarenheter har gjort oss än mer tacksamma till livet, mer jordade, starkare och hjälpt oss att våga strunta i såna där hitte-på-måsten.. det är en så häftig känsla, att följa sitt eget flöde. Livet är för dyrbart för annat..
… Tack för en hoper intressanta frågor. Hoppas att ni tyckte att denna långa svarande Mammalivet-novell var givande att läsa.
Kom direkt till tidigare Frågor & Svar, genom att klicka HÄR!
Kompisar! Det är dags för svaren till frågestunden, Del 2. Häng på!
Sommaren 2009.
1.”Hur träffades ni?”
Svar: I år är det prick 20 år sedan vi träffades första gången. Det var våren 2003, M och jag kommer inte från samma småbyar, men skulle stuvas ihop, den då kommande hösten, när vi alltså skulle börja högstadiet. Den skäggige minns till och med det här tillfället, inte jag. Däremot minns jag kärleksvärken i magen, när jag i sjundeklassens start, plötsligt blivit så ofantligt kär. Några år senare var vi modiga och förnuftiga nog att förstå att den där kemin som funnits från start, var något att sluta blunda för. Sedan dess har vi suttit ihop, snudd på femton år nu.
2. ”Hur håller ni kärleken vid liv mitt i familjevardagen?”
Den där ”kärleken vid liv mitt i familjevardagen”?, den finns fortfarande så mycket, vad jag tror är tack vare den där otroligt bubbliga ungdomskärleken.. dom där pirriga åren när vi ”Bara var kompisar”.. känslan av ”tänk att vi fick varandra”, finns liksom fortfarande så starkt kvar. Jag är så glad att vi inte blev ett par med ens, tror kanske inte vi hade varit där vi är idag då.
Men okej, skärp mig nu lite, romantisera inte mig och er tokiga. SÅKLART! , behöver vi se till att komma ihåg vårat VI mitt i fyrbarnsfamiljelivet. Nummer ett, här suras och bråkas det aldrig, vi har stor respekt för varandra och PRATAR alltid, om allt. Jämt å jämt. Han är min stora kärlek i livet. Och min bästa vän.
Vi försöker pyssla om varandra, var dag, ni vet enkla småsaker som visar/strösslar mycket kärlek. Som att M alltid förbereder min havregrynsgröt om morgonen och alltid ställer fram tallrik och min favoritsked till.. han susar till jobbet långt före vi ens klivit upp, så det där lilla tecknet, var dag, att han tänkt på mig, gör mig så så gott. Eller kärlekshandlingen att jag har förberett för ett träningspass som M bara kan köra igenom när han kommer hem från jobbet, klar är han lagom till att jag har middagen färdig och vi därefter kan mötas med endorfinigt god energi, hela familjen. En kväll under helgen kan vi lura i barnen middag tidigare än oss och så parkerar vi småfolket framför en film eller dylikt sedan, så får vi äta middag på tumis och hinna prata till punkt. Det är himla mysigt! Och för att knyta ann till bilden ovan, så älskar vi fortfarande att spela tillsammans.. det var ju trots allt den där gitarrpojken med dom blå ögonen jag så starkt föll för. Vi har ordnat det för oss med en Sal som är mer en Musiksal än sitta fint- sal.. där dimper vi ner vid varsitt instrument och spelar tillsammans, ja jag hade tänkt hunnit skriva dessa ord lite tidigare ikväll men vi hade alldeles för trevligt och barnen var alldeles för nöjda med att mamman och pappan jammade, att ja nu blev det ett sent kvällsinlägg… så värt.
Ska vi lyxa till det oerhört, så ber vi om en stunds barnvakt någon gång om året, för vi älskar att få långprata, ute på lång ridtur eller i någon utav våra föräldrars bastus. Nej, vi står inte och hånglar upp varandra sådär som på film, ni vet. Men tusan alltså! Underskatta aldrig den där snabba kyssen mitt bland småttingtjiv och överfulla blöjhinkar. Och så vidare… små ting, som gör massor.
3.”Har du börjat tänka på julen? Hur går tankarna med julklappar till alla barn?”
Svar: Alltså… jo men litegrann, men jag är ”inte där”, än. Nu är början av november, tid för blyertsgråskalans färgpalett, tid för lite extra vila och betraktande, liten stund av bakåtlut i takt med naturens broms.. en lucka mellan sommartidens iver och julens tindrande. Där har ni mig nu. I en lucka av pustande. Men jag vet, att om någon vecka, då är jag igång.. mest troligt. Med pysselpepp och juleiver. Har däremot en plan klar för barnens julklappar.. en vän delade tanken med mig och jag föll direkt. Tre julklappar var. En julklapp, som barnet behöver. Kan vara nya byxor eller varma vinterhandskar. Typ sånt. Klapp nummer två; något barnet önskat sig. Som det där legot som det suktats efter. Klapp nummer tre, en upplevelse. Här har vi en idé där hela familjen susar iväg för bus och mys. Föll pladask för denna klapp-idé.
4. ”Jag är nyfiken på vilken bredd ni har på ert locktak från Klockestrand på över- och överbärdorna?”
Svar: 220 mm
5.”Om ni inte bodde på Höga kusten var hade ni verlat bo då?”
Svar: När vi studerade på högskolan så tänkte vi länge, ja ända till vi ”råkade hyra en gård hemma i höga kusten som visst stod öde och tom”, att Umeå skulle varit trevligt.. och förnämligt på arbetsvis. Men det var just det vi kom på; vi vägrar leva för att jobba, vi vill jobba för att leva. Här, hemma i älskade höga kusten, med största delarna av våra familjer nära.
6. ”Vill ni har flera barn?/ Kan ni tänka er en liten femma, eller är syskonskaran komplett nu?”
Svar: Oooh…. Vi älskar våran flock som den är nu, en komplett liten fyrklöver! Det är i vanlig ordning Livet, som får utvisa vad som sker. Det är så många fler parametrar än bara viljan….
7. ”Var bor ni?”
Svar: Här, ju! På gamla, stora lilla gamla gården… mitt i höga kusten.
8. ”Ja, när sa vi ses? <3 <3 <3 <3 <3 ”
Svar: Darling! Vilken himla tur att vi fick ses under höstlovet.. nu dröjer det några veckor, sen kör vi full ös, jullovsmys. Systeryster <3
9. ”Hur länge har ni tänkt att du ska vara hemma med barnen?”
Svar: Vi tar en tid i taget. Som det är nu har vi ingen plan på att bryta denna ljuvliga bubbla av Hemmaliv. Plötsligt kanske ett annat upplägg dyker upp av vårt vardagsliv, något som känns lockande att prova, jamen då gör vi det. Men nej, just nu kan vi inte komma på något som skulle vara härligare än vi har det nu. Enligt oss, alltså.
10. ”Tack för ditt mys du bjuder på. Har du jobbat något mellan era barn/skyddat din SGI.. Jag är också hemmaförälder. <3”
Svar: Tack <3 Och vad fint att höra, att du också är det! Jag har inte jobbat borta sedan vår första bäbis… snabbt kan du räkna ut att jag då också offrat min SGI. Men ”det finns fler än ett sätt att göra rätt”, som Mamma Mu, säger… = fler vägar att gå för att känna att ekonomin inte är en superosäker boll. Jag är trots allt en trygghetsknarkare.
11. ”Är du troende?”
Svar: Ja, det är jag!
12. ”Vilka blommor suktar du efter att odla 2024?”
Svar: Ooh, vilken hoppfull fråga! Jag blev kär i lejongapen från i somras, så det blir det mer utav. Ringblommor och luktärt känner jag mig lite snuvad på och har en plan att FROSSA i det till sommaren. Risp blev också en ny kärlek som kommer återkomma, likaså harört. Tänker också för första gången försöka så brudslöja.. sen ska vi inte glömma att lilla B samlat en MÄNGD med solrosfrön från våra solrosor… han hoppas på ett eget litet solrosfält. Spännande, va!
13. ”Hur tänker du kring miljövänlighet och hållbarhet? Tycker det är svårt att få till i vardagspusslet”
Svar: I allt vi gör försöker vi självklart tänka hållbart och värnar om miljön. I stort som smått… och just det sistnämnda, smått, tror jag mycket på. Orden ”en kan inte göra allt men alla kan vi göra något”, ni vet. Vi köper svenskt i mataffären, vi tar gärna valet att göra handlingen på vägen hem från promenaden/springturen istället för att alltid ta bilen. Vi shoppar andrahand i första hand. Köper vi nytt, är det av god kvalitet som håller länge, länge. Vi sopsorterar, säger nej till reklam i brevlådan, odlar mer och mer för varje år, hemestrar, tvättar alltid fulla tvättmaskiner, använder alltid bara mild såpa vid städning, lappar och lagar i första hand innan vi köper ”nytt”/nytt . Och så vidare. Barnen är så med på det här tåget också, fint. Och som ni märker, det handlar om många småsaker som gör mycket i slutändan.
14. ”Alltså ni har det mest trivsamma kök jag sett här på Instagram. Säg mig, har ni planer på att renovera bort detta kök, eller trivs ni lika bra i det som jag gör?”
Svar: Vad himla gullig du är! Vi älskar också vårat stora bondkök, det är himla gemytligt! Dock är vi ju så otroligt sugna på att kunna sätta in järnspisen i köket igen, samma spis som en gång varit där i kökets hjärta.. järnspisen, som snällt står ute i lagården och väntar… och för att vi ska kunna ordna våran befintliga eldstad (kakelugnen i salen) och sätta in järnspisen i köket, så behövs en liten rockad…. men dit dröjer det. Tills dess njuter vi att gamla köket som det är.
15. Vilket är nästa projektet när badrummet är klart?
Svar: Just nu försöker vi ha ett litet ”uppsamlingsheat”.. samtidigt som vi pustar lite, NJUUUTER av detta badrum så hejdlöst. Byggtimmar går åt till hönshuset just nu. Sen ska vi fortsätta att sätta in radiatorer i något rum till… innan vi troligt kommer vara alldeles för peppade på något mer kreativt och nog ger oss i kast med Syskonrummet på övervåningen… eller badrummet på våning två? Vi är egentligen en bra bit på väg med båda dom rummen, så vi får se vart vi landar. Och när vi drar igång. Hönshus och fortsättning av radiator-historien, först.
16. ”Omg. Recept på korvgrytan!?”
Svar: Haha! Så roligt att du är pepp på korvgryta, det är ju så vansinnigt gott. Så HÄR gör jag min.
17. ”Samsover ni med alla barnen fortfarande?”
Svar: Ja! Bästa, mysigaste vi alla vet. Att ha flocken samlad, alla sover nära och tryggt. Helt underbart. Att krypa ner i stora storsängen tillsammans, härs och tvärs. Och så en två, tre katter på toppen. Tilläggas bör att vi satt ihop en dubbelsäng med en 90 cm bred säng, vilket ger oss ett redigt sänghav där alla kan sova gott. Ibland pyser något storasyskon in till sitt rum och slumrar ”borta” någon natt, men det är mer undantaget som bekräftar mysregeln.
…
TACK för så roliga frågor! Jag har sparat någon fråga också (ifall någon av er deppar över att inte ha fått svar <3), då jag tänkte att det ska få bli egna inlägg… stora frågor som kräver sina längre svar, ni vet.
Nu är denna mor så innerligt trött och ser fram emot att krypa ner bland snusande små alldeles strax. En tidig kväll, efter en trött-trött-trött blyertsgrå novemberdag.
Nu var det ju så himmelens längesedan vi hade frågestund, så vi drog igång en i stories inne på instagram. Tack vare er och era frågor, så kommer här nu förhoppningsvis lite god och matnyttig läsning… med frågor om allt från Mammalivet till renovering och framtidsdrömmar. Låt säga, att det här blir Del 1. Av minst två delar.
1.”Väntar mitt första barn! Vilka tre saker har varit viktigast för dig under bebistiden?”
Svar: Sköna, mjuka, lagomvarma (ull om det är höst-, och vintertid) kläder. Föds bäbis under sommaren är detta ingen brådska, men när kallare temperaturer närmar sig, så säger vi; En voksipåse!! Vi köpte en sådan till Sixten skulle födas, en classic, som nu med fjärde barnet fortfarande är heelt suverän. Amnings-bh av skönaste sort och purelan, båda för lilla mors mjölkkantiner. Kanske önskar du ha bäbis i ett babynest under natten? Det kan kännas tryggt första tiden. Och förstås, en bra barnvagn. För dina ändamål. Vi har satsat på en klassisk barnvagn med stora hjul, samt en trehjuling för att dra två barn i, vilken vi motionerar massor med.
2. ”Bråkar någonsin dina barn!? Mina retas och bråkar heeela tiden”
Svar: Nix, aldrig.… SKOJJAAAR! Såklart dom gör, det ingår i både utveckling och syskonkärleken. Det mesta groll löser kidsen själva, vi försöker ge dom verktyg att lösa sin konflikter, (”PRAAATA MED VARANDRA. LYSSNA PÅ VARANDRA. ”) men förstås behöver vi gå in och hjälpa till ibland om det spårar. ”Det är en fas vi går igenom”, kan en konstatera med jämna mellanrum när det syskontjivas mer… och faser, betyder utveckling eller hur? …och utveckling kan skava (låta bråkigt och ha sig), men så plötsligt har ännu ett kliv i lilla människolivet tagits och småfolket har växt, inifrån och ut. Häftigaste som finns!
3. ”Jag tycker det verkar fantastiskt och vill ha barnen hemma mkt men många har åsikter.
Svar: Vet du (som min upplevelse är i alla fall); det är helt sanslöst underbart. Såklart att det kan vara hur uttröttande som helst ibland, men säg vilket jobb som inte kan vara det!? Att under denna tid i livet, mina barns uppväxt, få ge dom mitt allt och lite till, göra mig tvärslut på det absolut viktigaste jag vet. Det känns helt, helt fantastiskt. Jag är så otroligt stolt, över att vi tagit oss hit, steg för steg. Det är ingen bäbis på väg, det är inte därför jag fortsätter att vara hemma.. vi är bara, just precis där vi önskar vara, mitt i vad som är vårt absoluta drömliv, med all denna tillsammanstid. Att få vara hemma med småsyskonen, möta upp storasyskon-skolbarnen direkt efter avslutad skoldag, hinna leva livet tillsammans, sju dagar i veckan, inte ränna om varandra, mötas som våra tröttaste jag, dunsa ner i soffan på fredagkvällen efter att föräldrarna jobbat 40 h och barnen varit iväg ännu fler timmar än så, försöka snabb-återhämta under helgen och sen ”på’t igen”… att slippa det där ”ekorrandet”, få känna att vardagen är guld, att vi njuter en onsdag likväl som en lördag, att ledig sommarsemester förstås är superhärligt, men att gråa vardagen i slutet av oktober är hela underbar…. det är bara helt otroligt fint. SÅ lycklig och tacksam, över att leva med en människa som delar mina värderingar. För jag får såå många, ja bara mammor, som skriver att dom så önskar att få spendera mer tid med sitt/sina små barn… men där pappan/mannen sätter stopp. Pengarna går före…
SJÄLVKLART behöver vi pengar, allihopa. Men det går att göra så många val, som faktiskt gör att investeringen i tillsammanstid är möjlig. I olika grad, givetvis! Det behöver ju inte vara hel-hemma med barnet/barnen, eller 100 % heltidsjobb. Det finns så, så många gyllene medelvägar att gå.
Slutligen, andras åsikter? Vaa…? , säger jag 😉 Lev ditt liv <3
4. Vad har du mött för reaktioner på att du väljer vara hemma med din barn så länge?”
Svar: Reaktionerna jag mestadels möter är; ”åå, vad underbart!” ..”alla barn skulle få ha det sådär gott!”…. även några ”när ska du börja jobba då?”. Då svarar jag alltid ”förmodligen kommer ja aldrig ha jobbat så hårt som nu”. Vissa har också sagt; ”alla kan inte vara hemma, men du har ju turen att kunna det du”… dessa ord blir jag alltid lite irriterad över.. för NEJ, jag KAN/FÅR inte bara vara hemma.. vi har SKAPAT förutsättningarna för att ha det såhär. Vi SLITER HÅRT jag och min älskade M, för att kunna ha våra barn hemma på heltid upp till skolstart. Jag driver till exempel ett litet älskat företag, tillsammans med den skäggige, vårt ”Drömgårdsliv”, ni vet. Där vi delar med oss av detta sätt att leva, till er som vill läsa/se, där vi också under dom senaste åren delar med oss av marknadsförings-plats till företag som vi tycker om och använder oss av i vårt liv. Företag, som vi sedan kan fakturera och därmed ha en sidoinkomst från. Det är en del, av alla inkomstbollar. Lägg till att den skäggige ritar hus och räddar liv (deltidsbrandman) och ni har ett par bollar till. Vi jonglerar ett gäng bollar, som utgör vår inkomst.
5. ”Önskar så man kunde leva mer som er. Tips??? Hur får man ihop allt ekonomiskt?”
Svar: Något jag ofta upprepar, i många situationer i livet. ”Att välja… är att välja bort!”. Vi väljer bort saker (både ordagrant och bildligt) till fördel för att kunna investera i liv och tid tillsammans. Jag har ett redigt inlägg jag döpt till ”Att tidstrolla och livsinvestera”, där jag mer i detalj berättar hur vi gör.. vill du läsa det? LÄS HÄR!
6. ”När/om du vill jobba utanför hemmet i framtiden, vad vill du helst göra då?”/ ”Vad är ditt jobb? Är det sociala medier och isf vad jobbade du med innan?”/”Vad har du haft för yrke? Och vad önskar du arbeta med i framtiden?”
Svar: NU ska jag berätta en sak ingen av er läst.
Men vi tar det ifrån början. Ni är många nya här inne och kanske vet ni inte in om ”begynnelsen av vårt familjeliv”. Det startade nämligen i Piteå. Närmare bestämt under min och makens högskoletid. Jag studerade fem år på Musikhögskolan och tog min lärarexamen med behörighet från minsta skolålder till gymnasienivå. Har grottat in mig extra på pedagogik för dom lägre åldrarna och kan med inte allt för stor ansats, lägga till ämnen i min behörighet. Försommaren 2015, med en ettåring på höften, togs examensbeviset emot, tillsammans med min älskade klass fylld med en hoper vänner-för-livet-vänner. Det låter enkelt såhär.. men nog var det en utav livets fräsigare utmaningar, det där. Vi blev gravida enligt önskeplan, hade upplevt saker som gjort att vi inte ville vänta EN SEKUND till på barnaliv. Jag pluggade 200% under graviditeten, för att kunna vara hel-ledig i ett halvår med ”Liten”, Pastellkungen, Minimannen.. vår älskade nu 9-årige S. Pappa M hade jobbuppdrag mestadels kvällar och helger och vi kunde pussla ihop allt på så vis… läs; vi tog hand om Liten tillsammans, skrev examensarbete och M slet också som ett djur för att vi som två 24-åringar skulle ha råd att köpa den där drömmiga gården nere i höga kusten som vi kärat ner oss i.. när S var 1,5 år så flyttade vi in där. Hit till gården, där vi lever för fullt nu. Vi hade tömt fickorna totalis och jag behövde absolut tacka ja till den fasta lärartjänsten (dessutom min absoluta drömtjänst) jag fick.. ett läsår jobbade jag som lärare. M reste då land och rike runt med det jobbuppdraget han hade då. Liten, behövde alltså vara på förskola, cirka 17 h i vecka.. dom månaderna. För sen kom ju Lillasyster, sommaren 2016. Och ingen var mer säker på, än jag, att aaaaaldrig skulle något av våra barn vara på förskola i den åldern igen om det inte absolut var nödvändigt. S tog det bra. Det var ju inte så många timmar. Men i Mammahjärtat kändes det inte bra. Och helst, ville han förstås vara med mamma eller pappa. Jag tror på, att det där året gav oss många klarheter i, hur vi vill ha det. Och det är dit vi har jobbat oss sedan dess. Min fasta tjänst…. som vänligt väntat på mig, … har jag nu sagt upp. Eller det var ett tag sedan nu. Jag är ”Bara HemmaMamma”. Med allt vad det innebär. 400% fokus på barnen och en snutt hemmajobbande också, menar jag. Där jag jobbar som digital kreatör via min blogg och instagram (@dromgardsliv). Jag ger barnen mitt allt och har samtidigt chans att tacka jag till olika jobbuppdrag som dyker upp och passar in i vårt liv. Men jag är inte bunden, äger all min tid. Såhär vill vi ha det nu. I en framtid? Så gissar jag att jag kommer att jobba med barn. Det är det häftigaste jag vet. Hur och på vilket vis, det vet jag inte. Jag låter livet få utvisa… ”följer flödet”, som min älskade J en gång sa till mig… Nu är nu.
…
Leverar svaren till Del 2, en annan dag. Har du orkat läsa ända hit? Imponerande! <3
Jag fullkomligt älskar när ni är så aktiva och frågar och engagerar er, det är så himla kul! Tack för det <3
Påminner igen om att det ju går prima att kommentera här inne på bloggen också, men ni behöver då klicka er in på ett specifikt inlägg (klicka på rubriken av inlägget) för att kommentarsfältet ska dyka upp. Det här är ett lite krångligare sätt, jag vet.
Nåväl. Tänkte svara på tre frågor i ett huj nu. Några utav frågorna från dagen, helt sonika.
Var kommer eran ytterdörr ifrån och vad är den målad i för färg?
Ytterdörren, liksom alla andra fönster och dörrar på vårt hus, kommer från Allmogesnickerier. Handsnickrade, träfönster och trädörrar. Ett hantverk så makalöst gediget och vackert hantverk.
Ytterdörren, är målad med Linoljefärg, 15 % Grön umbra (Närmsta ncs-kod är; S2502-Y).
Svarar gladeligen. Men tänkte, att nu gör jag ett inlägg där jag samlar ihop dom vanligaste frågorna, så finns det här i arkivet sedan. Till att börja med; Ja, ja, ja. Det här äär världens bästa barnvagn!
…
Vagnen heter Thule Chariot Sport2 Blue
Finns att köpa på flera ställen, vi köpte våran på Babyproffsen i Örnsköldsvik.
När man är riktigt plutteliten, från en månads ålder. Då är ”Hängmatteinsatsen” ypperlig. Den hade vi för lillvännen B som ni ser ovan.
Vagnen har två säten där varje säte ställs för sig.
Vagnen är i grunden en cykelvagn, det är otroligt mysigt att sätta den bakom cykeln och susa iväg tillsammans. Här cyklar vi på älsklingsön Gotland.
Vagnen går även att förvandla till en pulka för skidåkning. Vi, använder vagnen främst till promenader och löpturer. Och har alltså köpt till det stora, stora hjulet fram. Det är annars två små, svängbara hjul som följer med vagnen, men att byta till det stora är liksom vad som gör hela vagnen till En Supervagn, tycker vi.
Vi tar oss fram överallt ju!
Över åkern och genom höga gräset.
Genom skogen……och ut på klipporna vid havet.
Genom svettiga springturen med sovande små, längs slingriga grusvägar och småguppig landsväg.
Vagnen har en handbroms som är himla bra att ha vid springturerna, i nedförsbackarna liksom.
Nätet är perfekt under sommaren, som flygfä-skydd.
Ett solskydd finns också.
Under kallare dagar, typ mitt i vintern. Eller under regniga dagar. Då är genomskinliga vind- och regnskyddet prima. Det gör att vagnen nästan blir lite som ett växthus,
… särskilt när småttingarna gärna sitter tätt, tätt ihop, så håller barnen sig så varma och gossiga där i. På sidorna om vagnen finns ventilationsluckor att öppna. Vagnen ventilerar även uppe i taket.
Våra barn är nu nyss fyllda fem år, snart tre år och snart ett år. Och hela hopen nyttjar denna vagn… ibland sitter Juniflickan på taket och pojkarna där i. Ser riktigt party ut!
…
Vi har haft vagnen i två år nu, sedan Juniflickan skulle byta från liggdel till sittdel. ”Någon” ville ju inte lyda sin man och köpa denna på direkten när vi fick familjens Lillasyster, utan jag ville ha en ”vanlig” syskonvagn först.. ”som man kan bädda myysigt för bäbisen tills den blivit lite större och ska sitta”… knasiga jag. Det var inte en ekonomiskt smart grej. Inte alls.
Så till alla er som tänker som jag (det kanske inte är en endaste en) och undrar om vagnen är tillräckligt gossig för en bebbe.. så svarar jag: ja!
Och på frågan om den här vagnen verkligen är värd alla sina kronor. Så svarar jag ja. Ja, ja, ja.
Världens bästa barnvagn… att kunna både gå, springa, cykla och skida med!
En fråga jag får ofta. Det är så himla roligt att ni gillar vårt färggranna kök. Det gör vi med.
Den ljusare färgen vet vi ej. Den har vi inte bättrat ett dyft. Men den mörkare har vi det, då vi gjorde lilla köksförvanlingen när vi flyttade in (kika här för en förvandlingsglimt vetja!).
Mörka grönfärgen har koden NCS S 3020-G20Y
Nu ska jag och mina tre hjärtan ta tisdag här!
Hela lilla hopen människor har frukost i sina magar, så nu trooor jag att vi går för en liten påtår för mamman medan pussel- och pärlplattebygget fortsätter i kring. Bertilen har full sjå att få tag på storasyskonens bestyr. Kärlek är det då, att stora gullungarna gett honom ett alldeles eget pussel som han får riva bäst han vill.
Just nu har vi legoinferno här hemma också. Jag behöver ej vara med att läsa ritningen, menar Minimannen. Men leta småbitar, deet får jag gärna göra. Min storlilla pojke. Juniflickan varvar olika pyssliga bestyr med att plötsligt stå på ett bord och halvt gasta; ”JAG, ÄR, PIPPI LÅÅÅPTUMP! Och min PAPPA! är KUNG!” …oboy, den lilla pinglan. Hon har oss alla här hemma runt sitt lilla lillfinger. Ingen vågar något annat, förstår ni…
Solen skiner idag efter en vecka i skymundan av snötunga moln, så vi ska förstås ge oss ut senare på äventyr för att riktigt få njuta, istället för att fånga vassa snöflingor mot kinderna. Ja, fånga solstrålar får nog bli ett utav dagens högsta mål. Flärdfullt, minst sagt!
Här cyklar vi på älsklingsön Gotland.
…och ut på klipporna vid havet.
”Vilken färgkod har de mörkgröna köksluckorna?”
Senaste kommentarer