av Emmeli | nov 28, 2019 | Emmeli funderar, Hästarna!, Jag och M, Juniflickan 3 år, Liten 5 år., Minsting 1 år, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Det är tisdagkväll i slutet av november.
Snön har precis börjat falla och världen blir genast så vacker. Vi tittar på klockan med jämna mellanrum. ”nääär får vi meddelandet om att det är en timme kvar till beräknad ankomst?” … vi äter middag tillsammans med min älskade ”Hästmamma” J och hennes söta H-L. Plötsligt plingar det i M´s telefon och nu är det nära.. en timme senare rullar hästlastbilen in på Drömgården och jag har sån puls.
Hästmamma och hennes H-L lastar av Lilla ponnyn och kvar står det stora lilla Blå Berget av häst. Han är stressad. Väldigt stressad för att vara hans coola jag. Att kliva på och åka transport var inte hans favoritgren. Men med lite tråcklande lyckas jag lasta av honom utan att bli en pannkaka själv. Med ens han är i min hand, bjuder livet upp till dans inombords. På det sätt bara häst kan göra.
Vi går, låter hästarna sträcka på sig. Visar hagen. Ligghallen. Vart värmebaljan med vattnet är. Saltstenen. M snor slowfeeding-hönätet om höbalen och har samtidigt en stor häst som hänger honom över axeln. Det bekommer inte mannen. Han är sitt vanliga filbunke-jag och jag blir alldeles salig av hela alltet. Världens bästa man. Allt är så overkligt. Omöjligt att ta in. Men jag njuter.
Efter en lång stund av bekantande släpper vi dom. ”Välkomna till Drömgården”.
Vi sover oväntat mycket. Kanske för att jag trodde att jag inte skulle kunna sova alls den första natten. Som att föda barn, få en bäbis på bröstet och tro att man aldrig någonsin kommer våga lägga igen ögonen mer. Men vi somnade. Natten bjöd på vattkoppskrångel men hyfsad sömn. Vi vaknar till alldeles-i-slutet-av-november-onsdag. Alla är hemma.
Brorsorna tittar ut genom sovrumsfönstret. Där står dom. Hästprinsarna. Alltsammans känns som en saga.
Juniflickan är frukostpepp, samtidigt som hennes koppor eskalerat under natten och jag konstaterar att jag aldrig någonsin sett någon med så många, stora, onda koppor. Lilla hjärtat.
Hon myser inne och har ingen ork att gå ut. ”Jag klajaj mig själv”, säger lilla coolingen varpå jag får ont i mammahjärtat förstås. Väl ombäddad, framför Pippi Långstrump och med barnvakts-radion på, går vi andra ut på gården.
Jag ropar och visslar på hästarna. Alltsammans känns hemtamt, men ändå så nymodigt. Efter några sekunder hör jag gnägget och hovdundret i marken.
Där är han. Vår stora hästprins.
Och titta där då! Lilla hästprinsen! Barnens lillponny.
Minimannen är alldeles salig. Inte rädd ett endaste dugg. Går tryggt in i hagen och möter sin lilla häst som om han inte gjort annat fastän det egentligen är den allra första gången i livet han möter häst. Storebrors ögon glittrar.
Vi bekantar oss. Tar av för-säkerhetsskull-på-grimman från första natten. Storhästen och M har redan funnit varandra och allt är nästan för romantiskt. Tänk att han vill det här, han också. Min M.
Vi myser. Borstar. Klappar. Pussar mule. Checkar läget. Lillebror är alldeles lycklig. Lilla djurälskaren.
Så kommer Lillis. Min systerdotter som jag blev moster till när jag var fem år gammal, ni vet. Hon är mer min Lillasyster som ni förstår. Vi hänger tillsammans hela dagen. Gosar med hästar. Äter uppstekt köpes-palt till lunch. Går på promenad med pigga, glada hästar. Underbart.
Vi är i Hästbubblan. Vill bara vara ute i hästhagen.
Jag pussar mule. Men kan för allt i världen inte förstå. Att det är på riktigt.
Min alldeles egna häst. Okej, jag delar honom med den människan jag älskar mest på jorden, också. Obeskrivligt. Kan liksom inte bli bättre.
Så gick det till när Hästdrömmen blev sann! (Jag har inte förstått det ännu…)
Emmeli
av Emmeli | nov 9, 2019 | Emmeli funderar, Hästarna!, Juniflickan 3 år, Liten 5 år., Minsting 1 år, Stora Lilla Familjen
Wow!
Vilken hyllande respons till vårt intågande i Hästlivet.
Tack! Så himla roligt att ni också är hästpeppade!
Ni förstår. I hela mitt liv, har det här, näst efter att få bli mamma, varit min allra högsta, största dröm. Att ha en egen häst. Det är inte klokt, jag tror fortfarande att det är hittepå när jag skriver orden såhär.
Hela denna skrivarbubbla startade ju när jag precis börjat snubbla ur mitt hästliv, bara hästa någon gång ibland till att helt vinka farväl, för ett slag. För det visste jag, att det var , bara för ett slag. För häst. Det behöver jag i mitt liv. Det känns så otroligt fint, att denna pusselbit som fattats mig nu också får adderas till livet, att få dela detta fantastiska tillsammans med min familj. Och med er här inne på Drömgårdsliv, förstås.
Det var ju så, att jag LEVDE häst. Levde för att snusa häst och andas häst och mådde som allra, allra bäst där bland hästskiten, dundrade galoppen och pustandet, frustandes och tryggheten från dom där bjässarna till djur. Ni som vet, ni vet precis vad jag menar.
Förutom älskade mamma och pappa som uppfyllde lill-Emmelis dröm om att få börja rida som liten plutt, så var det två människor som ledde mig med trygga händer in i hästvärlden. Den ena, stannade i hjärtat särskilt. Min Hästmamma J. Hon lärde mig inte bara att rida som 9-åring, hon förhörde mig på glosor som 14-åring också. Gav mig sedan det allra drömmigaste sommarjobbet jag kunde tänka mig, sommar efter sommar. Att jobba i stallet, leda långturer dag efter annan. Om inte på en tvärsäker islänning i täten, så på stora nordisen Lovis, och med ett spann av älskade islandshästar bakom. 25 timmar i sadeln under en vecka, det var mitt jobb. Förstår ni drömmen? Men det var tufft också. Jobbet på gården. Där blev jag stark. Både psykiskt och fysiskt. En tid som satte stor prägel och delvis formade mig, till vad som är mitt jag idag. J var också den som sa till mig att ”följ flödet” när jag som småvilsen 18-åring bad om kärleksråd, angående den där då inte alls skäggige, unga pojken. Han jag är gift med idag, ni vet. Det är fantastiskt att hon finns vid min sida fortfarande, och har förstås svarat på cirka en miljon frågor denna höst.
Värdens bästa bästis Idan är ovärderlig pepp i denna resa också. Sötaste Isabel, Livetpåbacken, ni vet, likaså. Och Elin! En stjärna som kan råda bot på vilka hästgrubblerier som helst. För det är stort det här, och jag har många fjärilar i magen må ni tro.
Att M är den som pushat på det hela, gör mig till en blöt kärleksfläck. Samt lyckan över att (dom flesta i alla fall, haha), i Storfamiljen är positiva till detta steg. Så roligt. Det är lyx att ha en Svärmor som är lika hästtokig som en själv, till exempel. <3
Vi väljer att även med denna del i livet, göra det så enkelt och naturligt det bara går. Vi köper inga tjusiga dressyrhästar, precis. Här är krakar som är vana att leva på det sätt vi önskar.
Våra hästar kommer att leva i lösdrift. Kunna gå in i ett rejält vindskydd/ligghall hur och när dom vill. Äta och dricka när dom vill. Och oss kommer dom kunna få kärlek att i ett knyck, eftersom dom kommer bo med oss kring knuten.
Idag har vi grejat nere vid Vindskyddet. Det som för bara några veckor sedan var FULLT av allt möjligt. Därefter har vi röjt och ordnat. Nu är mest småsaker kvar. En stallampa har kommit på plats idag, och så har det sopats ur den sista skiten där inne.
Jag ska bädda och göra det så gott för krakarna där.
Än om jag vet att Storhästen, efter att ha lärt känna honom i alla fall ett litet uns nu under hösten, att han älskar vinter och kyliga kylan och nu har sån tjock päls att han ser ut som en gosig björn. Men att ha möjlighet att gå in och pusta, fritt från nederbörd och vind, det kommer förstås uppskattas.
Juni säger varje morgon hon vaknar, att hon drömt om sin ponny. Pojkarna är lika peppade dom.
En ammepaus, bland gammal koskit. Där mådde vi prima.
Mörkret faller. Arrbetsdagen avslutas. Vi går in i varma hemmet, efter många utetimmar. Tänder ljus, lagar middag och tar kväll. Älskade gårdsliv. Snart, snart, med en pusselbit jag ännu inte törs tro är på riktigt..
Så nu vet ni lite mer. Efter orden, om att ha levt häst en gång. Och nu göra oss redo, steg för steg, inför inslagen hästdröm.
Hoppas att ni alla har en god helg! Ta hand om er. <3
Emmeli
Senaste kommentarer