Ska jag smöra riktigt mycket för honom, så säger jag antingen vill du ha kaffe? eller kan vi inte äta fruktsallad?
Svårare än så är han liksom inte. Då tittar han på mig med den lenaste blicken, full av kärlek. 
Och min Miniman?
Han älskar fruktsallad lika mycket som pappan.
Så ikväll festar vi. För fullt! 
Med en rejäl klick vispad grädde till, så är även morsan mer än nöjd.
Önskar er en skön kväll!
Ja, det här gick fortare än vi kunde ana.
Inte trodde jag för en vecka sedan, att jag en vecka senare skulle vakna i en lya där det i stort sett bara är sängen kvar i sovrummet, ett toktomt vardagsrum, typ inga möbler. Förutom i köket då, där är allt kvar i sin ordning. Mannen är motorn i det hela, Arbetsledar´n!. Och jag, är en arbetsvillig, megafirrig anställd. Inget fel med det, och det är rätt befriande att inte ha så mycket kontroll, för en gångs skull. Vi brukar alltid bestämma saker tillsammans, men den här gången är det lite speciellt. Jag är ju som jag är; tycker det är jobbigt med förändringen som är nu, samtidigt som det känns precis hur underbart som helst. Men grejen att stå med ena foten i det här Norrnorrlivet, med vänner i samma hus och allt det där, och så med den andra foten i något nytt, som förmodligen kan bli precis hur fint som helst… , det känns… lite omtumlande.
Men i alla fall.
Igår;
efter att jag och Liten vaknat till liv efter den där natten som mest bara var kaos, så var vi först och främst ute på en långpromenad i det helt ljuuuuvliga vädret. Liten sov och jag tankade energi inför dagen. Sen kom mannen hem, från sitt uppdrag där han dessutom lyckats få med sig ett stort släp (allt är så krångligt så jag ids inte gå in på detaljer). Och med sig hade han en helt vansinnigt bra flyttpatrull; Svärisarna. Och även dom hade ett stoort släp med sig.
På några fjuttiga dagar har jag och mannen lyckats packa ihop rätt så mycket, men jädrans alltså… med den trupp vi hade igår, där Liten var lyxomhändertagen med lekfarmor hela dagen lång
…och männen bar och bar..
..och jag fick möjlighet att bara fylla och spotta fram proppfulla kartonger på löpande band. 
Ja, då gick det fort.
Och trevligt och gott hade vi det också, mannen skrattade och mumlande att jag var så lik min mor. Lill-B… det tar jag som en komplimang. Det är ju så mycket trevligare att jobba på om man är mätt i magarna och sådär, tänker jag. Mat och fika om vartannat ska det vara en sån här gång, så det så. Så hade vi också ännu en stjärna här under taket; vännen C som jag bjöd på middag, som blev den som stod och lagade tillsammans med svärmor medan jag packade. Inga konstigheter för henne, hon finner sig i allt och är ett sånt bra stöd och känner mig liksom så bra. När jag står där och ser lite gråtig ut, när dagen börjar bli marathonlång och krafterna börjar sina och jag plötsligt tycker det är ursorgligt att lyan mer och mer börjar likna ett skal, då kramar hon mig. Precis i rätt skede. Det är en vän. På riktigt. <3
Nu vaknar vi till söndag och en dag till av flyttpacksfix väntar, sen trycker vi på stora pausknappen för en månad…
Min älskade man. Han som log finurligt för varje låda han tog i.. ”jag tycker om dina lådbeskrivningar, älskling!”, sa han.
Jo, jo, sa jag!
Vill önska er en fin söndag!
Jo, jo. Idag ser torsdagsstädningen ut på ett annat vis, så att säga..
Undra var den där lampan kommer stå i sitt nästa kapitel i lamplivet?
Var är ungen?
Aha, där. Lockitotten står och dansar och balanserar. Inga konstigheter.
Typiska tankar just nu…
Och ibland blir jag fast, som i eftermiddags när Liten sov och jag fick chans att sitta i lugn och ro och gå igenom och rensa ytterligare lådor. Fastnade där bland en herrans massa gamla kort som skickats till födelsedagar och dylikt. Så mycket kärlek och tanke, och när jag läste och fick allt i en enda klump höll jag nästan på att svämma över av tacksamhet. Mot slutet, när jag var nästan längst ner i den låda jag nu var i då, så fann jag ett brev. Från mannen. Rader som han skrivit på ett notpapper, med sin stil, den jag känner igen på långt håll och som ser likadan ut nu som när vi gick i sjuan… sånt där sparar jag, såklart. Ett kärleksbrev från det året vi var vansinnigt nykära, jag bodde i storstan och han i skogarna i norr.
Och nu? Sex år senare det där brevet kom på posten. Är vi förlovade, gifta, färdigutbildade, har bott i lya tillsammans i fem år, dessutom stolta päron till en det-finns-inga-ord-som-kan-beskriva-hur-älskad-han-är-älskad ettåring. Och är nu på väg på nya äventyr, alla tre. Hela Lilla familjen.
Livet alltså. Svindlande!
I övrigt?
Mannen är på uppdrag och jag och Liten har torsdag här hemma. Ett träningspass för morsan, när Liten sov i förmiddags. Massa packande, pusselbyggande, en promenad-date med två kära vänner och utelek därefter med en lycklig liten pojke som helst av allt ville dyka ner i varendaste dike utan någon som helst hejd eller tanke på att hundbajs kanske inte är så gott som man tror..
Nu är middagen i ugnen och jag och Minimannen är så hungriga att vi snart börjar äta flyttkartonger, …
Allt gott!
När han sitter där med sin gitarr i famnen, då blir jag 13 år igen. Får fjärilar i magen och känner mig sådär nykär, på nytt. Kan sitta bredvid och bara titta, och lyssna, på honom där han spelar. När han dessutom sitter på den minsta stolen vi äger och har, den som tillhör han som titt som tätt stör sin pappa genom att komma småsprigandes, ställer sig på tå och delar ut puss efter puss, som för att visa hur mycket han älskar honom.
Då blir det bara för mycket, och hjärtat svämmar över.
Alltså, det här är ju inte klokt.
Jag fick en till bonusdag som jag inte hade räknat med. Jag blev alldeles till mig i morse när jag fick reda på det. Började nästan springa på stället och klättra på väggarna. Uppskruvad till max, tjoade jag till mannen; åh, Jag kommer hinna göra hur mycket som helst idag!. Mannen som tittade upp bakom kaffekoppen, med ögonbrynen höjda och minen sådär talande. Jag såg nog vad han tänkte. Det där vanliga; du är knäpp, men jag älskar dig ändå.
Vi sörplade kaffe i lugn och ro. Sånt kan vi pyssla med länge, jag och mannen. Det är under våra sörpla-kaffe-stunder vi planerar stordåd, skissar på drömhusritningar och fantiserar om framtiden. Så tittade vi på den där virvelvinden som gör att vi gapskrattar flera gånger om dagen. Det är helt galet, hur busig man kan vara när man bara är elva månader och knappt torr baka öra!
När han för femtielfte gången river ut alla burkar och lock ur samma skåp, eller letar upp ajja-bajja-pappersmappen i bokhyllan som han absoluuut inte får ha, eller när han står bakom soffan och håller på att välta ikull finlampan… jamen, då kan man inte annat än att gapskratta. Med honom. För det är precis det, han gör. Kinderna lyser och ögonen likaså, och så skrattar han som den lilla minimarodör han är. Ha, ha.
Sen började jag min bonusdag nummer två. Mannen drog ut på skidtur, jag och Liten gick ut på långpromenad med vagnen. Jag satte en monsterstor deg, skickade iväg ett helg gäng med mail som jag tänkt få iväg länge, länge och spelade fiol. Såna där saker, är såklart sysslor att göra. Men ändå vila, på något sätt.
Och i eftermiddags när bäbisen skulle sova igen och M skulle gå ut för att premiäranvända sin skyffel, så stack jag ut och sprang. Wailade i kapp med Carola, låtsades att jag var Kalla. Sprang som en tok och kom hem som en lycklig och svettig tomat.
(Det där pannbandet går tyvärr inte att köpa i butik. Det har JAG sytt, hrm. Typ i åttan. Min syslöjdfröken sa att det var en ”snabbgrej” och borde vara klar på en syslöjdsgång. Perrfekt, tänkte jag. Ptja… det tog mig 4-5 gånger, och då blev det så jädrans snett ändå, plus att jag hann sy mig i båda tummarna. Jag säger ju att det där med symaskiner inte är min grej).
Nu har vi ätit mannens specialité, risotto. Jag räserdagbokar innan jag ska hoppa i plurret tillsammans med Minimannen. Sen är kvällen räddad, om man säger så. Jag råkade visst göra dubbelsats av det kalljästa brödet, vars deg stått på jäsning hela dagen, och det är ju en deg av 3 liter vätska. Pretty mycket bröd kommer det att bli och ”en stund” kommer det att ta innan allt är gräddat. Men fett nice, när det är färdigt och jag får slänga allt i frysen och känna att frukostbrödet är räddat en lång tid framöver!
HÄR är det gamla vanliga, världsbraiga receptet.
(Ps. Frågestunden i inlägget nedanför, pågår ju fortfarande för den som missat den! Ds.)
Måndag!
Jag kan checka av ännu en dag på låtsasjobbet och pojkarna här hemma har samlat ännu en dag av pappa-son-tid. Dagens bästa stund var när jag kom hem och möttes av den där rödblommiga bäbisen i farbrorbralla. Och M, han som agerar världsbra hemmaman och idag fixade god stek till måndagmiddag. Håhå, så gott!
… och där! var viloveckan över och nya träningsveckan påbörjad! Fy fabian så jobbigt det var under tiden, men lika härligt var det efteråt!
Vi hade planerat in träningsdate idag och hurra!, det klaffade! Liten sov sin eftermiddagslur och vi fick till ett grymt träningspass. För den som är sugen att testa detsamma har du passet här nedanför. Vi valde att köra i tabataform. Ett och ett halv varv av varje block. Totalt 24 minuter, alltså.
Ett varv med en tabataintervall (4 min) per block. Första varvet tar alltså 16 minuter. Detta följt av ett HALVT finalvarv, det vill säga 2 minuter per block. Totalt 24 minuter aktivt arbete. Smått fashinerande hur mycket man hinner ta ut sig och svetten droppa på dessa minuter. Fullt fräs hela tiden!
Jobbigt men roligt och perfekt när man inte vill att träningen ska äta upp för stor del av dagen! Och visst kan man tycka att det låter kort, med ett pass på 24 minuter… det tar ju förstås lite längre tid eftersom man behöver någon slags liten andhämtning mellan blocken…. men det är inte längden på passet som bygger muskler….
Kära nån. Sådär ser verkligen inte mina armar ut alla timmar om dygnet. Men tydligen när dom var nytränade. Det var M som påpekade det, att jag var hans lilla Biff och jag trodde honom inte. Det där är inte mina! , sa jag när han drog av ett foto som för att bevisa. Äsch. Storleken på musklerna spelar inte mig någon roll, i alla fall. Än om det ju såklart är lite roligt när det syns, det ska en erkänna.
Nä. Jag är jag ute efter känslan att orka och känna mig stark och frisk och kunna flänga på med min bäbis härs och tvärs… och den här typen av träning; korta, intensiva, utmanande och roliga träningspass, uppbyggda av olika former av intervaller, är verkligen så bra. Effektiva på många vis!
För att pussa det där svettmonstret behövs en hel del kärlek med i bilden.
Nu ska jag sjunka ner i soffan och njuta av måndagkväll. Ullbrallan är på och knuten på huvudet står stadigt på sned. Soft. Vi har precis haft busrace här med hela familjen i en enda bushög på köksgolvet. Så himla mysigt och något som värmer i hjärtat och ger energi!
Hoppas att du har haft en bra måndag!
Senaste kommentarer