av Emmeli | dec 17, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Lilla familjen, Liten 7-9 månader, Sommarhemma
God onsdag!
Titta vad jag möttes av när jag klev upp i morse
Min man satt och sydde som en galning. Ha, ha! Åh. Vad har jag gjort för att förtjäna honom?
Vyn av dom vackra vidderna genom köksfönstret, och synen av den där älskade mannen. Det gav mig en varm-i-hjärtat-start på denna lill-lördag.
Det är bara den där gardinen till det där köksfönstret, som är kvar. Innan det är helt färdigpiffat här, alltså.
M försökte väcka mig och Liten vid kalendertid i morse. Men det var stört omöjligt. Trots att han tvingade på mig Rutger-glasögonen och allt. Men vi somnade om, jag och bäbisen. Så skönt och mysigt. Men till slut vaknade vi och klev upp till det där. 
Lilla hundvalpen vi har här hemma, kröp det snabbaste kan kunde för att få tag på dom där rutiga sakerna som ska bli banden till en hissgardin. Jag har en bild i huvudet, som vanligt, hur jag vill att det ska se ut i slutändan. Och mannen gör nu verklighet av det. Jag syr inte på symaskin. Den avskyr mig och jag känner väl inte sådär jättestor kärlek tillbaka. Om jag säger så.
Kvällen igår?
Åh. Fantastisk! Den där konserten är alltid så fin! Dessutom! Hann jag knappt in genom kyrkan innan jag träffade en massa kändisar. ”Gamla”, goa, lärare som levererade stora kramar på löpande band. Jag njöt och blev stundvis Lill-Emmeli igen. Som när min lillskolefröken dök upp. Min älskade I. Det var tider, det! När jag gick i fyran och stannade kvar på skolan varje dag. För att vara med fröken, städa och plocka ordning i klassrummet. Jopp! Det är sant. Jag har alltid varit såhär; städtokig och småknasig.
Nä. Nu ska vi pausa allt vad som pågår här hemma och packa in oss i bilen för en tur till stan. Några småärenden ska uträttas. Jag var visst inte heeelt klar med julklapparna, hade glömt julklappsleken. Mammamormor dyker upp när som helst, så vi får dessutom finfint sällskap med oss!
Så det är vår lill-lördag, så långt.
Må så gott idag!
Kram/lillafrun
av Emmeli | dec 13, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Lilla familjen, Liten 7-9 månader, Lyan
Kommer du ihåg att Liten fick post häromdagen. Som jag, absoluut inte fick öppna? Idag fick jag, med hjärtat bultande varmt, reda på vad som var där i…
Titta!
Ett brev till Liten. Med de omtänksammaste, mest kärleksfulla ord. A, min yngsta systerdotter. Hon är som min Lillasyster. Och hon är, Litens Gudmor. A och lillsvåggen (som ju inte är min svågge, men som jag kallar han för i alla fall!), dom älskar verkligen vår lille Miniman. Han har ju namnsdag imorn, Liten. Och som lite för tidig present, fick han det här, så att han, med hjälp av pappan, skulle kunna lussa för mamman. Jag är så rörd.
Så, i morse kom dom in.
En stjärngossebäbis med lysande ögon och strut på huvudet. Pappan i långkalsong och med murrig morgonröst. Och dom sjöng (läs: M sjöng!)
” NATTEN GÅR STORA FJÄT, RUNT GÅR OCH TUVA… ” (nästan rätt text och allt…. ha, ha!)
Lussefrukost, med favvogröt och tända ljus och färdigbredda mackor och lussekatter förstås.
Jag är så varm i hjärtat och så oändligt tacksam över människorna jag har runt omkring mig och min älskade lilla familj.
Vilka magiska dagar vi har nu. Jag bara njuter.
Den lättnaden som sköljde över mig igår, alltså. Ja, hos både mig och mannen. Förresten har jag nog inte riktigt förstått att vi får lov att slappna av nu. Det kommer nog när det blir måndag igen, eller så. <Vi firade med långpromenad i regnsnuskigt väder, var och lämnade tillbaka boktraven som använts för referenser till uppsatsen. Och så skålade vi i eftermiddagskaffet. Jag hade visst slappnat av helt och släppt passa-upp-fokuset för en sekund. Plötsligt var hela kaffekoppen utspilld. Panik. Liten satt i mitt knä och blev helt kaffedränkt. Tack och lov hade kaffet kallnat och han var inte berörd ens, mer än att han skrattade lite tillgjort och doftade kaffeböna. Tack Gode Gud för att han inte brände sig. Jag behöver nog inte säga att det inte bekom mig ett endaste dugg, att kaffet låg som en stor brun pöl på den vita rya mattan. Över hela vita, nytvättade, nystrykna duken på bordet. Över mig. Nä. För det viktigaste var att inte Liten gjort sig illa.
Kvällen. Den spenderade vi i lugn. Hängde i soffan, tvättade som galningar (bland annat asstor ryamatta…) och såg på Jul med Ernst. En vacker kärleksförklaring från mannen till mig, att han ville se det med mig, menar jag. Och jag äääälskar Jul med Ernst! Och blev om möjligt, ännu mera längtig till imorn, än vad jag redan var sedan innan. Mannen? Han muttrade som vanligt över den där halsduken och sådär… även om han, M alltså, är en liten kopia av Ernst själv. Men det, vill han liksom inte höra något om.
Nu ska vi ha lördag.
Mannen drar iväg på det allra sista uppdraget innan jul. Jag och Ministjärngossen? Vi ska röja här hemma. Lyan är som ett endaste trassel. Med storpackning på gång och tvätt som hänger kors och tvärs. Men vi har det gott. Och njuter.
(TACK alla ni som peppat oss i höst. Och tack för alla hejjarop nu när vi är i mål. Så fina ni är. Tack!)
Framförallt: Tack A och J för att ni, 40 mil bort, lyckats anordna Livets sötaste luciatåg. Love you! <3
God Lucia!
Kram/lillafrun
av Emmeli | dec 12, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Lilla familjen, Liten 4-6 månader, Liten 7-9 månader, Musik
Just nu, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.
Uppsatsen är klar! Vi är i mål med denna crazy-bananas-höst.
I huvudet rör sig tankar och ord, runt, runt. En blandning av lättnad, vemod, separationsångest, jullängtan, hemlängtan, ännu mer separationsångest, lycka, någon slags sorg. En tacksamhet. Så oändligt stor.
Som vi har kämpat denna höst.
Det har varit tufft. Många gånger. Men vi har inte gett oss. Målet har varit vårt mål. Och är det något vi är, jag och mannen, så är det tjuriga.
Bäbisen, har varit min hjälte. Mannen, min klippa. Trots att jag hållit på med en hel del saker som hör min utbildning till, så känner jag inte att jag tappat tid med min älskade Miniman, vilket är det allra viktigaste i det hela. Pappan har haft så herrans många uppdrag denna höst, att jag och Liten snarare har tumanhand-hängt så mycket, att vi nu är varandras absoluta favoriter! När jag tänker efter.. så förstår jag inte hur vi hunnit med allt.
Vi har stöttat varandra och team-workat, på det där sättet som gör oss till dom Tre musketörerna. Teamwork, lagt Lilla-familjen-pussel med ett ständigt prio-ett-fokus på att Liten ska ha det bäst. Det där, en gudomligt snäll bäbis och en stor skopa jädra anamma. Det är vinnarkonceptet.
Eftersom Liten ammats/ammas så har jag inte varit från honom längre tid än typ tre timmar på en dag. Ofta, ofta har vi ju dessutom skrivit här hemma, så då har jag haft bäbis nära trots allt. Guld värt. När det har knipit, att pappan inte kunnat ha honom, har Liten fått hänga med på allt. X antal gånger har han och pappan kommit rullandes med vagnen till universitet, för Liten-matpaus. Minimannen har suttit med på ett par föreläsningar, på PM-seminarium. Och tänk i våras… när jag hade två dagar av examinationer (det enda jag inte kunnat läsa in under förra året innan han föddes. ). Då langades han in genom fönstret för att äta mitt i redovisningsracen. Han har bläddrat i tråkig litteratur, som han upplevt som latjolajban. Han har myst i mammas knä, när hon skrivit uppsats. Vid vår sida har världens bästa skrivarkompanjon och vän suttit. Käraste, käraste C. Tack. <3 När vi bor i norrnorr utan familj nära, så har det förstås varit ännu lite trixigare när allt ska pusslas och det ibland har kört ihop sig. Men det har gått.
Bäbisen.
Han är en hjälte.
Och nu är jag så tom i huvudet och full av lycka, på samma gång. Att tårarna bara trillar från kinderna.
Vi är färdiga. I mål. M jobbar imorn, men annars har vi flera veckor framför oss. Av tillsammanstid. När det nya året börjar återstår opponering och respondering, men det högsta berget av alla är bestiget. Senare i vinter väntar några veckor av slutpraktik. Men min plan och dröm om att stå där i juni, med resten av klasskompisarna. Ta emot vår examen.
Jag hoppas. Och faktiskt, tror. Att jag kommer klara det. Dessutom, med en (då) liten ett-åring med handen i min.
Nu. Väntar jullov. Och i huvudet rör sig tankar och ord, runt, runt. En blandning av lättnad, vemod, separationsångest, jullängtan, hemlängtan, ännu mer separationsångest, lycka, någon slags sorg. En tacksamhet. Så oändligt stor.
Dom tre musketörerna. Det är vi, det.
Kram/lillafrun
av Emmeli | dec 10, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Hem och Inredning, Jag och M, Lilla familjen, Liten 7-9 månader, Lyan, Träning
Idag har det varit tomteverkstad här hemma i lyan.
Jag älskar ju sånt där. I timmar har jag suttit och klippt och klistrat och skrivit och stämplat. Stundvis har det rykt ur öronen på mig. Jag tog mig ett break mitt på dagen och var ut och sprang. Klockan var 13.15 och det var nästan helt mörkt. Igår var det ju nästan-ljust, tack vare solen, men idag har det varit mörkt, stormat och sen är det helt glashalt också. Men det spelade liksom ingen roll, för jag njöt ändå. Till skillnad från den senaste löpturen. Idag kände jag att kroppen var med mig. Det är en skön känsla.
Det är så vansinnigt svårt att stämpla snyggt men sånt där. Lack och stämpel, menar jag. Men till slut fick jag in snitsen. Typ lagom tills jag var färdig. Nåväl. Bättre sent än aldrig!
Mannen och Minimannen har lekt och lekt. Och jag må vara partiskt deluxe, men den där lilla pojken, alltså. Han har ju fått en framtand nu. En. Inte riktigt helt och hållet framme. Men vid varje leende så skymtar den.Och, han äär så söt! Nu kryper han med vanlig krypteknik också. Han tyckte, till i morse, att det där med att åla, kräla och kravla sig fram gick alldeles tillräckligt bra. Men nu tusan, är det andra krypbullar!
Idag är jag alldeles varm inombords.
Det har hela dagen funnits ett tacksamhetstäcke i magen. Jag tycker att det är så fantastiskt med den här tiden. Juletiden. Att jag har min son och man att dela allt med. Och finaste stor-familjerna. Och alla vänner.
Vissa dagar känns det bara extrahärligt att leva. Idag är en sån dag. Och jag är så tacksam.
Ta hand om Dig!
Kram/lillafrun
av Emmeli | nov 28, 2014 | Emmeli funderar, Hem och Inredning, Jag och M, Lilla familjen, Liten 7-9 månader, Lyan
Fredag!
…vad vi grejsade igår, alltså. 
Hela familjen hjälpte till…
Jag och mannen höll på tills klockan var så mycket att jag inte vågade titta, där mot slutet av fejjandet, hur mycket hon var. Timmarna bara gick, helt enkelt. Vi tog det lugnt, njöt av fixet, av den gulliga bäbisen som höll i fönsterskrapan och var iklädd en del av julmunderingen. Han, Minimannen satt förnöjsam på sängen. Med luva på huvudet och tungan rätt i munnen. Och pysslade med sitt….
Voilá! Har du fiskelina och en lampa utan skärm, då! Då kan du få en sån här.
Och ja, sen tar det ju alltid längre tid än man tänker sig, när man vill vara supernoga, göra extrafint. När man ska bakom och under alla vrår, torka lister och skåp, hämta saker nere i källaren, passa på att tömma all insamling, och någon fick till och med för sig att putsa fönster trots att det frös och var som ispluttar att skrapa bort. Det blev asbra! ,sa någon nöjt när det var klart.
När klockan var långt efter midnatt, satt vi och nattfikade hällekaka med ost och skålade i mjölk och tyckte att vi varit ett bra team men att vi nog borde gå och lägga oss i rummet där den snusande bäbisen sov. Precis så. Och så gott jag har sovit! Sen finns det ju inget mysigare än att vakna i ett mörkt sovrum och tända stjärnan i fönstret.
Åh. Det är så mysigt här hemma nu.
Och nu när det är morgon och ljust så syns ju min rööööda hyacinter, som jag satt som snittar lite här och där, vääääldigt bra. Lurendrej, ju. Dom var inte alls röda. Fina ändå, såklart. Man ska aldrig klaga på rosa.
Jo, jo.
Nu är det bara mysa järnet här hemma. Jag och Liten tar helg på stuberten. Ja, redan igåreftermiddag faktiskt. När någon jobbar både fredag och lördag, så måste ju några andra ta ansvaret att väga upp det hela. M är hemma på förmiddagen en stund, så det är i alla fall något och vi njuter av stunderna med honom. Men jag och Liten ser också fram emot vårt planerade pyssel tillsammans i helgen och ska idag ner till lillastaden. Vi tar vagnen och apostlahästarna, så får vi oss en långpromenad på köpet. Köpa saffran, för att var redo för morgondagen och så ska morsan hämta ut hennes nya ögon. Tjhoo!
Sen ska vi mest vara här hemma, du vet. Julbubblan…
Önskar Dig en finfin fredag!
Kram/lillafrun
av Emmeli | nov 24, 2014 | Emmeli funderar, Jag och M, Lilla familjen
Åh.
Man är bra lättlurad när en endaste, helt örörd, heldag av familjetid, kan känns som en hel helg, typ. Igår hade vi en sån där dag som bara var bra, mysig och skön. Från början till slut.
Och idag vaknar vi till en ny vecka och jag har känslan från gårdagen kvar i kroppen, och jag ska göra allt jag kan för att behålla den, länge, länge.
Smått omöjligt är det förstås, eftersom jag om bara en amningsstund, ska lämna hemmet och mina två pojkar och kicka igång den här veckans skrivande. Men, lite varm i hjärtat-känsla från en söndag, kan nog gasa igång vilken trög uppsats som helst, tänker jag. Det är lite småspännande nu, om vi ska hinna eller inte. Men vi vill och vi har kämparglöden i ögonen, jag och käre kompanjonen. Så vi hoppas på det bästa.
Vi hörs ikväll. Då ska jag visa ännu några fler bilder från vår gårdag. Den var ännu bättre och mysigare än jag kunnat föreställa mig. Jag träffade ju Lucas. Blev störtblixtförälskad. Släppte barnvagnen på stället, M fick ta emot den och bäbisen. För i nästa sekund var jag framme vid den där varma, rykande mulen som doftade så, så gott. En sån där tycker jag att du ska ha någon gång, älskling! sa M när han kom fram till oss. Och jag höll med.
Ge min bäbis mat och sedan kicka igång veckan, var det ja!
God måndag, alla ni!
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer