Lantlivet och Flickedrömmen!
Det är aprilkväll.
HemmaMammadagen med barnen är i hjärteasken. Vi har cyklat och plockat tussilago, sett gårdens allra sista snöfläck för denna vinter, smälta nästan-bort.
Småsaker som känns så mycket i hjärtat.
Nu sover barnen och jag sitter vid köksbordet och pustar för ett slag.
Rödblommig, och trött, inifrån och ut.
Åhåjaja..vilken ”dust” jag haft med Fjädern tidigare ikväll. Han är vacker. Och så svår… av förklarliga själ såsom att han är en starkskör själ, ser spöken hejvilt, är nyss hitflyttad och har fällningsperiod deluxe.
Smått psykbrytsframkallande när hästen, så fort man kommer tillräckligt nära, bara vänder rumpan till en och går. Till sist är jag honom nära, så nära. Står och klappar honom och hästen slappnar av lite, lite. Meeen plötsligt hörs ett litet, litet knäppljud och det räcker för isprinsen.. hästen fullkomligt FLYGER ur mina armar. Där, börjar den riktiga utmaningen. När rädd häst, blivit rädd för något, som han sedan förknippar med mig och grimman. Men, jag gav mig inte. Minutrarna gick. 40. 50. 60. 70. 80…Nu grät jag en frustrerande skvätt i hästhagen. Så förbaskad. Och hungrig. Som en blandning mellan Ronja Rövardotter, Lotta på Bråkmakargatan och Pippi Långstrump. Vägrade ge upp. Gjorde ett sista försök. Nu. Nu fick jag komma honom nära. Trär på grimman. Känner segerkänsla som bara någon som försökt få tag på en häst, men inte lyckats på väldigt lång stund, förstår. Så svår balansgång.. vi vill att relationen ska stå före prestationen. Vill att hästarna ska vilja och tycka saker vi gör är roligt och viilja samarbeta med oss. Helst hade jag nästan ”gett upp” och lämnat hagen.. men det skulle ha varit innan hästen förstod att mitt mål var att ta fast honom. Nu hade jag redan visat honom det och då var det bara att vara lika ihärdig tillbaka.
Till sist kom vi ut på tur, han och jag. Smått ironiskt, efter pärsen i hagen, gick tölten bättre än någonsin och när vi ridit klart och Fjödur var fri att gå. Då stod han kvar där, med huvudet i min famn och njöt av kli och hästmammans pussar.
Det kan vara så jädrans extra-jobb-framkallande, nesligt och kruxigt med djur.
En kissekatt som är i slagsmål och ser ut som om tassen gått av. Så stressande och oroande för hela gården. Eller en jättejättestor häst, som gör utfall pga osäkerhet. En isig vinterperiod som ger hästägare magknip, av tanken att hästarna kan få just det, om dom inte kan röra på sig väl. Kissekatter som springer i rabatterna och gräver upp lökar och springer raka vägen in och tjavar över vita Finsoffan i Salen innan han lägger sig tillrätta och släpper päls så infernaliskt och lämnar bruna små söta tasspår efter sig. En häst som får en liten spricka i barfotahoven. En annan, som trampar av sig sin sko gång efter gång, med bara någon dags mellanrum. Utrustning som trasas. Eller som det vi tampas med nu; en Fjäder som kräver så mycket tålamod att vi näästan får dåndimpen.
Men alltså, jag kan inte med ord beskriva. Hur lycklig alla dessa djur gör mig.. och hela familjen.
Uppräknade ”skitsakerna” är såna petitesser. Ansvaret, dag efter dag, över att alla fyrbenta ska må väl… får oss alla att växa som människor och må gott.
Att den där lagårdsdörren är öppen. För att det behövs nu. Gården är levande. Det är så underbart.
Att vi varje morgon när vi vaknar, sätter oss upp i sängen och tittar ut och möts av sovande hästar som ligger så nära oss dom bara, bara kan.. som utslagna hjältar, alla tre. Att vi får chans att under varje dag, möta dom där djuren..
… lugnande blickar.
Mjuka pälsar att klappa.
Mular att pussa.
Att få se barnen bara växa, inifrån och ut, bygga sånt mod och ömsinthet, för djuren. När Lillan står och sjunger ”vad du är söt, min kära lilla ponny”, för sin lilla häst. Då smälter jag.
Så fantastiskt alltihopa.
Och kära nån som vi lär oss, jag och M. Vi kunde en del för snart ett halvår sedan.. ganska så mycket. Men kära hjärtanes, som vi lärt oss masssor på dessa månader. Inte förrän man äger djuren och har 100 % ansvar, så går det att lära sig hur precis det är. Jag nyper mig i armen. Förstår ännu inte, att den där Flickedrömmen blev sann. Och att jag på kuppen får dela hela alltet med dom bästa människorna jag vet.
Väldans vad mycket skitig jag är nu. Men inte sådärkollektivtrafik-inte-bra-skitig.. utan riktig-skit-skitig. Sån skit som liksom gör en glad i själen.
Ja, Gud i himmelen, så lycklig jag är för att denna pälsklingsdröm slog in!
Lantlivet och Flickedrömmen, alltså. Dra mig baklänges.
Senaste kommentarer