av Emmeli | feb 12, 2015 | Emmeli funderar, Jag och M, Lilla familjen, Liten 10-12 månader, Shopping
Vad mysigt det är när man hittar på något lite extra, fastän det bara är vardag. Precis det gjorde vi igår. I helgen är det ju alla hjärtans dag, något som ”vissa” (läs: särskilt mannen) bara tycker är kommersiellt tjafs och inte bör uppmärksammas med en massa köpaköpaköpa. Jag håller med honom. Faktiskt. Men däremot är det ju mysigt att ta chansen att uppmärksamma kärleken litex extraextra. Nu jobbar ju M större delen av lördagen, som alla andra lördagar, så vi bestämde oss för att ta en lill-lördag på stan istället för på stor-lördag. Vår egna alla hjärtans dag. Och vilken bra idé!
Ett äventyr. Ja. I alla fall med en bebbefamiljs mått mätt. Liten hade tagit på sig stasdsjackan och tunnmössan, allt för att smälta in i storstaden. Vi började med att traska genom gamla stan och peka på dom gamla husen. Sen gick vi och fikade på waynes. Vilken grej, alltså. Liten satt och sörplade smoothie och åt mackabitar, precis som vi. Okej, jag och mannen åt inte mackabitar utan en himmelskt god grillad surdegsmacka. 
Men alltså, vi har en liten storpojke nu. Så häftigt.
Han satt där, åt och vinkade till alla möjliga han minsann tyckte att han kände.
Mellis-mätta i magarna tog vi sedan en runda på stan. Med pojkarna på släp, den ena med en plötsligt värkande rygg och den andre med mössan på sne bräkande Määäh! , förvandlades morsan till den där shopaholicen som länge varit gömd nu. Det är inte så att man som hemmamorsa behöver så himla mycket kläder, mer än typ långkalling och bra leka-med-Liten-kläder. Men mjuka tishor och såna där bra-att-ha-men-halvtråkiga-att-köpa-tröjor behövs, och det var just precis såna som åkte med hem, i våriga färger.
Min älskade bäbis i min famn. Han har lovat att bara bäbis jättejättelänge, faktiskt.
Så vandrade vi hemåt. Så himla nöjda och glada över en lite till-twistad eftermiddag med flanerande, shopping och fika på stan och ännu ett konstaterande över att det är så förbenat trevligt att vara en liten familj.
Och idag är det torsdag. Hysteriskt grusiga ögon här på morsan. Men det är ju min ”fredag” idag och det är vaaansinnigt lyxigt! Först ska jag nu iväg och musikfrökna mig, sen kommer pojkarna och hämtar mig och M drar på uppdrag och jag och Minimannen fortsätter dagen tillsammans…med högst, högst storslagna planer…! (Storslagna, på vårt vis, du vet).
Önskar Er en god dag!
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 11, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten 10-12 månader
Lycka!
…att efter avslutad dag, bli uppmött av mina älskade, älskade. Och det var inte så att vi gick vägen direkt hem. Näpp, vi tog oss en riktigt härlig eftermiddag nere på stan. Inte förrän mörkret föll och magarna började bli middagshungriga, traskade vi hem igen. Vardagslyx.
Lycka är också att äntligen få pussa på den här Minimannen. Den där ungen som jag längtat så efter hela dagen. Och att få hålla min bättre hälft i handen.
Mer om dagen imorn. Nu ska jag joina resten av gänget där i soffan. Ljusen brinner, tvättmaskinen jobbar på (på Litens initiativ. Han gick till tvättkorgen och började bestämt och målinriktat, veva kläder ur korgen. Jag tog det som en pik..) och en nybryggd kaffekopp väntar på mig. Imorn är det torsdag. Och det är min fredag. Med det har vecka ett av låtsasjobbandet avverkats. Håhå, vilken skön känsla!
Ha en skön kväll!
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 11, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten 10-12 månader
Så var det plötsligt onsdag.
Strax ska jag knata ner på stan för ännu en musikdag. Tacksam är jag att dagarna inte börjar snortidigt och slutar toksent. Då får jag ändå mycket tid med min bäbis.
Här hemma? Ja, här har dom helt andra planer än att låtsasjobba;
Som att bygga skyhöga torn och sånt.
Eller rättare sagt är det pappan som bygger, med stor entusiasm och med fina mönster, som du ser! Sen kommer en virvelvind/tornado/vild bäbis/Miniman och anfaller. Så börjar dom om igen. Om och om och om igen. M har en ängels tålamod. Liten också, på sitt sätt. Så dom är lika, dom där två. Och det gör mig så varm i hjärtat.
Och titta här!
Vår gullunge ute på vift!
Där och då i full färd med att jätteriva pappas torn. Det gjorde han rätt i. Annars hade jag gjort det!
Näpp. Onsdag var det, ja. Vi kör!
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 10, 2015 | Emmeli funderar, Jag och M, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Liten 10-12 månader, Musik
Ser ni?
8 plusgrader, takdropp,vårvindar och strålande sol.
Den här perioden vi är inne i nu, är lite speciell. Om man säger så. Kort sagt så agerar jag och mannen stafettlöpare och Liten är vår livs viktigaste stafettpinne. Livsviktig, helt enkelt. Och såna pinnar, som är sådär viktiga, dom är det liksom värt att pussla och krångla lite för. Så idag rusade jag hem från låtsasjobbet för att ta vid lyxen i att fånga stafettpinnen. Han som blev så galet glad av att se sin morsa i dörröppningen när hon kom hem. Idag har det känts bättre för mig, så skönt. Pojkarna har haft det lika bra som igår.
Och med det här vädret som är, rådde det liksom ingen tvekan om att vi direkt efter mellis, gav oss ut igen. Minimannen bestämde sig för att eftermiddagslur passade ypperligt och morsan bestämde sig för att hon gått alldeles tillräckligt långt idag och liksom bara ville traska på i lugnt och sakta mak, inte långt alls utan bara för att andas friskluft, lapa sol och insupa dagsljus. Åh, så skönt.
Jag har kommit på en sak. Att det ju är lite festligt med konstrasterna jag har nu; att dels få vara lite fancypancy, göra sig i ordning om morgonen, träffa massa vuxna människor och testa på vardag-på-riktigt-livet. Det där, blandat med att sedan få återvända hem, byta om till ullbralla, snöra upp håret i en ostyrig knut, dra på sig en alldeles för rosa jacka och gå ut i friska luften med sin bäbis och bara, bara vara mamma.
Jo, jo. Rosa var det, ja.
Så nu väntar tisdagkväll här hemma, för mig och Liten. I köket väntar en nykokt potatis- och purjolökssoppa, som M av kärlek gjort till sin fru, så hon har att äta till middag. Det är så gulligt att man får ont i kroppen, visst? Han vet att jag annars bara står och kokar ett gäng ägg eller nåt, och bara-för-att-jag-måste-äter. Så ja, mannen är på uppdrag. Vissa dagar kommer han och jag inte träffas så mycket nu. Typ ingenting. Då får vi längta efter varandra istället.
Tusan alltså;
Idag har jag varit bra på att tänka positivt. Nästan så att jag blir less på mig själv.
Det har nog mycket med den där att göra. Himlen, menar jag. Att den är blå och varm på något vis. Och liksom viskar om vår och ännu mera värme och ännu mera ljus och en massa annat.
Nu ska jag gå och väcka min prins som fortfarande ligger ute och sover i vagnen.
Ha en skön tisdagskväll!
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 9, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten 10-12 månader, Musik, Träning
Så var det kväll.
Och jag är hemma igen. Trots att låtsasjobbardagen slutade rätt tidigt, så har det varit asjobbigt och jag har haft ont i hjärtat hela dagen. Jag är ju en riktig känslomänniska och hysteriskt, hysteriskt störtförälskad i min unge. Så jag visste att det här skulle bli jobbigt. I morse vinkade mannen och Liten till mig genom köksfönstret och den synen är bland det gulligaste jag sett någonsin. Med den på näthinnan har jag längtat hem som en galning och visste inte till mig hur glad jag var när jag äntligen klev innanför dörren igen. Om Liten blev glad att se morsan? Mhm. Bigtime! Han har i princip inte släppt taget om mig sedan jag kom hem.
Hur det har gått idag?
För pojkarna, strålande. För mig: också bra. Gullig handledare, roligt med musik, småfestligt att rosa kinderna och ta på sig lite fancypancy-kläder och lyxigt att äta lunch i lugn och ro. Okej, liiite skönt var det också att kunna sitta stilla och inte behöva vara på passning till hundra procent, varje sekund, för att man annars är rädd att någon liten slår ihjäl sig, typ. Men i övrigt har jag bara längtat hem.
Liten är en riktig solstråle, en väldigt aktiv sådan, och liksom hur trevlig som helst. Jag älskar, älskar, älskar att vara med honom alla dygnets timmar. Så det här, himla låtsasjobbandet, suger hästpung. Rent ut sagt.
När jag kom hem blev det kram- och pusskalas och bokläsning och bus i massor. Så klädde vi på oss och gick ut på långpromenad när Minimannen skulle sova eftermiddagslur. Det är fantastiskt härligt att det är ljust så länge nu. Jag njöt av det och den friska luften. Och faktiskt också av tanken på att jag har sju dagar inplanerad träningsvila framför mig. Väl inplanerad. Mycket passande, på alla vis.
Och nu är det kväll och vi är hemma alla tre.
Har ätit middag, hoppat i mjuka brallan, sörplar kaffe och leker med virvelvind. Så gläds vi åt att det arbete som jag och kompanjonen jobbat som tokar för hela hösten, examensarbetet, bara har seglat igenom den allra slutgiltiga granskningen hos examinatorn. Med högsta betyg är vi två mycket nöjda och stolta tuppar, jag och C. Vilken grej! Så roligt.
Sixten, mamma älskar Dig.
Först säger jag så, sen stoppar jag näsan i hans mjuka kind, fjuniga hår eller lena nacke. Snusar den godaste doft jag kan tänka mig.
Håhåjaja.
Det kommer bli fem, minst sagt, långa och småkämpiga veckor. Men det är ju som med allt nytt; lite läskigt, jobbigt och nytt, helt enkelt. Det kommer förhoppningsvis kännas bättre för varje dag. Jag hoppas på det, i alla fall.
Nu ska jag njuta av kvällen med mina två.
Önskar Dig en fin kväll också!
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 8, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Hem och Inredning, Jag och M, Lilla familjen, Liten 10-12 månader, Lyan
Hej, det är jag. Liten.
Vi är hemma nu.
Resan gick überperfekt, om jag får säga det själv. Morsan var inte rädd en sekund. Det var bar asfalt, torrt och ljust från himlen. Vi fick vårfeelings hela högen! Det var bra. Pappa är en hejjare på att köra bil också.
Och nu är vi i lyan igen, efter att ha storhandlat och packat in allting och lagt var sak på sin plats och sådär. Jag har rejsat runt här i lyan, flåsat mig fram och hittat på diverse rackartyg. Nu är jag helt slut, alltså.
Jag har varit preciiiis överallt här hemma sedan vi kom hem. Duktigt, va?
Väckt gungstolen till liv, rivit ut böckerna ur bokhyllan, dragit ut alla leksaker över hela köksgolvet. Varit inne i finskåpet och hjälpt mammas myrtenkrona, den som hon hade när hon och pappa giftade sig, att tappa bladen (nåja, än lever den). Så har jag dragit i lampsladdarna, i blommorna, i kökslådorna. Rivit ur skåpen. Och såklart lirat gura och plinkat piano. Varit och sagt hej till toaborsten, rivit i blöjhinken och kikat så tvätten mådde bra där på golvet, innan den slängdes in i tvättmaskinen. Behöver jag tillägga att päronen varit så förbeeenat tråkiga? Nä, tänkte väl det. Jag har verkligen jobbat på, om man säger så. Mamma och pappa har packat upp och lagat gómiddag
och piffat med tullisar och jagat mig och så har dom mumlat något om att det är en fasligt tur att lyan är så mysig och fin som den är. Vi trivs här. Men det är långt till alla hjärtenära härifrån. Det håller jag med om.
Förresten. Någon fyller 11 månader idag… (!!!)
En Miniman i sina bästa år (månader).
Den senaste månaden har det hänt massor. Typ som att jag bet mamma så blodet sprutade (okej, viss överdrift. Det kanske inte sprutade, direkt…), morsan skrek och vips var jag en storpojke och blev serverad middagsmat istället för mjölk, som nån annan bäbis. Jag har inte slutat helt, med det där. Det är för mysigt för att helsluta, en morgonslurp sitter ju väldans fint!
Annars? Jag äter som en häst och har det där lite som hobby, att äta alltså. Älskar att äta själv, spelar Roland vad det är. Skräp på mattan, Tore-hundens mat eller helt enkelt en god mammalagad middag. Något annat jag älskar, är att mata Tore-hunden. Det har jag pysslat med senaste veckan. Då sitter jag där, i min stol, hos mormor och morfar. Så släpper jag ner, mackabit efter mackabit. Han, hunden, älskar mig. Massor. Vaktar mig och letar efter mig när jag är borta. Fin-Tore.
Sen har jag börjat prata också, massor. Högt och ljudligt och oftast fattar allllla iiingenting! Frågar morsan efter lampan så pekar jag på den där himla lampan. Så säger jag titta! titta! och tatt-tatt! och sånt. Jag är en artig Miniman, det ska jag ha. Men det coolaste av allt? Nyss gick jag 20 steg. 20 steg! Det liksom bara släppte. Senaste två veckorna har jag gått ett och två steg i taget och en dag satte jag rekord på sju. Men nu, ni. Nu ska jag erövra världen med mina steg!
Nu är jag i alla fall så trött att jag storknar och tänker sova, alldeles snart. Först ska vi hoppa ner i badkaret tillsammans, hela familjen. Söndagsbad. Det kommer sitta som en smäck!
Kram/ Liten
Senaste kommentarer