av Emmeli | maj 27, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Lilla familjen, Liten ett år
Nu åker vi, samtidigt som häggen börjat blomma och det doftar himmel. Jo, jo. Så är det.
Det är så vackert ute nu att det gör ont. Jag vet inte hur mycket jag ska njuta, blir nästan stressad av mig själv där jag står mitt i det gröna och gastar till mannen seeer du vad vackert det är? Känner du vad det doftar gott! Ååh jag måste njuta, mer och mer och mer..
Ja, älskling, lugn . Jag ser och känner.
’Inget konstigt alls’- typiskt scenario mellan mig och min man; jag, yvig och fladdrig och med gester och stora ord. Han, klok och eftertänksam och lugnare än det blankaste vatten. Vad vore jag utan honom?
”…Det doftar av himmel på jorden. Det doftar av himmel här…. ”
Och där är vi, ja.
Morsan och Minimannen. Det var igår när vi skulle på den där konserten som var så bra att jag hade lökar under armarna av alla applåder och ständigt rest hår på armarna av hur berörd jag kände mig. Och stolt! Kära nån, så stolt. Jag satt i publiken och njöt (och fotade, massor) och pojkarna var på sånt där bra med-Miniman-sällskap-ställe, närmast utgången, så man faktiskt kan köra någon rusch här och där. Sånt behövs ju. Särskilt när man är ett och har så mycket spring i benen att det räcker för tre. Mannen berättade att Minimannen applåderade mellan varje låt, han också. Gulligt!
Så, så är det. Vi sitter i en bil på väg mot Norrnorr. För att avsluta ett livskapitel som känns både vemodigt och på samma gång så himla härligt. Konstigt. Det där med känslor som bråkar med varandra, alltså.
Önskar er en fin onsdag!
Lillafrun
av Emmeli | maj 26, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Lilla familjen, Liten ett år
Så var han konfirmerad, lillplutten som nu inte är längre är någon liten plutt (innebär det att jag också blivit äldre? Nä, tänkte väl det!) och det fotades och förevigades där utanför vackra kyrkan. Så slog stora lilla kärnfamiljen till med ett familjefoto också;
Päron och päronungar och en nyfrissad lillebror som vände rumpan till. Japp. Jag är stolt över den där högen. Och rysligt tacksam. Bästa.
Så åkte vi hemåt Mäjadalen. Minimannen vaknade och var sådär småskakis på benen som han alltid är när han sovit länge och är precis nyvaken. Då kan det tänkas att han står sådär stilla några sekunder. Mamman skyndade sig fram med kameran!
Alltså, kolla! Finbyxa, vitskjorta och fluga. Jag dör söthetsdöden. Åhåå!!! Jag är så kär så jag får dåndimpen, i båda dom där två! 
Inne i vackra huset dukades mat fram, bland familj och släkt som svärmade och måtte gott, gott.
Så hyllades konfirmanden innan det bjöds till bords. Så vaaaansinnigt mycket god mat. Jag var på riktigt mätt fortfarande igår, 24 timmar senare. Det tråkigaste i ett sånt där läge, är när man känner hur magen håller på att bli full och mättnaden kommer. Typiskt tråkigt läge. Typiskt väldigt lyxigt läge. Så jädrans bra vi har det!
Kolla tallrikshögen! Sådär ser det ut när vi träffas. Vi är ett redigt gäng, kan man säga. Mysigt, alltså.
Buffe med pajer, lime- och chilimarinerade räk- och melonspett. Sallad, kycklingspett, specialitén ”lax på lax” (hiiiiimmelsk!!!). Och potatisgratänger och himlagott kött och sås och gudvetvad. Alllllt fanns. Vi åt och åt och pratade och skrattade och njöt och det öppnades paket och ja, en finsöndag, var vad det var. 
I timmar höll vi på.
Sen dukades maten bort och fram åkte det här;
Den godaste tårtan jag vet. Och jag kaaaan ha varit med och tjatat fram detta val till dagen. Som tur är, är det även en topptårta hos konfirmanden. Dajmglasstårta med nöt- marängbotten. Och så massor av färska jordgubbar ovanpå. Mmmm!
Det var så himla mysigt att bara vara med hela familjen. Vi hängde till och med så länge att vi fick duka fram middag också innan vi skildes åt. Det är ju inte så jätteofta vi träffas alla fyra systrar, till exempel. Så sånt måste ju tas tillvara på! Så blev det kramkalas och vinkvink, bil efter bil, då vi lämnade Storanfamiljen, efter en helt makalöst fin helg.
Alla nöjda, trötta och glada. Precis som det ska vara.
….Även den här typen, som sprang, till synes outröttlig, nerför i höggräset, gång efter gång. Även han var trött. Då vet man liksom, att det varit kalas!
Och det var den finfina majhelgen tillsammans med taikonsfamiljen .
<3
Lillafrun
av Emmeli | maj 25, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten ett år, Mammalivet
Rösten blir bubblig, ögonen vattnas och orden stannar innanför bröstkorgen.
Är det där vi? , tänker jag.
”Vi”, som i mamma E, pappa M och Minimannen S. Det är ju inte klokt. Hur fint får livet lov att vara egentligen?
Den där bilden, från igår, som min älskade systerdotter drog av med min kamera när vi höll på att springa där i nedförsbacken i det höga, höga gräset. Den bilden, kommer att förstoras och hängas upp på någon älskad vägg här i framtiden. Så fint familjefoto och minne från just nu. Vilken vägg det blir eller så, det har jag ingen aning om. Det enda jag vet är att jag vill kunna titta på fotot ofta, ofta. (tack älsklings-J för att du förevigade oss. <3)
Sen fotade jag i vanlig ordning tre miljader bilder och den här är en av favoriterna. En bild, där pappan försöker stoppa Litens finskjorta innanför snyggbrallan. Minimannen hade däremot ingen plan att stå stilla, han var nämligen på väg i full fart utför backen. Leende med smågaddarna i vädret! Den där bilden är så mycket Liten. Han är livet.
Idag är vi allt annat än sådär fancypancy, men glada för det! Vi har varit ute och hurtgått med vagnen och sedan bara matat på. Är rätt snuskiga faktiskt. Eller pappan är fräsch, han är nämligen iväg på uppdrag. Sånt bestyr förstår sig inte jag och Liten på, fast vi tycker det är väldigt bra, förstås. Vi, jag och S, har mest tvättat och hängt tvätt och vikit tvätt och tumlat och tvättat igen…och så vidare. Så har vi städat preciiiis hela huset här i Lilla byn. Nu blänker det och doftar såpa och är huuur rent och fräscht som helst. Nu är städpatrullen igång! som Pappamorfar uttryckte det när vi drog igång. Den pensionärsskolkande Mammamormorn har precis kommit hem från jobbet och blev så glad över vår lilla hela-huset-städat-överraskning.
Lillafrun
av Emmeli | maj 23, 2015 | Familj och Vänner, Lilla familjen, Liten ett år
Vart är näsan?
Gullekusinerna myser i hammocken, med den där pratande nallen som vill att man ska peta på sin egen näsa, sjunga med den och allt möjligt roligt.
Åh, vilken fin bil, säger Liten.
Moster M visar hur den fungerar. Radiostyrd och allt! Gjord för dom allra minsta. Vilken grej! Med tungan rätt i lillmunnen trycker S på knapparna tillsammans med moster och så småningom alldeles själv.
Ni har säkert redan förstått vi det här laget, att jag är en riktig vara-hemmahemma-älskare och att jag tycker att dom där gångerna när vi ses hela familjeklanen är så förbenat mysiga och festliga. Jag är så glad över min familj, både min lilla, min taikonsstora och M´s fina familj. Nu när vi har en Liten så betyder det ännu mer att träffa familjerna. Och det finaste jag vet, är att se hur Liten bara överöses av kärlek. Hur han älskar och blir älskad tillbaka. Till exempel storstadskusinerna som han inte träffat sedan julas, men som han bara tyr sig till på en gång i alla fall.
Igår när stora Storstadsfamiljen kom hem till Lilla byn, så hade dom med sig den största av Minimannen-längtan, mängder av fina ärveskläder och en kasse fylld av massa roliga leksaker. Kära nån så lyxigt! …säger både unge och päron!
Minimannen var helt lyrisk över deras hundar också. Två stycken damer i Torehund-style. Bara det att dom där damerna älskar barn, Tore tycker mest att barn är lite smådryga och vill gärna dra sig undan. Liten jobbar ju på med honom ändå; går efter vart han än går, försöker ihärdigt att lägga sig tillsammans med honom i hundkorgen och sådär. Nu fick han sitt lystmäte, Liten alltså, när hann fann hundar som verkligen ville gosa och lät honom ligga rätt över deras mage om det var så.
Här får Lill-Stinta sig en gosestund av Minimannen. Han som står där med ena knät nere i backen och minen betydande NÖJD.
Så tror jag Liten slog till och blev kär för första gången i livet också. Kusin E var så fin och mysig att vara med att Liten inte visste till sig hur nära han kunde få vara. Sitta bredvid i stora, vita fotöljen, hålla handen och bara må som en prins. Precis så, önskade han.
Åh. Sånt där gör mig varm i hjärtat.
GOD PINGSTAFTONSLÖRDAG!
Lillafrun
av Emmeli | maj 21, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten ett år
God morgon från Alfonshaket!
Vi vaknar till torsdag. Träden vajar och det blåser men himlen är blå och solen skiner. Förra året den här dagen var det tydligen 25 grader varmt här, sa dom på radion nyss. Inte klokt. Det är ju svinkallt i jämförelse nu! Men! Nu kommer hon den där (kanske asdryga) optimistjollen fram; hellre åt rätt håll, varmare och varmare alltså. Än som förra året; tokvarmt i maj och svinkallt i juni. I och för sig var ju juli helt och hållet himmelsk. Nåväl. Nooog pratat om vädret!
Nu ska vi kicka igång dagen här efter frukostätning och kaffesörplande och bokläsande (- på Litens vanligaste vis; räserläsning med mest varje sida i ett enda knöl!) och sånt.
Vill bara önska en god torsdag!
Lillafrun
av Emmeli | maj 19, 2015 | Liten ett år, Mammalivet
Hur otroligt mycket energi, bus, vilja och lycka kan det egentligen rymmas i en sån där liten kropp?
Smått ofattbart mycket. Och alldeles, alldeles underbart mycket. Han är en riktig busunge, den där Minimannen.
Jaa, nu får ni igen!
…har jag fått höra några gånger senaste tiden. Och jag förstår inte riktigt vad som menas?
Jag tror att man menar att det är så mycket jaga och passa och springa (och skratta och förundras och dö söthetsdöden tusen gånger om) nu. För det är det! 200 % passning hela tiden annars är Liten och badar i nån damm, klättrar på något bord, står på någon ranglig stol med händerna utsträckta eller trycker på alla möjliga program på tvättmaskinen. Eller plaskar i Torehundens matskål, eller… ja, listan går att göras lång.
Men är det inte det där som är livet, tänker jag?
Joo! . Jag älskar att Liten är sådär, livet personifierad med bustindrande ögon, tungan rätt i munnen och ständigt på jakt efter nya äventyr. Full av energi och sprudlande glad. Han är faktiskt för det allra, allra mesta en riktig solstråle (kan bli minst lika förbaskad också, om det är på det viset!) . Och jag är så tacksam för att han är han. Föddes till jorden som en mat- och sovglad prins, tog livet med ro från första början och är sig lik även idag. Bara det att han nu småspringer fram! Och hans päron ständigt får vara på hugget under all hans vakna tid. Men jag springer med nöje efter honom som ett skållat skinn och ser inte alls det som något negativt! Jag gillar ju att röra på mig, liksom…
Men visst är det lite annorlunda nu jämfört med för ett år sedan när han var pyttebäbis. Alla tider har sin charm, tycker jag.
Tänk att han traskat med sina småfötter i cirkus 4 månader här på jorden. Nu springer han nästan, liksom. Gullungen!
Nä jag, nä jaag har inte gjort något, mamma! / Liten
Lillafrun
Senaste kommentarer