av Emmeli | mar 15, 2015 | Liten ett år, Mammalivet
Det här är ju nästan för bra för att vara sant.
Ännu en solig dag! I morse när vi vaknade, var det varmt som en bastu i sovrummet och vi öppnade fönstret på direkten. Som sagt, så älskar jag när man känner att den varma, kvava luften börjar blandas av något friskt. Så släpps det där fågelkvittret in också.
Kanske blir det en repris av mitt och Litens lördagsäventyr, idag?
Ett äventyr i vår smak, inget märkvärdigt på något sätt mer än att det bara var så jädrans mysigt och vansinnigt spännande för en liten Miniman. Mer behövs ju inte, liksom.
Det var igår. Jag och Liten packade hans lilla kånken med liten kaffetermos till morsan och mellis till S. Så klädde vi på oss och gick ut, fiskade upp vagnen som vi skjutsat ut på baltansidan och så drog vi iväg. Jag njöt av att både känna och höra vagnen rulla på bar asfalt. Liten satt och kisade för att det var så himla ljust. Vi gick och gick, både på vägar vi ofta går på men också på vägar vi aldrig tidigare gått på.
Och till slut hamnade vi nere vid Norrstrand, som det heter (ser ut som på bilden allra överst!). Det var full fart ute på isen. En massa skotrar, folk som pimplade, åkte spark och bara njöt av en solig vårvinterdag. Vi höll oss såklart på land. Här går inte på några isar i första taget. 
Liten hoppade ur vagnen och tyckte det var så oerhört festligt. Grus! Åh, grus! , sa han. Och bara hivade in i munnen. Åh, vattenpöl!
Vi måste se över din utestasss, Sixten.. mumlade morsan för sig själv samtidigt som hon fiskade upp det lilla lyckliga livet som satt där, med lillrumpen i blöt, helt bekymmerfri.
Och sen, till det bästa enligt Minimannen:
Där stod han, jag vet inte hur länge, och bara tittade och tittade.
Helt knäpptyst. Han tittade på skotrarna som åkte förbi. Han var så söt där han stod, mitt mammahjärta svämmade över. Varje skoterförare som åkte förbi vinkade till honom. Ett gäng åkte förbi en massa gånger, tror dom var på någon slags vi-skjutsar-runt-tur, men dom vinkade precis varje, varje gång ändå.
Där hade Minimannen kunnat stå, precis hur länge som helst.
Till slut bestämde vi oss ändå för att gå vidare…
Vi gick efter vattnet hem och landade till sist på baltantrappen. Där åt vi mellis och sörplade kaffet som vi haft med oss hela tiden.
Åh, jag kan inte få nog av såna här små äventyr.
Och idag är det söndag. med hela familjen hemma! Nu sover Liten förmiddag och jag och mannen ska passa på att göra sånt där tråkgöra som är skönt när det är gjort. Springa en massa vändor med insamlingen, fixa med tvätten och så vidare. En räserstund av sånt, sen blir det njuta-ute-dag hela dagen lång!
Ha en fin söndag!
Lillafrun.
av Emmeli | mar 13, 2015 | Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Liten ett år, Recept
Åh, vilken finfredag det här har varit. Jag känner mig alldeles salig. Trött av all friskluft och lite varm om kinderna av solen.
När S sov förmidagslur var vi ute på långprom med vagnen. Gick förbi ica och handlade morötter och lime och sånt man måste ha för att göra det som jag alltid verkar bli sugen på den här halvan av året; morotskaka.
Så när vi var hemma igen snodde jag ihop en sån av mitt favvorecept. (recept finns HÄR!). Sååå gott!
Sen fick vi feeling och drog iväg. Och när man får feeling, då kan det bli precis hur bra som helst. Precis så, blev det. Berättar mer imorn.
Nu ska jag hoppa in i en dusch. Jag doftar nämligen fortfarande hö och mannen nyduschad. Så, här ska piffas till och sedan väntar fredagkväll. Liten har redan ätit. Så jag och mannen ska på-tumanhand-äta vår favvopasta med massa vitlök, persilja, olivolja och kräftstjärtar. Sen ska vi slänga oss i soffan alla tre och fredagsmysa med fruktsallad.
Fredag. Av den finare sorten.
Ha en fin helg, alla!
Lillafrun.
av Emmeli | mar 12, 2015 | Emmeli funderar, Liten ett år, Lyan, Mammalivet
Från tidiga morgonen till strax efter lunch var jag och musikfröknande. Sen kom pojkarna och hämtade mig och M åkte sedan vidare på uppdrag. Jag tog över vår älskade stafettpinne och njöt så. Pussade och pussade och pussade. Han har såna goda kinder att det är löjligt!
Vi, Liten och jag, drog sedan igång och torsdagstädade med detsamma. Bäddade ihop sängen som vädrats hela dagen och städade sovrum och vardagsrum innan vi åt mellis och sedan drog på oss snabbskorna för en morsan-traskar-och-Liten-sover-i-vagnen-runda.
Sen passade jag på att göra en massa saker när S sov. Rev av ett tabatapass, städade nästanfärdigt lyan och lagade en laddning med Litenmat (han äter numera precis vad vi äter, men är det något icke-Minimannen-vänligt, så kan ett gäng matlådor i frysen vara bra!). Liten vaknade (okej, väcktes) efter två timmar och så åt vi middag tillsammans. Så har vi nu till sist gjort det allra, allra sista av städningen; badevarelset. Tråkigaste stället att städa på, tycker jag. Det tycker inte Liten. Kära nån, att städa med en Miniman som svans, är ingen lek alltså. Helst av allt skulle han dyka ner i kloakerna, dansa vals med toaborsten, doppa ner all tvätt, som finns i tvättkorgen, i toan.. och så vidare. Men jädrans, nu är vi färdiga!
Nu har Liten fått manikyr (han hatar det. man måste sitta stilla, ju. och jag är liiiivrädd att klippa honom i småfingrarna) och badkaret står och väntar på oss med varmt och skönt vatten.
Minimannen. Vad vore livet utan dig? Du är livet självt. Helt klart.
En räsertorsdag har det varit. En fin en!
Vi tänkte bara, precis som min mormor, rabbla upp vad vi haft för oss idag. Och erkänna att vi är jädrans nöjda över att ha checkat av precis allt . Och säga ha en världsskön kväll! Imorn är det fredag! Nu ska vi hoppa i plurret och säga välkommen till lyan, badankan!
Lillafrun & Liten
av Emmeli | mar 11, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten ett år, Träning
Det blev en kort dag på låtsasjobbet idag.
Så jag skyndade mig hem till mina två. Solen sken, vår i luften, och efter lunch fick jag egentidslyx i form av en springtur. 7 kilometer med solen i fejjan långa bitar. Men nä, låter er inte luras. Det var ingen lätt tur. Så är det ju ibland. Det är bara gasa på ändå! Vansinnigt härligt var det att komma fram och ändå ha klarat sig igenom rundan. Och jag tänkte på det när jag var ute och sprang… att jag alltid tycker alla andra är så duktiga när dom/ni motionerar. Blir impad och tycker dom/ni är så starka! Jag är väldans dålig på att tycka att jag själv är duktig och gör det bra. Men idag bestämde jag mig, mitt i en tokjobbig kilometer, att jag minsann gjorde det himla bra, jag med. Ibland glömmer man bort sig själv. Ja, ganska ofta faktiskt.
Sen, till det bästa!
När jag kom hem möttes jag av Minimannen och hans snyggpappa. Jag sprang bara in och gjorde mig redo för att, nu osvettig, gå ut igen.
Vi knatade på här ute på baksidan. Så himla glad att vi bor som vi gör ändå. Bästa lyanläget vi kan tänka oss.
Sen slog vi oss ner vid vårt hänga-tvätten-träd, som vi bäddat om med liggunderlag. Tog fruktstunden där ute och det var så jädrans härligt! Vårvinter, alltså. Norrlands guldårstid!
Liten älskar frukt. Särskilt när han får äta den alldeles själv.
Vindruvor i pyttebitar. Det var gode gott, sa han. Jag var bara tvungen att prova skriva sådär; ”gode”. Man säger så här uppe i Norrnorr. Det betyder ”jätte”, tror jag.. (efter 5 år här).
Och den där fruktstunden?
Den var verkligen gooode härlig!
Men sitta still kan man ju inte göra hur länge som helst, visst? Nä, inte enligt vissa, i alla fall..
Så då knatade vi lite till och plockade pinnar och sa tittatittatittatittah dääÄ.. och tittatittatittaaa hääÄä..
Lilla ettåringen. Du kan så mycket nu. Bläddrar i boken själv och säger tittah dääÄ med den gulligaste rösten jag vet. Så traskar du på som om du inte gjort annat. Ropar på mamma och pappa så hela stora huset hör och gubbskrattar för att roa oss andra. Det tycker du är väldigt roligt, när vi vuxna blir fnittriga av vad du gör. Då drar du gärna på en växel till…
Familjetid en helt vanlig onsdag eftermiddag. Sånt kan man bara inte få för mycket av.
Lillafrun.
av Emmeli | mar 11, 2015 | Liten ett år, Mammalivet
-Nä tusiken heller!
Att fylla ett innebär också ett ont stick i varje gossigt lår.
Vi var på BVC igår, mätte och vägde och vaccinerade. 11735 gram tung och 79,5 centimeter lång Miniman. Den biten går ju alltid finfint. Liten sitter där på vågen och ser så van och nöjd ut. Men sen. Det var kort om personal så jag och mannen fick hjälpa till mer än vi annars skulle behövt. Med sprutorna, alltså. Så glad att M var med. Jag skakade som ett asplöv när vi höll fast det lilla livet som är starkare än man tror. Jag haaatar sprutor. Och jag haaatar när ungen skriker.
Allt gick bra. Tack och lov.
Så sedan dess är det inte så himla skönt att gå på benen. SÅ vi har bläddrat varv på varv, i en utav nya böckerna. Det är Halvan som är ute på olika äventyr. Så går det att trycka på en knapp på varje sida. Höra hur bland annat ambulansen, polisen och brandbilen låter. Brandbilen, en sån som farfar kör. Coolt tycker Liten.
Direkt efter dom där sticken, började vi fundera om det inte var något fuffens i sprutorna. Typ morfin eller nåt. Liten var på strååålande humör och kvittrade som en fågel, om möjligt ännu mer än vanligt. Så vi passade på och drog på stor-ica och storhandlade.
”Gosse, du var mig en pratglad en!”
”Ja, hej på dig också!”
”Men så gullig du var, får jag nypa dig i tårna?”
”Vilken fin sångröst du har!”
… ett axplock från gårdagens under-handlingen-kommentarer.. 
Så det var ändå en bra dag. Trots stick och stick. Och idag har vi fortfarande lite ont i benen. Allihopa faktiskt. Två med träningsvärk och en liten tapper nåldyna.
På Litens tisha står det:
”Alla mäniskor är olika och det tycker jag är bra, för då kan någon som är lång hjälpa den som är kort. Och om en liten är ledsen kan den stora trösta honom”
Sant, va?
Nu ska jag krama liten Miniman, äta frukost och sörpla mannens nybryggda kaffe innan jag tar mina apostlahästar ner på stan. Dagarna rullar på och det känns så bra, att snart, snart vara klar.
Lillafrun.
av Emmeli | mar 10, 2015 | Familj och Vänner, Hem och Inredning, Liten ett år, Lyan, Mat för en Liten.
Kalasfina och kalasugna två. Jag och min ettåring, vi var taggade till tänderna. Pappan,Mannen, också såklart, men hans taggande är lite lugnare i kanterna så att säga.
Det plingade på dörren, om och om igen. Vännerna sjöng och gav paket och kramar och vi, hela Lillafamiljen, var så himla glada över alla som kom. Det är så fantastiskt att vara Miniman och omsvärmad av människor som tycker om en så.
Lyan var pimpad med ballonger och serpentiner och köksbordet helt bombat med massa kalasgott.
Det fanns kanelsnurror och chokladbollar och kolastänger.
Och hallongrottor och vaniljhjärtan.
Och tårta, såklart. Både en stor för oss vuxna och såklart en Minimannen-tårta med banan- och hallonmousse inuti.
En utav dagens höjdpunkter var helt klart att se på när Liten fick äta tårta helt själv.
(Bilden ovan, på tre tårtljusutblåsare: Fotograf Cecilia Lundmark. ).
Den enda rätta kostymen var bar överkropp. Och några bestick, det behövdes verkligen inte.. Kolla lyckan!
Han fick äta precis hur mycket han ville. Det var ju ändå bara bäbisbra saker där i. Jag och mannen övervägde ifall han skulle få smaka något sockrigt, men det känns liksom bara onödigt när han inte ber om det. Han har tidigare enbart fått smaka någon fikasmula här och där, men inte mer än så. Han tycker vatten är godast i glaset och nöjer sig så med banan- och hallonmousse istället för söt vaniljkräm.
Hela gänget satt vi och bara kollade på när han åt och skrattade för sig själv, för att det var så gott.
Till slut var han så mätt, så mätt. Och det var istället våran tur att äta tårta! En tårta med hemkokt vaniljkräm på ett lager (mitt önskade lager). Och ett lager med enbart skogshallon (mannens önskade lager!). Allt gifte sig bra och den blev så god!
Och sedan högg vi in på sista paketen…
Han fick så himla, himla mycket fint!
Vi kalasade sedan, hela dagen lång. Efter lite eftermiddagsvila och middag så knackade det åter på dörren. Det var Litens kompis och hennes päron. Vi hade en världsmysig kväll tillsammans, åt tårta tillsammans med barnen och njöt av att bara se på dom två liven som lekte tillsammans.
Bättre 1-årsdag kunde inte Minimannen tänka sig. Han är så tacksam, för alla gratulationer, paket och kärlek.
(Fotograf bilden ovan: Cecilia Lundmark. Tack för två bilder att direkt sätta in i familjealbumet!! <3 ).
Tänk att vi har en ettåring här hemma nu. Så häftigt!
Och det där, var Sixtens 1-årsdag, det.
Lillafrun.
Senaste kommentarer