av Emmeli | feb 10, 2014 | Emmeli funderar, Liten i magen, Träning
Min nya måndagsrutin börjar sitta riktigt fint nu alltså.
Ut med tårarna, i ett enda vattenfall. Jag tycker hysteriskt synd om mig själv, och kan bara tänka på att jag skulle ha dragit tillbaka honom i halsduken och förbjudit honom ifrån att gå. Jag låter mig göra och tänka så, en stund. Sen gör jag allt jag kan för att inte sätta mig som offer i mitt eget liv. För i en sån här situation, då kan man faktiskt välja; fortsätta tycka synd om sig själv, eller göra någonting åt det. Det hade varit annat om det gällt någonting som inte gick att påverka; något, som på riktigt, är hjärtskärande rysligt.
Perspektiv Emmeli! ,tänker jag
Jaa, det är jobbigt att se han gå. Men han kommer ju hem igen! Den värsta stunden är där, på morgonen, precis när han har åkt. Sen när jag får det där smset där det står Nu är jag framme! <3 , då blir jag lugn och tacksam över att resan har gått bra, att han kommit fram hel, att han är på värsta, bästa arbetsplatsen. Och där och då, drar jag igång med mitt boostande; tränar. Förvandlar hallen till ett mini-gym, trycker på den där musiken, tar fram tabatatimern och sen kör jag igång. Och det slår aldrig, aldrig, aldrig fel. Hur deppig jag än känner mig, så fixar ett träningspass det.
Och sen firar jag med att gå ut på min promenad, så att jag dessutom får den där friskluften som jag bara älskar. Magen och jag vankar på, i alla väder. Idag är det surväder, grått och fult. Men det bekom oss inte. Förrutom att vi höll på att halka och åka åt fanders, jag och Liten alltså. Livet som gör att jag trots ensamheten inte känner mig ensam. Det är coolt.
mini-gymmet.
Jag partar till det med en rosa klänning och lite lockar i håret.
En måndag. Inte förstahandsvalet. Men jag gör det bästa av det som är. Hejja!
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 7, 2014 | Emmeli funderar, Emmeli pysslar, Jag och M, Liten i magen
Känner du?
Om du blundar, och fantiserar… känner du vårsolen mot den vinterbleka huden och den lite vintertrötta kroppen? Den värmer. Hör du fåglarna kvittra och snön droppa ifrån taken? Det låter vackert.
Det gör jag.
Visst. Det är ett tag kvar. Och visst, så njuter jag av nuet och vintern och allt det där. Men snart.
…så är det vår i luften. Och vi kommer återigen få chans att möta den där energin som kommer av den där runda, varma, värmande, D-vitaminpumpande- solen. Jag längtar.
Jag längtar.
Och visst. Är det så, att det kanske inte är just våren i sig, att lökarna ska börja blomma och att snön prompt måste börja droppa. Jag har liksom inte ens satt några lökar i marken och jag tycker ju om snö och vinter. Men det är den där grejen, att jag vet. När den där tiden är inne, då ska jag bli mamma.
Jag drömmer om att vara ute och gå med den fina vagnen, med en välmående bäbis däri. Nerbäddad i en massa mjukt och skönt. Drömbilden; jag stannar upp, sätter mig på en bänk någonstans där solen strålar rakt i ansiktet och jag kisar med ena ögat, för att kolla på Liten. Förundras och beundras. Av det där livet, som är en blandning av mig och han jag älskar så starkt, så starkt.
Och idag var vi hos morskan igen. Bebbelyan (min mage) mättes och vi fick återigen lyssna på det vackraste ljudet vi vet; dom där snabba, snabba hjärtslagen. Plötsligt pekade tillväxtkurvan rakt upp. Det berodde på att Liten bestämde sig för att göra sig så stor som möjligt, precis när måttbandet låg på magen. Bebbens rumpa stod rakt ut och vi alla skrattade gott. Det var ungefär som om att någon försökte säga Titta vad stor och stark jag är, redan! 😀 Måttet stämde ju inte, så ett nytt fick tas när vi sagt Ja, ja, du är stor och stark. Och då var vi på mitten av kurvan igen.
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 6, 2014 | Jag och M, Laga, Baka, Äta, Liten i magen
Det blev torsdagkväll.
Lyan blänker och doftar nystädad. Klockan är bara åtta men jag undrar ändå om man kan gå och lägga sig… att krypa ner i en renbäddad säng, det är nog bland det skönaste jag vet. Men nä, en stund i soffan först. Bland tända ljus, iskall jordgubbssmoothie och…
…fötterna värmda i dom där händerna som är dom vackraste jag vet.
Ja. Ser du vad jag ser, eller drömmer jag?
Han är hemma. Av samma anledning som förra veckan; jobbat in fredagen för att kunna åka hem till sin lilla familj; Preggofrun och den där vilda magen, innehållande ett liv, som vi kallar för Liten. Det gråsuddiga, närmast i bild…. det är helt enkelt Liten som också ville vara med.
Inga ord behövs. Du förstår nog att jag är sådär överlycklig och att det var det här jag så kryptiskt smyghoppades på.
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 5, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten i magen
Vad det där är?
Jo. Det är en onsdagssuddig hög av dom där monsterna jag tjurigt kravlar på mig om dagarna. Kalasbyxorna. Men nu är dom av och jag känner mig fri, magen putar och tårna spretar. Det är ingen lek att dra på sig såna där nu. Men vad gör man inte liksom?
Och just nu sitter jag här, i mörka kvällen, och känner mig alldeles galet bortskämd. Både igår och idag har jag varit bortbjuden på så himla mysiga och goda middagar. Vänner. Jag säger det igen. En gåva. Dessutom fick jag ikväll en privat fotoredigeringskurs utav vännen, som är en hejjare på det där med foto. Antingen skulle jag älska att hålla på och redigera och grejsa, eller också skulle jag bli galen för att jag tycker att det tar för lång tid. Antingen eller. Du vet.
Näpp. Jag ska göra tidig kväll nu, för (icke)ovanlighetens skull. Har en vilding i magen som jag hoppas ska vara lugnare nu, natten som kommer, är den som var. Vojne vojne…. det står ju överallt, var jag än läser, att det nu borde börja bli trångt i bebbe-lyan och rörelserna borde bli mindre liksom… Jag har inte märkt av det. Om jag säger så.
Tack för idag.
GODNATT!
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 5, 2014 | Liten i magen
Men alltså kolla!
Pretty woman. Elefanten jag fick när jag var alldeles för gammal för gosedjur, men som jag bestämt hade jätteönskat mig, och dessutom då fick, i julklapp av päronen. Hon, är påtvingad en aaaalldes för stor hängselbralla och sitter på den filt-proppfulla kistan i sovrummet och ser lite förstoppad ut. Jag och M är definitivt två typer som verkar längta nästan outhärdligt mycket efter sin bebbe.
Jo, visst verkar det så. Och visst är det så också!
Dag som natt, kommer Liten kunna dansa i prickar och pasteller.
Aaah. Tiden! … gå fort nu!
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 4, 2014 | Emmeli funderar, Liten i magen
Det här är lyx.
Att få vakna tupptid, av sig själv, och känna sig utvilad. Jag har sedan legat och funderat och filosoferat under täcket, sett dagens morgon gå från nattsvart, till rosa-lila, till ljust, ljust blå. Och kommit fram till att det ju är rätt så festligt det här; att vara solokvist men aldrig vara ensam. Jag har ju ständigt ett sällskap, näranära, som gör mig lycklig. Igårkväll umgicks jag och Liten. Jag skålade handen, till den minsta versionen jag kunde, och däri möttes den lilla foten och jag. Längtar så tills magen och vattenballongen inte är emellan oss längre.
Nu ska jag fortsätta njuta av min lugna tisdagmorgon, innan dagens timmar av hårslitande startar (yes, rapportskrivning!). Frukost och en promenad ute i ljuset väntar först. Men allra, allra först, kanske det bästa av allt; att sätta ett grönt kryss i pepp-schemat! 😀
God morgon!
Kram/lillafrun
Jag partar till det med en rosa klänning och lite lockar i håret. 
Senaste kommentarer