av Emmeli | jan 27, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Liten i magen
Vilken dag alltså.
Jag vaknade redan fyra i morse, av det där lilla livet som (jamen, nästan!) håller på att jag göra mig lite småtokig. Jag är öm i revbenen efter alla kickar och i övrigt så är rörelserna så crazybananas starka och stora och pågår mest hela tiden, att jag ibland tror att Liten är på väg ut genom den vägen som man trodde när man var 8 år ungefär; ut, genom magen alltså!
Mitt i det där lite småonda så tycker jag förstås att det är himla häftigt och mysigt, men i morse var det också så att jag hade så förbaskat ont i fogarna, att jag inte riktigt såg tjusningen i det hela. Hur kunde jag vara så urbota dum i huvudet som spark-racade igår!? Det var för roligt för att jag skulle känna efter hur ont det egentligen gjorde. Det förstår man ju, att det är världens sämsta rörelse om man har foglossning (ojämn belastning). Men helt ärligt så kändes det inte dåligt just då, inte igårkväll och på morgnarna när jag ska ur sängen så brukar jag nästan alltid, sedan några veckor tillbaka, ha svinont. Jag behöver bara komma upp så brukar jag liksom rekas igång och det blir genast bättre. Men i morse, var det annorlunda. Jag kunde inte lyfta fötterna utan att vilja skrika rakt ut.
Det kändes då något jobbigt att veta att jag dessutom skulle säga hejdå till M. Och jag såg på honom hur jobbigt han tyckte att det var, att han inte skulle kunna hjälpa mig, utan vara tvungen att stanna på halva vägen och vinka hejdå till sin megapreggiga fru som för en gångs skull hade slut på jädrar anamma-bensin och mest bara ville gråta. Och jag gruvade mig för att komma hem till en tom lya utan någon som kan hjälpa mig av och på med skorna när jag har såhär ont. Jag visste att kylskåpet skulle vara tomt. Och att jag skulle åka en busstur som skulle stanna på typ 25 ställen och ta längre tid än vanligt (oskönt att åka buss med stormagen). Och sista klumpen i magen, handlade om att jag skulle måsta gå ifrån stan och hem, med väskorna. Dessutom, höll vi på att missa den där bussrackarn som skulle ta mig till norrnorr, eftersom det var så mycket trafik, snörök och tunga lastbilar som somnade uppför backarna.
Jag är inte den som gnäller och klagar i onödan, faktiskt. Biter allt som oftast ihop och bara kör. Men i morse förbjöd mannen mig; Avboka det du har idag. Och be någon att komma och hämta dig. Punkt slut.
Och ibland är det så skönt när någon annan säger åt en. Jag har liksom inte förmågan själv. Så dagens to-dos avbokades, ingen katastrof. Men det där kruxet att jag skulle ta mig ifrån stan var fortfarande olöst. Men det hela löste sig, 1000-tack och lov, på bästa vis. Tack vare vänner. Jag var så glad så jag brann av kärlek och tacksamhet när kära vännen C kom och hämtade mig vid bussen, med grannarnas bil. Med ett leende Heeej! Jag tar din väska! . Sedan stannade vi på affären på vägen hem och jag kände mig ungefär som mormor 88 år, där jag stod och fick varorna packade år mig. Att be om hjälp, det är inte heller något jag har lätt för. Men det är ju helt fantastiskt, att be och att få. Jag älskar ju att hjälpa andra, varför är det så himla svårt åt andra hållet?
Nååväl.
Många, långa rader. Mest för att jag känner ett så stort behov av att bara skriva av mig. Och för att säga TACK till alla goda jag har runtomkring mig.
Nu är jag hemma, med en brummande tvättmaskin, en mätt mage (tack älskade mamma för lunchlådan! <3) och ett lugn i kroppen över att vara på plats. Hemma, i lyan. Dom flesta dagarna blir min foglossning bättre av att gå och röra på mig, men nu är det bara vila och att ligga still som gäller. Och definitivt ingen sparktur, såvida ingen vill skjutsa runt på mig. Den idén nappar jag nämligen mer än gärna på! 😉
Nu ska jag lägga mig under filten och vila. Åh, jag är så barnsligt glad över att vara hemma.
Hoppas att Du har en fin måndag!
Kram/lillafrun
av Emmeli | jan 26, 2014 | Familj och Vänner, Jag och M, Liten i magen, Träning
Det är natt nu. Jag vet.
Men jag bara måååste få berätta om min mysiga lördag. Som faktiskt inte bara har innehållit långpromenad och Liten-hicka. Veckans sista träningspass har också svettats igenom, ute i det där hardcoregymmet du vet. I det där gymmet som man, nu när det är vinter och kallt, alltid har en brummande kupévärmare som sällis. Jag gillart!
Sen piffades det till tänderna. Och vi åkte iväg mot Mäjadalen och ett älskat barn som fyllt år som absolut är värt att firas med minst två-tre kalas. Minst.
Ballonger och serpentiner.
En utav presenterna. En klocka. Såklart man ska ha en egen klocka när man fyller sju. 
Jag föll för servettfärgen, men råkade visst trycka på nån knapp på kameran, så bilden fick konstigt ljus. Äsch, visst?
Tårtorna…
….med dom hemstöpta ljusen, av 7-åringen själv. (Hur gulligt!?) Älskade mini-man.
Och hon var där också! Preggot menar jag. Ny och fräsch i håret och med ny-tishan, på halva magen. Ja, den hade visst hasats upp lite där. Skit samma 😀 Livet i magen levde rövare och jag har fått höra huuur många berättelser om förlossningar som helst. Jag börjar bli taggad nu! Men näpp, än ska det INTE vara dags.
Men åh, den här helgen är så najsig. Det är fortfarande en hel söndag kvar. Sooom jag är glad för den!
Nu ska jag försöka att inte somna, jag vill ligga och snusa M i nacken när han sover här bredvid. Det är bland det bästa jag vet.
TACK för idag lördag, du har skött dig finfint!
GODNATT!
Kram/lillafrun
av Emmeli | jan 25, 2014 | Liten i magen
Det är lördag.
Och vi firar med långpromenad genom vackra, kalla vyer. Och en massa hicka, såklart!
av Emmeli | jan 23, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten i magen, Träning
Är det lov att ha det såhär lyxigt, mitt i veckan liksom?
Jag har inte vaknat en endaste gång inatt. Det är helt klart så att jag sover sämre när mannen inte är nära. Men nu hade jag ju istället päronen nära (ja, i samma hus alltså. Jag sover faktiskt inte med dom, längre. Sånt sysslade jag med tills jag var 12 år, ”bara”) , så då kände jag mig trygg och har sovit såååå gott. Tackarrr!
En frisk morgonrunda tillsammans med världens bästa pappa och gulligaste Tore-hunden. Tommelmon, standardrundan här i byn. Och jag njöt, det är ju så himla vackert överallt. Okej, Lillastaden är också vacker, på sitt sätt. Men tusan så platt det är jämfört med här hemmahemma.
Isblått, snötäckta träd och alldeles tyst.
Nu ska jag fortsätta sörpla kaffe här. Dagens outfit är underställ. Jag sitter och drömmer om att åka till min häst-mamma och pussa mule och galoppera i snö… men jag får fortsätta att drömma och vänta med det tills Liten är här. Jag längtar så mycket efter den dagen, när det där lilla livet är här. Tänk känslan, att äntligen få hålla i den där lilla foten som har kickat mig inifrån, så hårt, så hårt, fastän den är så liten, så liten. Tänk att få snusa på den där bäbiskinden som doftar himmel. Och att se Liten i ögonen och säga Jag älskar Dig.
En torsdag med rödrosiga kinder, god frukost med hemkokt hallonsylt i filen och många längtan-tankar över morgonkaffekoppen.
Det här blir en bra torsdag.
ÖNSKAR DIG DEN BÄSTA!
Kram/lillafrun
av Emmeli | jan 21, 2014 | Emmeli funderar, Liten i magen, Okategoriserat
Idag slog det mig.
Ja, här har man gått en herrans massa veckor och undrat vad det är som pågår egentligen. Nu har jag det! Jag är gravid. Jag har ett liv i min mage. Jag bär på ett liv. Jag ska bli mamma.
Det är ju helt galet!?
Okej. Bilden är ifrån i söndags. Det är inte sol idag, inte lika kallt, jag hade en annan mössa på mig under dagens promenad och ingen älskad man på nära avstånd. Men annars. Sådär ser jag ut nu. Inte min vanliga spegelbild precis. Men jag känner mig så stark och vacker. Inte alltid, men för det mesta.
Och innanför den där jackan, som jag undrar när den ska säga STOPP! Nu pallar jag inte mer!!! , är det ett tickande hjärta. Inte bara ett, två till och med. Mitt. Och Litens.
Liten rör sig så mycket och med såna starka och stora rörelser, att det på riktigt gör ont. Det knäpper i revbenen när småfötterna trycker emot. Försöker jag hålla handen för, i ett försök att stoppa en spark…Då trycker det där lilla livet bara ännu lite hårdare. Åh, lik mamma. Säger mannen, med det där leendet som får mig att bli pirrig i knäna.
Jag förundras. Över livet. Det som är och det som växer inom mig.
Kram/lillafrun
av Emmeli | jan 20, 2014 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten i magen
Och så kom den där måndagmorgonen.
Den jag både bävat och längtat efter. Bävat, för jag vet hur pissigt jag kommer tycka att det är. Längtat, för när det väl har börjat så är vi närmare mål.
Mannen har helt enkelt fått ett alldeles för bra jobberbjudande för att kunna tacka nej till. Att få jobbuppdrag där man bara drömt om att få jobba, det är ingen dålig grej. Och jag äär så himla glad för hans skull. Så stolt och jag unnar honom det här, av hela mig.
Men liiite jobbigt måste jag få tycka att det är. Eftersom vi kommer att vara ifrån varandra på veckorna, vardagarna. I ett helt gäng med veckor framöver. Samtidigt har jag varit inställd på det sedan i höstas, så det är just nu, som sagt, både jobbigt och skönt på samma gång. Han har åkt nu. Vi är närmare mål.
…En dag i taget och såklart kommer vi att ses varje helg. Men, vi är inte bra på det här, inte alls. Att vara ifrån varandra. Det sliter i hjärtat. Och samtidigt stärker.
Nu håller vi alla tummar och tår för att Liten stannar inne i magen så länge som det är tänkt, så att pappsen hinner komma hem och sådär. Åh..
jag måste fnissa lite, med den täppta näsan och dom tårvarma kinderna… jag menar; lite spänning i vardagen…En höggravid med en vilde i magen, veckorna tickar och mannen, liiite för långt bort.
Men. Jag ska klara det här. Jag och Liten. Och världens bästa M.
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer