av Emmeli | sep 18, 2014 | Emmeli funderar, Jag och M, Lilla familjen, Liten 4-6 månader, Musik, Träning
En torsdag. Alldeles fascinerande grå.
Det var en skön morgon. Jag och M tränade tillsammans när S sov. Svetten sprutade och det var sådär äckeljobbigt men härligt. Sedan svischade jag upp på skolan, för två timmar av måstegrejs. Och nu, är dessa tre veckor över. Dom där tre veckorna som innehållit några föreläsningar här och där. Men nu är det bara skriva (och plugga till en ”liten” tenta) som gäller. Och det kan man ju göra precis vilken stund på dygnet som helst. Så efter dagens måstetimmar, sträckte jag armarna i luften och utbrast, aaalldeles för högt, hejdå tack för idag, nu ska jag hem och amma! Tjohoo!
Mammahjärtat alltså. Det är ju så häftigt. Hur det känns att vara från sitt barn.. bara ett par fjuttiga timmar? Det gör ONT, i hela kroppen. Så sedan jag kom hem, har det bara varit S och jag, pappan drog på jobb och vi har bara ägnat oss åt massa mys och lek. Bubbelvänner. Boken med prassel i kanten. En alldeles strååålande bra en, tycker Liten. Och jag bara älskar att läsa den för honom, om och om och om igen, precis som han vill. En långpromenad med vagnen har vi också hunnit med.
Vi plockade rödklöver längs vägen. Precis som vi brukade göra i somras, vid vårt Sommarhemma. 
Och så tittade vi på allt det gråa. Fascinerades av hur fruuuktansvärt grått det kan vara. 
Men löven börjar skifta färg och lyser upp, hur grått den än är. Så vackra. Vi traskade på, längsmed vattnet. Och på vägen hem igen, så gick vi förbi affären. Handlade finköttfärs från Piteorten, och så köpte Minimannen 10 röda rosor, till sin mamma. Han är för underbar, min Liten.
Sa: Mamma, du ser lite trött ut, lite fransi i kanten. Jag vet att du kämpar på. Tillsammans ska vi klara det här. Nu är ju dom snurrigaste veckorna gjorda. Hejja Dig. Och här, här får du. Rosor!
Och nu, har S suttit i sin tripp-trapp-stol en stund och lekt med sina favvoleksaker. Han tycker det är underbart roligt att sitta i den stolen, alldeles själv liksom. Samtidigt kunde morsan rejsa på och börja torsdagsstädningen. Det är inte klart än, men vi tar en paus. Travar upp på högskolan och lyssnar på en konsert, där en kär vän kommer glänsa järnet. Liten tar sina hörselkåpor och vagnen med. Det gör han rätt i, säger jag. Så, nu är det lite småbråttom. Det ska kläs på, rosas kinder, bytas lite blöja och sånt.
En torsdag, hos oss. Lite trötta, men glada och lättade. Imorn är det helg!
Önskar Dig en god kväll!
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 17, 2014 | Emmeli funderar, Liten 4-6 månader, Musik
Håhåjaja. Vilken dag.
Jag har verkligen haft nytta av löpturen och friska luften från i morse. Men nu har den där luften gått ur mig och jag känner mig huur trött som helst. Det här har varit en som där über-roddig dag. Logistiken var hög. Om man säger så. Men nu är dagen avklarad, sååå skönt. PM- seminariumet gick finemang. Ryggsvetten rann visserligen på mamman.. Men det gick ju bra allting, Liten skötte sig finfint, den där timmen han var tvungen att helt plötsligt vara student på Luleå Tekniska Universitet, innan hans älskade pappa anlände. Han satt där i sin snickarbralla, med mössan på sne och charmade hon som bedömer våra PM (peerrrfekt!). Haha, ååh, vilken tur att vi fått sån snäll (-fast-jag-menar-inte-snäll-men-jag-säger-det-ändå) bäbis. Han var visserligen inte heltyst hela tiden, han gillar att prata ju… hans nya snack låter bla bla blaa. Vilket ju var strålande passande, eftersom det lätt kan bli rörigt i huvudet såna här gånger, som idag när alla presenterade sina ämnen till exarbetena.
Blaaablaablaa, sa han.
Jag försökte stoppa in nappen för att dämpa ljudet liksom. Då tog han den bara i mungipan och fortsatte lite nochalant, att kommentera.. Blablabla, a, aaa, a, blaablablaa.
En bild från i söndags, på han och mig. Vi gungade i stora gungan. Så roligt. Han är så fantastiskt och jag är så evigt tacksam att vi fått just S till vår son. Livet liksom kantas med guld, hela tiden, bara av att han andas och lever.
Åh. Onsdagkväll. Redan. Och jag njuter av att kunna checka av denna dag och så längtar och längtar och längtar jag,. Det är inte många dagar kvar nu. Inte ens en vecka. Något jag älskar, väntar.
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 12, 2014 | Emmeli funderar, Hem och Inredning, Jag och M, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Lyan, Musik
Jag tycker egentligen inte om det där ordet.
Perfekt. Perfekta. Vadå, perfekta? Men jag hittar samtidigt inget bättre ord, just nu, som beskriver hur helgen startat;
Med en vacker fredagsbukett från den jag älskar allra mest.
Efter att ha kommit in genom dörren efter veckans sista timmar av uppsatsskrivande. Mötas av honom, mannen, som räcker fram en bukett vita vackra, vackra rosor och ser sådär finurlig ut.
Jamen. Perfekt. Det var faktiskt ett perfekt ord, just nu.
Nu tar vi helg. En fredagkväll, med god mat. Färsk pasta, kräftstjärtar, färsk chili, massa vitlök… några av ingredienserna till kvällens middag. En promenad ute i vackervädret väntar härnäst. Vi tar kaffetermosen med oss även denna gång. Det har blivit vår nya grej tror jag minsann. Imorn är det inte längre helg, för hela familjen, så ikväll njuter vi extramycket.
Nypiffat vardagsrum med lite mindre ljust rosa, istället lite mer smutsiga pasteller. Och mycket vitt, förstås! Höstigt och mysigt.
Trevlig helg, alla Ni!
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 9, 2014 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Musik
Japp, precis så.
Från att hänga på köksgolvet och leka med pipleksaker och pussa bäbis tills han blir less på sin morsa och vara ute i lilla pallkragen och plocka blommor. Bara han och jag. Jag plockar, och han får hålla i blommorna. Knövlar ihop till ett skrövel, men det gör ingenting, säger jag. Vi plockar blommor tillsammans, jag och min lilla son. Och det finns liksom inget som kan störa det.
En liten gullig toabukett. Med mestadels blåklint som vi hittade, därunder allt ogräs. Pallkragen är ett ogräshav, eftersom inget skött den på hela sommaren. Men jag hade strösslat en fröpåse där i våras. Och upp har visst några tappra blåklint kommit. 
Ja. Från det där. Hemma-mamma-livet. Till att ta räsercykeln och möta upp kompanjonen, på högskolan. Några timmar av ex-arbetes-skrivande väntar.
Och det finns ingen bättre drivkraft, att på så kort tid som möjligt, göra så bra ifrån sig som möjligt, när jag vet att jag får pussa på bäbis när jag är klar. Dessutom kommer Minimannen och M och hälsar på, på mitten. Matpaus, du vet. Åh, jag är så tacksam att detta livspusslande går ihop.
Näpp. Nu måste jag susa iväg.
Från det ena, till det andra.
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 4, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Liten 4-6 månader, Musik, Träning
Om jag bara kunde hitta ett ord som beskrev den…
Känslan jag har i kroppen, just nu.
Nöjd. Lugn. Välmående. Pigg, fast trött. Trött, fast pigg. Kär. Tacksam. Småduktig. Lycklig.
Och så blandar vi dom där känslorna, till en.
Den känslan, har jag nu, ja. Men om jag säger såhär; den har inte riktigt funnits där, hela dagen….
Jag visste redan från början, att det här skulle bli en småomöjlig dag. M 100 mil bort, jag med en heldag inplanerad, med bland annat en föreläsning på drygt tre timmar. Det där ville jag få ihop, och samtidigt känna att jag var världens bästa mamma till S. Svårt läge. Mycket svårt.
Men på förmiddagen gick det som hejsan, jag och C, exarbeteskompanjonen/gullvännen, du vet, vi jobbade på och kom en bra bit på väg, på en gång. S sov gott, och anade inte att mamma tråkade sig. Vi tog sedan lunchpaus. Och efter lunch, då började allvaret på riktigt. Föreläsningen sändes så vi kunde se den på nätet. Så E (han som är C´s kärlek och min typ-som-en-storebror), C och jag och Liten bänkade oss framför stora dataskärmen. Omvandlade vardagsrummet till en föreläsningssal, fastän med fotpall, flera koppar kaffe och fotöljer istället för hårda stolar och kaffetorka. Och så en bäbis mitt i alltihopet.
Utan att tveka måste S varit sötaste studentprinsen någonsin. Det var inte heeelt lätt att koncentrera sig på vad den där gubben i den lilla rutan, på den stora skärmen, sa. Särskilt inte när ljudet krånglade så den lilla stackaren fick ta om typ 20 minuters föreläsning. Lilla gubben satt i ett rum på universitetet i Luleå, med en mick och en kamera framför sig. Och vi, hela klassen här från Piteå, satt utplacerade i våra vardagsrum och hade det gott. Sååå konstig grej!!! Dagens teknik, säger jag bara! Liten hade det inte dåligt han heller, men helst hade jag förstås sett att han var med sin pappa istället för att behöva ”Leka föreläsning”. Särskilt, när lilla Minimannen visst bestämt sig för att inte sova mer än förmiddagsblunden, på typ hela dagen. Så jag vaggade och vaggade och lekte lite och serverade bäbis mat och försökte samtidigt lyssna och lyssna. Efter dom där tre timmarna var jag så trött att jag knappt visste vad jag hette.
Men, då visste jag att mannen var på väg hem. Och jag ville faktiskt fixa en del tills han kom hem.
Så vardagsrummet förvandlades igen. Den där jädra tvättapan, som legat i maskinen från i morse, hängdes. Och sen började vi laga middag, jag och S. Han, som ville vara med, hängandes på höften, mest varje sekund. Punkt slut.
Och helt plötsligt, när vi precis pustat ut och konstaterat att vi var färdiga, när vi tittar ut genom fönstret. Så kom han. Pappan, mannen, den efterlängtade.
Och med hjälp av en massa svett, inget blod och inga tårar, så hade vi åstadkommit detta…
Köttfärsbiffar, ugnsrostad potatis, fetasost- och vitlöksröra och en sallad. Samt tänt ljus överallt, sprutat ett sprut parfym på mamman och torkat bort eventuella kräkor från samtliga…
M, han blev så glad. Det är oftast han som lagar maten här hemma. Så det kändes så bra, att jag hann. Att jag fick ihop det, trots en liten bäbis hängandes på höften som bara ville ha mamma nära, nära och ingen annanstans. Då tänkte jag. Tack Emmeli, för att du kämpar på och tränar, vecka ut och vecka in. Nu får du lön för mödan. Du går ann som bara den, bär och lyfter, tungt med varje hand. Länge och mycket och om och om igen och Du orkar det! Det har du dig själv att tacka för!
Att träna. En investering i livet. Jag lever inte för att träna. Jag tränar för att leva!
Så efter middagen som faktiskt blev väldigt lyckad, där vi skålade för att vår älskade M var hemma igen och efter att jag lagt Liten för natten, så tog jag mig en efterlängtad halvtimme, bara för mig. Ett träningspass, där jag kände mig som en björn. Stark. Bland tända ljus och allt!
Och nu. Sitter jag här, i fotöljen, med benen högt. Mannen har precis serverat mig en hallonsmoothie och vi ser fram emot en hel helg tillsammans, utan några som helst planer.
Ja. Du förstår att känslan är vad den är. Obeskrivlig och underbar.
Kram/lillafrun
av Emmeli | aug 30, 2014 | Dagens outfit, Emmeli funderar, Familj och Vänner, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Liten 4-6 månader, Musik, Recept, Träning
Puh.
Har precis slängt mig på storsängen, med benen högt. Hoppat ur finkjolen, blusen och klackeskorna. Snörat ihop håret i en knut. Och bara pustar ut. Så, så skönt.
Du kanske inte kommer tro mig när jag säger det. Men, vi har, för tredje lördagen i rad, varit på barndop. Vår lilla hjärtevän till familjen har döpts och det var så gulligt och fint och lilla O skötte sig exemplariskt. Tyckte att psalmboken var väldigt god och bandet på klänningen också, precis som våran lilla son tyckte förra lördagen.
Men alltså. Vi tar det från början.
Vilken kaka vi bakade, han som sov i vagnen och jag, igår alltså?
Den HÄR. Gör den. Jag säger det bara. Falsk ostkaka, squashkaka, eller vad du nu vill kalla den. Den är himmelsk, i alla fall!
Jag snodde ihop den igår eftermiddags, kokade jordgubbssylt på sommarens jordgubbar. Med äkta vanilj i. Sen, drog vi i väg, hela lilla familjen. Med kakan och sylten och ovispad grädde i högsta hugg. Mot hjärtevänner. Där vispades det grädde och sedan njöt vi av kakan tillsammans och laddade upp för lördagen som var på intåg. Hjärtevännernas lilla O skulle ju döpas. Så med magarna fulla av squashkaka, åkte vi hemåt. Och med oss hem fick vi massor av ägg från glada, glada höns. Och en syrra. Japp! Vi har besök, litens moster är här i stan. Vilken grej!
Och idag. Då är det lördag.
Efter frukost startade jag dagen med ett egenpåhittat eldprov. Drog ut på grisan, och tryckte på det där passupplägget som jag hatälskar. Jag har inte kört det här passet på ett helt år; 1-minuters-intervaller. Jag använder appen ’ultra timer’, där jag programmerar in 1-minutersintervaller, 30 stycken! Kutar allt vad jag har 1 minut, nästa minut är lugnare, som vanligt springa-långt-tempo, 3e minuten är återigen toksnabb. Och sedan fortsätter man sådär, tills den tänkta sträckan är sprungen. Fruktansvärt jobbigt, faktiskt. Jag var både euforisk och grinfärdig, på samma gång, när jag kom i mål på bättre tid än för ett år sedan.
Världshärligt sätt att starta en lördag på!
Sen gjorde vi i ordning oss. Dom där två svajsade runt i underlinnena så länge dom kunde. Aaaallt för att inte skita ner sina välstrukna skjortor. Och jag och syrran finslipade på sångerna. För precis, sedan drog vi iväg. Mot kyrkan och det där gulliga dopet vi fick äran att vara med på. Och dessutom sjunga och spela på! Så himla mysigt. Och förutom förra lördagen när jag sjöng på Minimannens dop, så var det här det första giget sedan han föddes.
Jag spelade idag på en svart, sviiiiinbra flygel, som spelade magiskt, av sig själv, typ. Och syrran sjöng så vackert att folk häpnade.
Sen vandrade vi över kyrkogården till församlingshemmet. Bjöds på gott att äta och dricka och Liten lämnade ett lite paket, som han slagit in med papperet som hans morsa shoppade på lagerhaus häromdagen. Hjärtan och rosa snöre. Jag säger ju det, han har stil, den där Minimannen. Han, som hittade en världsrolig leksak på församlingshemmet…
Mamma, titta vad jag har hittat! En häst, faktiskt! Kan jag få en sån, en egen? En riktig?
Självklart älskling, sa jag.
Och ja. Nu är vi alltså precis nyss hemkomna. Jag är så otroligt trött och känner hur jag precis i denna stund, slappnar av efter att ha gått ann som bara den, i mååånga dagar i streck. Med piff inför vårt dop, tokstädning och packande i sommarhemmet, resa upp hit och sedan vi kom hit till norrnorr, då har jag inte gjort annat än att grejsa med allt och lite till. Och så en anspänning idag, med dopgiget. Och just det ja.. träningspasset i morse, ja. Det var ju ingen lek det heller. Så…Ja, det vore ju nästan konstigt om jag inte var trött nu.
En stunds vila och dagbokande var himmelskt. Men nu ska jag kliva upp och masa mig till köket, där mannen står och har börjat med middagen. Ryggbiff, ugnsrostade primörer och kantarellstuvning står på menyn, för oss och syrran. Det blir gott. Och kvällen som följer, den kommer bli luuuugn.
Tjingeling!
-och må så gott ikväll!
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer