av Emmeli | jan 24, 2016 | Familj och Vänner, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Liten ett år, Norra Drömgården, Pyret i magen, Träning
Lugna morgnar.
Utelek och motionerande.
Ett Adjö! till utegranen.
Sparkåkning.
Träning.
Paketpyssel.
Kalaspojke i finskjorta och nya frippan.
Födelsedagstårtor, himlamysigt och gott familjekalas för en älskad födelsedagspojke.
Solen har lyst in i köket och även på våra nosar där ute. 
Vi har sörplat varm tomatsoppa till lunch. 
Hejjat på den Händige Mannen i köksfixet.
Beundrat en liten människa som är så trevlig att det inte är klokt.
Och! Känt puffar från lilla Bäbisen inne i magen (jag kände puffar för första gången för en vecka sedan, men nu blir det tydligare och tydligare! ).
Och plötsligt har också magen sagt poff, här är jag! Som väntat och så himla efterlängat!
Älskade helg, alltså.
Nu ska strax jag och min gode lillvän Sisse göra middag som vi kan bjuda snyggpappan på; surdegspizza med massa salami och mozarella på och med egen pizzasallad till. När vi var och storhandlade tidigare i dag så köpte vi vaniljglass med krossad choklad i, så det blir minsann efterrätt också! (vi hade gått promenad i solen och svängde spontant in affären, perfekt med sovande unge i vagnen, liksom! Men vi såg nog ut som tokar som vägrade ta bil till affären eller nåt, när vi skulle ta oss därifrån. Till slut var vi hemma med all mathandling, domnade fingrar och överfull barnvagn med den där älskade sömntutan i. Puh).
Helger som den här- bästa som finns. Inga stordåd, inga glammiga resor eller dyra påhitt. Bara sånt där som gör en varm i hjärtat, ger energi och att jag känner mig som världens lyckligaste mamma och fru.
Hoppas att ni också haft en god helg!
Lillafrun
av Emmeli | jan 21, 2016 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten ett år, Mammalivet, Pyret i magen, Träning
Igår hade vi både det ena och det andra för oss.
-Precis som jag surrade om igår morse.
Förutom att läsa Alfons, bygga torn och bli serverad kaffe ur miniliten kopp, samtidigt som jag satt med brandhjälm på huvudet, så hann jag med en del tvättfix och ett träningspass också under förmiddagen. Medan mannen grejade med köket så hade jag och S Mamma-Liten-tid…
Busungen som har helt galet bra balans. Han står där på ryggen medan jag gör mina rygglyft, liksom.
Efter lunch gick vi ut på långpromenad, han och jag, i det snötäckta vinterlandskapet. Med en mjuk januarisol som höll mig om ryggen ibland. Han sov och jag vandrade, bland allt det stilla. Världen är frusen och så stillsam nu. Och så, så vacker.
Till sist landade vi hos Morskan, jag kände lite vad gör jag här egentligen?-känsla. Jag mår ju så bra liksom. Det var bara i måndags morse, när jag höll på svimma och kände mig lite orolig och mannen faktiskt oroligare än jag. Det var då, som M bad mig att ringa och få en tid. Jag gjorde såklart som den där omtänksamme sa. Och allt var precis som vi trodde., Jag har lågt blodtryck, precis som alltid men jag är känsligare nu. För att duscha varmt till exempel. Trots att vi igår hade gått i nästan en timme innan vi landade hos Morskan, så var det lågt. Men mitt blodvärde är högt och superbra, det är bara järnvärdet i blodet som är sådär preggolågt… men det vi ville veta var om det är någon fara åt något håll.. och det är det inte. Blodtrycket är ingen fara för någon av oss; Mamma eller Bäbis. Bäbisen tar vad den behöver, det är jag som eventuellt skulle kunna må dåligt över järnvärdet om det är så, men det känner jag inte av att jag gör? Jag fick en påminnelse om att dricka mer vatten, innan-under-och-efter jag tränar.. efter, det är jag dålig på att komma ihåg, så det ska jag försöka bli bättre på. I övrigt, nu när vi ändå är inne på Mini i magen, så känner jag sån skillnad, nu jämfört med typ i slutet av november. Jag har nog varit jädrigt trött ändå, bara inte kunnat. Nu känner jag mig så pigg, i jämförelse. Håller inte på att somna när klockan är 14 längre… underbart!
Jag och Sisse rejsade iväg för några ärenden till på byn innan vi slutligen landade hemma på Gården igen efter ett par timmar på vift. 
Vi tittade lite till på den vackra vintervärlden innan vi gick in och sörplade mangosmoothie.
Sen drog vi iväg på dagens tuffaste mission; att få Liten klippt. Hos kussarna satt killarna som på rad och väntade på att bästa Hemmafrissan skulle ordna kalufserna. Liten var först ut!
Vi trodde att det skulle bli klurigt, det där. Men med duktig frissa och tokduktig unge, ett äpple, en ask russin och lite barnprogram framför näsan, gjorde ju saken plättlätt. 
Han är en stor pojke nu, säger han. Han har fin frisyr och är så stolt så. Jag har en lock sparad i hans spara-låda, liiite ont i mammahjärtat också, men tycker såklart att han är Världens Finaste Sisse.
Han är livet, vår älskade S.
Sen tog vi kväll. Jag njööt så av att duka av tacomiddagen, då inte en enda liten skål behövde diskas förhand, utan bara hivas in i diskmaskinen. Jag trallade och var alldeles diskmaskinhög på livet….. att hela diskmaskinen sedan anföll, nedre delen med alla tallrikar ramlade ut och mannen i samma sekund försökte stoppa mig; Emmeli den sitter ju inte fast än!, då liksom all disk låg på golvet en stund… Äsch, det gjorde inget! Jag var diskmaskinhög. Nu är det bara kakel och lite småfix kvar, sen så!
Och idag vaknar vi till torsdag. Jobb och Förskola väntar för hela Lilla familjen.
Ha en bra dag!
Lillafrun
av Emmeli | jan 14, 2016 | Lilla familjen, Pyret i magen
…Det känns otroligt välsignat, roligt, spännande och bara så himla, himla fint och mysigt. Den där fredagsmorgonen i höstas, när jag satt i mannens famn på lilltoagolvet, hjärtat bultade extrahårt på oss båda och det där digitala gravtestet tänkte och tänkte. Plötsligt stod det GRAVID och kära nån vilken lycka. Den fredagen kommer jag alltid minnas. Sån ynnest att få vara med om detta, igen!
Och Jag mår så oförskämt bra. Just nu, i alla fall. Glad för varje dag som är så.
Till en början var jag, här hemma, jädrigt lättirriterad. Låt oss säga, lätt flyförbannad… sådär så att M skrattade rakt ut åt mig och jag med, åt mig själv, till slut. Inte arg hela tiden, såklart. Men liksom, inte sååå långsam på att explodera. Då har ni kanske förstått vid det här laget att jag aldrig är någon med långt mellan känslorna…. Och nu var det alltså ännu lite mer kryddat!
Och till skillnad mot Preggotet nummer 1, då jag bara sommarjobbade på det där lilla cafét nere vid ån, åt, tränade och sooooov… så har jag denna gång inte kunnat vara lika trött. Det har liksom inte gått, då jag ju nu haft en Miniman att ta hand om också. Fastän jag kanske varit trött, så har jag inte bara kunnat gå och lägga mig när jag kommer hem från jobbet eller så. Det var ett par månader i höstas som var riktigt tuffa, då var M borta jättemycket, jag roddade allt här hemma och på det var jag då Nypreggo.. och alla vet att man ju inte är världspigg då. Men det gick ju det också, jag var lite fransig i kanten där ett tag som ni ju vet. Men jag ville liksom inte säga allt rakt ut då, som ni säkert förstår.
Småilla har jag mått också. I en liten drös veckor. Från morgon till kväll. Det har varit en gåta varje dag, att komma på något jag kunnat tänka mig att äta. Ja, om jag nu inte skulle ordnat mig en kost som endast innefattade surdegsknäcke med skivbar leverpastej samt iiiskall apelsinjuice. Åhåå så gott!! Men nä, såhär mycket småkyvensilla som jag mått denna gång, det kommer jag inte ihåg att jag gjorde med S, bara yttepytte med han, och då bara när jag jobbade i köket på sommarjobbet och stod i mat-os. Så man kan väl säga att trötthet och illamånende har bytt plats denna gång. Mer illamående, mindre trött Preggotet nummer 2. Fast ändå förbenat trött, när jag väl fått, som om kvällarna när Sisse lagt sig…. då har någon annan också somnat, ofta före honom, där i Storsängen.
Men nu är den där första tröttiden över och jag känner mig sådär pepp och pigg ( piggare i alla fall!), precis som med Liten i magen. Jag bara hoppas att det får hålla i sig så, ett bra tag. Något jag är rädd för är den där Foglossningen från Avgrunden, som jag ju hade under ett par månader med Liten. Det var det enda som var något jobbigt med den preggoteten, jag mådde bara så himla bra hela tiden. Nu försöker jag tänka smart och till exempel nu inte hoppa utfallshopp under träningspassen, har redan en kudde mellan knäna när jag sover (himmmelskt) och tänker liksom att jag kanske kan försöka mota den där avgrundsvärken på så vis, med små knep. Om det nu gör någon skillnad, det vet jag inte.
Nu mår jag ju bra på alla sätt och är tacksam för det, kommer det något oroligt och knackar på dörren, då tar jag hand om det då!
Putar jag som bara den så har jag ju nu en mage också. Men jag tror att, som med Liten i magen, min mage hålls tillbaka av mina (inteinteinte för att skryta!!!) magmuskler. Så jag vet att en vacker dag, så ger dom med sig och vips har jag en mage. Längtar!
Så nu kör vi, liksom! Liten ska bli Storebror och jag och mannen; Mamma och Pappa till ännu en stjärna. Igår pussade Liten på min mage och sa Sena! (tjena!) och mitt hjärta svämmade över.
En Mini i magen, alltså.
-Svindlande!
Lillafrun
av Emmeli | jan 7, 2016 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Pyret i magen
3 ska bli 4, alltså.
– Det känns helt fantastiskt. Det tycker vi alla tre. En utav oss kanske inte har sådär jäääättemycket koll ännu. Men jag är säker på att den där lilla Minimänniskan kommer bli Världens Bästa Storebror. Och älskade mannen, han som är den finaste pappan jag vet.. nu ska ännu en stjärna få honom till pappa och det känns så fint att det inte är klokt.
Och ni! -TACK för alla lyckoönskningar, grattisar, hjärtan och hejjarop!
Och jag veet att ni är några listiga typer som börjat fundera och fundera, efter mitt nyårsinlägg.Klänningen ramlade framåt och gjorde att det såg ut som att jag var gravid i nionde månaden och skulle föda dagen därpå, typ. Och så dom där mjölkbomberna som inte vet någon hejd på tillväxt, ej heller denna gång. Och joho! Allt det där var jag medveten om… det här är ju min dagbok, och jag ville promt ha en familjebild från vår Nyårsafton 2015, så jag tänkte att äsch, dom får fundera lite!
Men nu kör vi alltså; Lilla Familjen ska bli en till i familjen och det känns så stort att det överhuvudtaget inte går att greppa ännu. Jag har inte börjat känna något litet fladder, men längtar sååå tills dess. Nu mår jag sådär att jag känner mig helt som vanligt, känner mig typ totalt opreggo. Har till och med varit till Barnmorskan och bett henne ta nytt gravtest. Mannen satt bredvid och såg finurlig ut och sa med sin lugna röst till Morskan att Hon äär gravid.
Men jag ville promt kolla, igen. Var då tvungen att gå iväg och ordna kiss i kopp på den där toan som låg en halvmil från Morskans rum och mitt i hela vårdcentralen. Styra eländet tillbaka genom hela korridoren för att ta mig till Morskan där hon satt, längst bort, på sitt lilla rum och skulle göra testet. Mannen satt också där.. och jag ville för allt i världen inte att han skulle se mitt kiss. Min Barnmorska denna gång, är precis en sån typ som min förra. Heeelt underbar, jag heldiggade även denna Morska, på en gång.
I alla fall…Morskan jonglerade koppen så festligt (menat varsamt), att allt ÅKTE UT PÅ GOLVET BREDVID MANNEN…. å kära nån. Ja, ja.
Testet visade jättepreggo och vi gick glada därifrån. Det var huvudsaken. Och Mannen? han kunde inte låta bli att sluta flina åt hela alltet. Äsch.
Men nu vet även ni; Vi väntar på ännu en stjärna till familjen. Jag är i cirkus fjärde månaden nu. Det är tänkt en Sommarbäbis, med andra ord!
Åh. <3
PS. Jag återkommer så småningom och berättar lite mer om för-andra-gången-preggot och så… DS.
Lillafrun
av Emmeli | jan 6, 2016 | Lilla familjen, Liten ett år, Mammalivet, Pyret i magen
Var är bäbisen?
– Liten klappar på magen. Precis som mamma. 
Inte klokt mamma, säger Liten. 
Mamma och Liten har varsin fin mage.
… en liten, liten skillnad bara. I Mammas mage gömmer sig en Mini.
Liten ska bli Storebror,
-Hurra säger vi i Lilla Familjen!
Senaste kommentarer