av Emmeli | maj 7, 2015 | Emmeli funderar, Mammalivet, Träning
Torsdag!
Och …”Idag ska vi njuta. Sandlådehäng, ute-på-gräsmattan-tabata, sova vagnen under bar himmel, kanske hinna sörpla en kaffekopp i solen…”
Jo, jo.
Njutit har vi gjort, men inte hela tiden. Litenstackarn har stundvis gett ifrån sig såna där ljud som jag inte är van vid, men som jag ändå nu vet vad det är; jädrans tandsprickning. Och det ser så ont ut. Bara från igår till idag har en liten, men i lillmunnen ganska stor, hörntand ploppat fram. Men han verkar ändå inte så brydd som man skulle kunna tänka sig. Gnisslar till ibland som en osmord gammdörr, ungefär.. Häpp.
Han somnade i vagnen och jag drog till med det där tabatapasset ute på gräsmattan. Vidrisch under tiden, men oslagbar känsla efteråt. Precis så. Så full av endorfiner slog jag till med värsta finstädningen i det där huset jag en gång kallade för hemma och som jag och Liten nu för tillfället har som vårt hem. Så tacksamma för det. Finstäda är det minsta vi kan göra.
Skinande rent och min städnerv lugnande ner sig. En del hann jag under tiden Liten sov, men annars är han en hejjare på det där med städning, han också. Och tillsammans, är vi ett grymt team. Det känns längesedan vi hade vanligt torsdags-städrace tillsammans då vi ju är på fläng och språng, så att säga. Så jag njöt idag!
Sen har vi varit ute och lekt i sandlådan, ätit mellis och grus och försökt bada i diken. Morsan har sagt mer än tusen gånger att hon är så glad över dom där brallorna som hennes kille gav henne i höstas..
Fjällrävenbrallorna är perrrfekta att leka ute med Liten i. Jag har ju inga galonisar…. men dom här är min motsvarighet, kan vi säga. Jag kryper och krälar och har mig. Dyker ner i gruset som nån grussimhopperska… det är tvunget. För på en halv sekund har liten diverse obraiga saker i munnen och jag offrar mina fingrar för att rensa. Japp.
Och nu sitter jag och pustar ut en stund efter en sova-ner-Liten-för-eftermidagslur-promenad. Ja, sitter, för typ första stunden på hela dagen. Förrutom några minuter efter träningspasset var över och jag var så slut så jag inte visste vad jag hette. Men sen har dagen tuffat på, vanliga mammasysslor, träning, finstädning och utelek och nu är vi på väg på kvällsäventyr. En älskad liten pojke har sin vårsoaré ikväll. En stolt Gudmor ska dit och lyssna, såklart. <3
Kaffekoppen i solen? Den får vi ta en annan dag!
Önskar Er en skön torsdagkväll!
Lillafrun
av Emmeli | maj 5, 2015 | Familj och Vänner, Liten ett år, Mammalivet, Träning
Tisdag!
Regnigt och så, så grått.
Sovmorgon. Fick väcka bäbisen till slut. Extremlyxigt. Frukost- och morgonbestyr. Tvätta och hänga tvätt. Slita ut sängkläder, tvätta, tumla och bädda tillbaka våra favoriter i stora bäddsoffan. Pappamorfar, Torehunden och Minimannen lekte som galningar under tiden jag rejsade runt i ett stadrace; dammsög och torkade golv nere men piffade även på vår våning. Så en massa bus och lek och jagande (morsan springer som en tätting efter Minimannen) och läsning av Mamma Mu och annat som vi hittade i stora bokhyllan på vår våning.
Lunchfix. Sen bäddades Liten ner i vagnen och sov dagens första och sista lur (jag brukar bara låta honom sova en gång om han drar till med sovmorgon. Annars sover han alltid två, som sagt). Då passade morsan på att dra iväg på en sån där megajobbig cykeltur som inte tar en någonstans men som framkallar mjölksyra från avgrunden och sprutande svett. Endorfiner.
Sen uppfräschning av svettmonster.
(Förresten! Hittade hårborsten igårkväll, när jag febrilt letade nappen som försvunnit från ena sekunden till den andra. Jag sökte överallt. Jag hade ju precis sett den och sånt där kan göra mig knäpp i huvudet. Mitt i allt letande lyste jag bakom elementet i ett sista försök och där var hårdborsten.. och diverse annat som Liten, garanterat han, gömt där. Och nappen? Den hade han lagt i ett blöjpaket…)
Parentes. Vi går vidare;
Liten sov och sov och jag var sugen på friskluft. Så jag packade mellis och drog ut med Minimannen fortfarande sovandes. Jag förstod att han skulle vakna eftersom han sovit så länge, och mycket riktigt. Och sån himla mysig promenad vi fick. Vi såg huur många djur som helst; galopperande hästar som var helt galna (åååhå, hästabstinens), tre långhalsade saker som flög ovanför oss (tranor typ?), höns, rådjur, ännu mer hästar, ett litet föl. Ja, vi hann nog säga tittah! minst två hundra gånger innan vi var hemma igen. Hemma, där Minimannen fick utelek-kläder på sig och vi fortsatte vår utevistelse, med premiärande av något väldigt fiffigt.
Och nu är det pussar och kramar på löpande band till Torehunden och så har den pensionärsskolkande Mammamormorn kommit hem och tisdagen börjar nå kväll och vi ska samlas kring middagsbordet. Jag längtar redan efter att få krypa ner i den renbäddade sängen bredvid min gosebäbis. Men först ska vi ha mysig kväll. Lek och bus och sedan förvandlande av Miniman till pyjamaspojke och servering av den lagomvarma, mysiga vällingflaskan..
Jo, jo. En dag i ett Minimänniskoliv kan konsten att gå i ett nafs alltså.
Ha en skön kväll!
(10).
Lillafrun
av Emmeli | maj 3, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten ett år, Mammalivet, Träning
Just, precis, så.
Den här söndagen stoppar jag i hjärteasken, på direkten.
Trots att vi fick möta dagen tillsammans med klarblå himmel och strålande sol, så kände jag ändå där på förmiddagskvisten en moloken känsla i kroppen. Jag blev tvärlängtig på mannen och tyckte synd om Liten att han inte sett sin pappa på snart en vecka, och såklart synd om M också, som inte fått träffa sin gullunge på snart precis en vecka. Men, så tänkte jag om. Sov ner Liten i vagnen och drog själv ut till hardcoregymmet. Cyklade tills svetten bara droppade om mig. Lite styrka på det och jag klev ut ur det där förrådet som en ny människa. Med vi-ska-klara-det-här-känsla.
Vips;
söndagsfräsch i ljusa chinos från förra året och en ny tisha i en utav mina favofärger; korall. Det är vår för mig.
I köket doftade mammalagad lunch och en äppelkaka värd att längta på.
Sen, till dagens absolut bästa;
Min moster, tillika Gudmor. Min kusin och två av hennes barn, det vill säga Litens tremänningar, kom på besök. Så himla, himla mysigt. Det var längesedan vi sågs och därför nu så himla roligt att ses. Minimannen dundrade på i vanlig ordning och showade järnet.
Efter tre timmar sovning i vagnen hade han en del energi i lillkroppen, om vi säger så.
Så vi satt där ute på altanen och hade det gott. Åt lunch och fikade
..och pratade om ditten och datten och kramades och skrattade och lekte och drog leksaker av varandra (mest kidsen det sista, faktiskt) och vips var klockan sen eftermiddag och vi sa hejdå. 
Varma i hjärtana, efter en så mysig eftermiddag tillsammans.
Jag och Liten klädde då på oss och gick ut en stund i det helt ljuvliga vädret; eftermiddagslugnt, fågelkvitter, varm sol och med vår i luften. S hoppade i sandlådan en sväng innan eftermiddagssovning. Drog av ett avgrundsvrål när hans ohyggligt dumma mamma lyfte upp honom ur sandhaket. Hur kunde jag, liksom? Men han kom på att det ju var fasligt skönt där i vagnen och somnade.
Då, tog jag tillfället att dra iväg med skrindan, proppfull av saker och så med kameran på axeln. 
Ett litet fotouppdrag är gjort och jag bara ääälskar att fotografera. Så fantastiskt roligt! Håkan var min vän och följde med han också. Helkonstigt, sa han. Och jag kunde väl vara beredd att hålla med.
En extraordinär söndag med något heltkonstigt på toppen. Precis så.
Lillafrun
av Emmeli | maj 1, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten ett år, Mammalivet, Träning
Så idag har vi haft första maj och hälsat denna underbara månad välkommen.
Startade dagen, det gjorde vi kring det där frukostbordet som aldrig går av för hackor. Bland annat nykokt jordgubbssylt á la Mammamormor, serverades. Den, alltså. Jag konstaderade att jag känner mig snäll idag och samtliga drog en lättnadens suck.
Sen gick jag och Liten ut och satte oss i sandlådan.
Lekte med bilarna och byggde sandkakor för glatta livet (jag byggde och Liten rev i samma sekund en kaka var klar). Jag satt och tänkte på någon som jag råkar vara vansinnigt kär i, och plötsligt var där ett hjärta.
… men det fick inte heller leva så länge. Häpp.
Sen hittade vi på alla möjliga saker. Som att gunga i den där gamla trädgårdsgungan som stod i min farmors trädgård när jag var liten. Sen skjutsade morsan Minimannen i skottkärran och så busades det med Torehunden.
Dom är så himla gulliga tillsammans, dom där två. Ja, förutom när Liten inte fattar vinken och fortsätter försöka leka fånga svansen och Tore försöker säga till med ett litet morr. Oftast är dom sams och Liten älskar honom verkligen.
Efter lång lekstund ute la jag S i vagnen. Han somnade och jag hade bestämt träningsdate med mig själv. Gjorde tabben och råkade sätta mig i solen, som precis kommit fram och värmde så gott, och höll på att somna. Där satt jag en stund och bara njöt. Sen tog jag mig i kragen och körde det tabatapass jag tänkt. Ett pass jag körde även förra veckan och hade träningsvärk av i flera dagar.
Stora övningar, vanliga, okrångliga, ni vet.
Träning behöver inte vara så klurigt för att det ska vara bra träning. Jag älskar att känna att träningspasset är lättillgängligt och bara vilar runt knuten om jag så vill. Att träna med kroppsvikten som jag gjorde mestadels idag, är ett exempel på att träning inte behöver vara klurigt, innehålla en massa redskap eller så. Än om jag tycker det är roligt också, förstås.
Sen har vi lekt ute ännu en sväng. Denna gång med liten minikompis. Den ena gick och sa hej! till alla och den andre (Liten) sa tittah! tttittah!. Två små som kommunicerar, det måste ju vara bland det gulligaste som finns!
Och nu är middagen i magen och här konstateras att årets första maj varit otroligt fin. Nu väntar en kväll. Solen skiner, måsarna skriker som galningar och det är vår i luften.
Ljuvligt, må jag säga.
Hoppas ni haft en fin första maj!
Lillafrun
av Emmeli | apr 29, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten ett år, Mammalivet, Träning
Det där är Minimannen, det.
Mycket människa i en liten kropp.
Han tyckte helt sonika att det där med att åka vagnen, när han ändå bara skulle vara vaken och inte sova, var tvärtråkigt helt plötsligt. Ska tilläggas att han suttit där en bra stund när han lessnade, vi hade nämligen varit iväg och gjort byn; jag hämtade ut ett paket med något så fint som ni kommer få se så småningom, så var vi på lilla mataffären och slutligen på loppis (lovar att visa mina loppisfynd imorn!). S älskar sin vagn och har alltid gjort, det är jag väldans glad för. Men idag fick jag en sån där jag-tror-jag-fattar-vad-som-väntar-känsla… snart kommer säkert min kavata lilla ettåring vilja gå själv när vi ska någonstans. Som idag, när vi då varit iväg på den där turen som resulterade i en hel påse fylld av massa loppat. Den synen, av det där lilla livet som kämpade med stora vagnen framför sig. Alldeles lycklig och småflåsande. Den synen, gjorde att mitt mammahjärta slog volter om och om igen.
Så liten men ändå så stark.
Så trygg och orädd och nyfiken på livet.
En halva-halva av mig och mannen jag älskar så starkt.
Han, M, jag nu börjat smyglängta efter, så här dag tre ifrån.
Livet alltså. Fint som snus.
Finonsdag. Småkall och lite med våren på paus. Fick mig ännu en lyxig löptur i förmiddags; med S sovande i vagnen hemma på altanen, noga vaktad av Mormor och Morfar. Lyxigt, ja. Så tog vi den där svängen på byn och när vi kom hem var vi så trötta allihopa att vi somnade härsan och tvärsan. Det var längesedan jag sov en eftermiddagslur, så himla skönt!
Onsdag, jo jo.
Lillafrun
av Emmeli | apr 28, 2015 | Familj och Vänner, Liten ett år, Mammalivet, Träning
Det har varit en så himla, himla fin dag idag.
Vi hade förmiddagen här hemma i lilla byn; Liten hade sin förmiddagssovning och jag körde ett tvärsvettigt träningapss. Efter lunch gjorde vi mellispackning och hoppade sedan in i bilen; Mammamormor, Pappamorfar, Torehunden, Liten och så jag. Och vi landade vid det vackraste stället jag vet;
Sommarstugan.
Den som min älskade snickar-morfar byggde en gång i tiden. Det är han som målat alla dom vackra målningarna ni såg här ovan. Jag älskar det där stället. Och idag var det helt makalöst härligt att vara där; höra måsarna, vattnet som kluckade mot bryggan, känna doften av hav och bara vara-vara.
Pappamorfar och Liten dom hade däremot inga planer på att bara-vara-vara.
Det behövdes ju krattas och gullvivorna i rabatterna ville mer än gärna bli fri från sitt lövtäcke.
Men vi gjorde annat också;
Som att vara ner till vattnet.
Det var väldigt spännande. Både havet och den där vårbäcken som porlade.
Så gick vi över den där grusvägen igen, den jag bara älskar att både springa och gå på och har gjort sedan barnsben. Det bästa är att gå barfota på den om sommaren.
Vi satte oss och åt mellis och sörplade kaffe i solen och sedan gav Mammamormor, Torehunden, jag och Liten oss iväg på en långpromenad.
Vi stannade för att plocka vitsippor. Och den stunden, där i vitsippsbacken, var ännu en sån där jag bara drömt om. Jag älskar min tillvaro just nu. En riktig dröm. Och jag vet, att vi inte kommer att ha det såhär lyxigt hela livet, men det gäller att njuta av varje period. Och just nu; Liten-ledig med min älskade Miniman, med våren som är här och sommaren som är inom räckhåll. Då njuter jag så det står ut genom öronen på mig. Det är så lyxigt att det inte är klokt!
Jag har upplevt så mycket vackert idag har jag nästan har lite ont i hjärtat. Jag är så ödmjuk inför livet och så himla tacksam. OM jag fick be om något mer, så vore det ett besked, och väldigt gärna ett glädjande sådant, som liksom skulle förändra livet för oss och göra det ännu, ännu mer fantastiskt än det redan är. Men just nu njuter jag nuet och väntar med spänning på framtiden.
En promenadvy som inte går av för hackor. Höga Kusten, alltså. Så vackert att det värker i kroppen lite.
Det har varit en ljuvlig dag och nu är jag så trött, så trött. Väntar på att natta Minimannen som just nu haft en lugn stund framför Pettson. Tack Gode Gud för Pettson. En liten stund då och då, ja då är han tusan guld värd, den där mannen med katten.
Liten har varit busigare än vanligt idag. Och det, det går ju typ inte. Han har liksom haft räserfart från att ha vaknade 7 i morse, till nu. 12 timmar senare. Visserligen med glapp för två sovstunder. Men han har hunnit stå i duschen med sockfötterna plaskandes i vattnet, rivit i skåp med porslinsgrejer, stoppat alllllt han hittat i munnen och suttit i Mormors pelargoner ute på altanen. Rivit bort nån dörrlist här och där, plaskat med lillhanden i Torehundens matskål. Ja, förresten stod han med fötterna i den skålen ett tag också. Tag och tag. En sekund eller två. För det mesta är jag steget före honom, men idag har det känts som att jag ständigt varit steget efter. Jag har fått mig otaligt många gapskratt. För det går liksom inte att vara arg på det där lilla livet, där han står med ruffsig frilla, den ständiga bulan i pannan, skrapsår på näsan, dom där rödblommiga kinderna och det där tokbusiga leendet. Älskade busunge. Att vara mamma till dig är det bästa jag vet!
Ja. Den här tisdagen sparar jag i hjärtat.
Lillafrun
Senaste kommentarer