Var äär personalen?
Februari avslutas med en sådan färdig-känsla.
Så redo för framåt, mars! Nu.
Och för att riktigt vrida ur februaritrasan avslutar vi månaden med ”var är dolda kameran?”-dagar.
Jag och barnen liksom slirar oss fram. Några småstunder från senaste dagarna;
Ponnyn, som ju alltid får gå lös med oss om dagarna och alltid så snällt följer med in i hagen igen, bestämmer sig nu för att bränna av i galopp, från oss, med världens busigaste kroppsspråk. En ponny på rymmen, mao. Tillsammans med barnen och gott i hinken lyckas vi vissla hem honom.
Jag finner mig i köket, tänker att jag ska kalasbaka med barnen… men behöver först stå och tarva mig fram i något slags diskberg som tycks öka i volym, trots att jag vevar i rykande fart fram med diskborsten.
Känner av en tystnad jag inte känner igen… och blir varse några sekunder senare, om att Lillminstingen funnit burken med ringblommesalva. Ni vet, den som endast är gjord av fett, fett bivax, olja och ringblomma? …Han har kletat salvan överallt, på golv, möbler och ej att förglömma; hela sig. Hela håret står på ända. Ner med honom i badbaljan och fyra schamponeringar senare, så ser håret förstås likadant ut.. milda schampon hjälpte inte mot det där ett jota. Men han doftar väldans gott och är nöjd så vi fortsätter bakandet.
Inne i badrummet sitter nästa badnymf. Den ena som varit hemma från skolan ett par dagar med en mildare variant av förkylning (hurra, finns det såna, vanliga sjukor nuförtiden!? Hallelujah). Kaka efter kaka är igång att påbörjas… men nånstans in i framplockandet av ingredienser inser vi tre, fyra gånger att ”nähäpp, den DÄR ingrediensen har vi inte hemma”, eller ”den DÄR ingrediensen har vi liite för lite utav”… till sist finner vi en sketen kaksort vi kan göra… medan jag sköljer ur håret på nu den tredje badande ungen, …hinner ena plåten (av endast två) med kakor, brännas i ugnen. Nåväl, en hoper kakor blev fina och goda, det räcker så.
Nånstans i försöken av lugna, djuuupa andetagen är två småttingar i full färd ut på skidtur och behöver hjälp med skidorna, NU. Det har blivit isgata ute på gården och det liksom flyger fram ungar. Trots att dom både skrattar och stundvis gråter på grund av rumpfall mot hård, ptja vi kan säga puckelpistliknande backe, så skrattar jag så att jag tror att jag ska kissa på mig (braa mamma), där skidåkarna vevar sig fram med stavar och skidor i ett enda romul.
Samtidigt gal tuppen och undrar var dagens portion av matrester är.. jag stannar upp och drar några djupa och småskrattar åt spektaklen. På rad står hästarna i hagen och agerar publik med ansiktsuttryck som säger ”vad i hela friden håller ni på med!?”.
Dagar som denna, (som ju på ett sätt är ”alldeles vanliga dagar i hemmalivet”,) .. kan HemmaMamman stundvis undra; Var äär personalen?
Och nånstans, så tänker jag att vi kommer att minnas dessa dagar med sådan värme. Hur vi grejade på. Tillsammans. Samarbetade. Gav oss den på att inte ge oss. För livet är inte otjorvigt, inte alls. Och än om det stundvis känns som att både skratt och gråt är lika nära, så väljer vi det förstnämnda, så länge vi kan. Hör ena scoutlagen ljuda inom mig; ”En scout möter svårigheter med gott humör”. Går det bara lätt som en plätt ständigt, lär vi ju oss inte att kämpa när motståndet är ett faktum. Motstånd på vår ovan beskrivna ändå väldigt trevliga nivå och också på betydligt jobbigare sätt.
Och just det, kämparglöden, är något jag så vill ge barnen. Att kunna koppla på en ”nä nu, tusan!”-känsla. Få dom att förstå, att nå drömmar och mål, i stort som smått, inte handlar om att ”bli serverad alltsammans på silverfat”. Det är oftast hårt, hårt arbete och enträgenhet bakom. Jag vill lära dom, att kämpa och ge sig den på saker dom tror på och vill. Inte ge upp i första taget. Inte i femtionde, heller.
Emmeli
Drömgårdsrapporten!
Å, öppnar datorn och möts av så mycket värme. –TACK. <3
Ni vet, efter alla dessa år i lilla mediabruset så har jag absolut vant mig vid att (än om jag är otroooligt förskonad) få känna på småstormar av tråk. För det mesta, oavsett om människor tycker si eller så, positivt eller negativt, om våra val osv.. så ”bryr jag mig inte ”. ”Missförstå mig rätt”. Jag menar; vi gör som vi vill. Oavsett vad någon tycker eller tänker. Men ibland, är det svårt att värja sig. Den här gången var uppenbarligen en sån gång för mig..
Veckan som gick, var delvis tung, men oj som det bjöds på guldstunder mitt i februaritröttheten och smådeppet… och helgen sedan, …
Äsch, vi tar det från början. Senaste veckans liv här på gården;
Måndagmorgon. Med nybakt bröd till frukosten. För varje gång jag bakar bröd, känner jag sådan yeah-känsla. Det äär ju så gott. Himla trevligt. Och underbart att slippa lägga kronor på köpesbröd, som vi absolut köper ibland, men som sällan blir uppätet.. och då är det verkligen slös på kronor.
Att få hänga med detta gäng, är det bästa jag vet. Vi hade en väldans teamworkig måndag. Djurfix och ärenden på byn, som att sopsortera och handla. Samt panta! Som vanligt; pantpengen delar barnen på, sparar eller funderar ut vad dom kan handla för den. Det samarbetas, räknas och grejas. Trevlig och lärorik grej. Och nytta får vi gjort till på köpet!
Glimtar från en alldeles vanlig tisdag mitt i hemmalivet.
När känslan var lite låg, opepp och skör för ett slag.. så var det så hejdlöst gott, med synen av samlad ungskock efter skolhämt och att till kvällen få tjava ner till Pinglan-grannen och bli bortskämd. Guldstunder.
Ett ratigt ”odlingsrum”… som vi ordnade lite reda i och framförallt fick äntligen alla pelargoner och övriga krukväxter, gott omhändertagande. Vi hade absolut jord i vad som kändes som hela hemmet innan vi var klara, jag och mina hjälpredor.. men till sist var vi tusan i mål. Himla skönt. Tråkgörat gjort!
Gofika tillsammans med barnen och deras Mormor och Morfar. Det är så värdefullt att kunna ses såhär och så värdefullt att kunna få en snutt hjälp mitt i vardagen.. som här, där vi efter fikat drog iväg på utvecklingssamtal med ena barnet, vi hade förstås inte behövt vara med båda två men tycker att det är himla trevligt, om det är möjligt liksom. Så värdefullt, att ha både Morfars och Farfars nära.
Förresten, rulltårta gjord på skrädmjöl.. var ett experiment vi behövde göra när allt vetemjöl vad slut. Lite svårt att få rullen att hålla ihop men det blev himla gott!
Skitig morsa i städartagen. Det var torsdag, mao. Och till lunch, ”lite allt möjligt”.. men nånstans där i högen av mat, var det stekt vitkål. Kära vänner, steeeek vitkål!! I en liten klick smör och strö lite salt på. Ät till.. jamen, typ allt? Det. Är. Så. Gott. Min stora craving just nu.
Fredag och extremt suddiga bestyr. Nåväl. Skotta tö-vatten ur ligghallen pågick medan februariregnet öste ner… att få ta fredag och helg var extra gott den där dagen.
Och helgen sedan… kära hjärtanes, vilket härligt väder. Efter den gråaste veckan i mannaminne, solade det upp och vi fick en helt fantastisk lördag. Vi gjorde allt möjligt, tog hand om djuren i lugnan ro, sörplade kaffe sittandes på varsin spark i solgasset, tjavade promenad, serverade ett gäng småkompisar bullfika mellan deras lekar och till kvällen drog vi till familjen B på lördagsmys, hockey och bastukväll. Va, va, va.. vilken höjdardag alltså! Så mycket energin in.
Veckans sista dag, söndag och gulligaste Lilla Vasaloppet nere på byn. Så fint arrangemang, som barnen var med på ännu ett år. I år, även lilla B. Gullbarn som stod pirriga på startlinjen och sedan kämpade järnet. Högra bilden, PappaMorfar som stod med Storebror innan start och peppade inför hans lite längre strecka, såsom han gjorde med mig när jag var liten. Så himla fint att se. Hela alltet! Jag och M tittade på varandra och bara; ”vilka är dom där tre små skidåkarna!? är dom VÅRA!?”. Så stort. Så stort.
Vi avrundande veckan med ännu fler utetimmar, korvgrillning och fika.
… och så gjorde vi ett litet mini-röj inne i Gårdshus-hallen som exakt alla vintrar, denna inget undantag, har blivit någon slags smärre soptipp och det näst intill är omöjligt att komma in där till sist. Det brukar bli ett utav dom första vårvintertecknena, när vi ids ta tag i stöket. Det blev igår. Och jag känner precis så, hopp om vår! På flera vis.
Nu blickar vi framåt tycker jag! Här i Höga kusten har alltså vårvintern nu kommit till fullo, vår femte årstid där det finns så mycket att njuta utav… i eftermiddags ammade jag lille toddlern i gungstolen, ute på bron.. det droppade för fullt från taket och solen värmde otroligt gott. Ja, hopp om vår! Jag vet att alla inte har lätt att vara ute långa stunder om dagen, men om det så bara handlar om tio minuter under eftermiddagsrasten… ta chansen, till dagsljus och frisk luft <3
Ny vecka nu. Önskeplanerna?
Önskeplaner för vecka 9
-Omfamna sista februaridagarna.. och välkomna marsmånaden! Vi har startat veckan med en dutt vabruari, två stjärnor med småvarma pannor. Otroligt förskonade har vi varit hittills, knäpper händerna för en mild liten förkylning nu.
-Träna! Springa och promenera med i alla fall en del av turen, på skoterleden… det är helt fantastiskt härligt denna tid.
-Förbereda ett roligt jobbuppdrag inför våren!
-Ooom jag hinner; börja ett större kläd-rens ute i gula huset! .. Barnkläder. Men främst bäääbiskläder.. hu, hu, hu… troligt hinner jag inte alls börja med det här.. men har det som långsiktigt under-våren-göra.
-Baka sötbröd!.. vi har mycket att stå i på bagerifronten. Kalasbakande ock hockey-kiosk-bakande. Tur att jag har många små hjälpredor.
-Möta SPORTLOV! ..hurra!!
-Kalasa för familjens Stora Storebror!
…
Önskar er alla en fin avslutning på februarimånaden och en god start på årets tredje månad. Ta hand om er, allt vad ni bara kan. Så hörs vi i vanlig ordning här inne och på instagram under veckan! Hur mycket, ja det får livet utvisa! Så glad för varje en av er, som hänger här med oss!
Emmeli
Soliga bilder med blyertsgrå verklighet.
Kaan det här ha varit den trögaste februariveckan i mannaminne?
Tror så.
Energitanken har puttrat på med vad som känts som nära soppatorsk. Himlen har varit blyertsgrå. Och nu öser iskalla februariregnet ner. Nej, icke har inspirationen varit på topp och icke har orden flödat ur mig, tvärtom. Inget konstigt alls.
Men jag vet också, att det hela spätts på en aning … en storm av negativ energi blåser i kring mig just nu, en storm av missunnsamhet och skitsnack… sån obehaglig grej tycker jag. Så fattigt också. Onödigt och energislösande, likaså. Kära människor, gör något vettigt av er dyrbara energi, sluta skitsnacka och fortsätt kämpa för era drömmar och mål, istället.
Jag andas djupt. Fortsätter framåt. Stamp, stamp. Ner med fötterna i marken…
…Och idag är det fredag och det känns så otroligt gott!
Jag fann ett gäng soliga bilder i kamerakortet som jag tog för någon vecka sedan… medan solen fullkomligt vräkte in (ja tänk, den kaan det nu igen, efter mörkaste månadernas skugga!).. som jag tycker att vi gottar oss lite extra, medan det grådassiga pågår utanför.
Jag ska visa er en sak! Eller ni ser den ju redan!
Har ni sett?
En helt fantastisk bonad, som jag förstås fyndat i andrahand… för en liten hundring. Inte klokt, va!? Tänk sådant hantverk. Troligt är bonaden sisådär hundra år gammal.
Så vacker, visst?
Det blev så tomt där på väggen när julbonaden togs ner så då började skattjakten.. tradera är ett fantastiskt bonadstips.
Ett hem om det är gott, är livets högsta lott.
Ord som passar hemmakatterna mer än väl.
…
Rätt så februaritrötta är vi hela högen, så här ska fokuseras på återhämtning i helgen. Efter hemmasysslor med djuren, skola och jobb, så blir det ”Fredagsfys före Fredagsmys”. Håkan Bråkan till filmmyset ikväll. Håkan bråkan 2 är på önskan om att se på bio så förstås ”måste” vi se ettan först. En redig chipsskål har vi beställt oss också!
…
Vi önskar er alla en hjärtegod helg!
Emmeli
Drömgårdsrapporten!
Hej alla goda!
Vi startar veckan i alldeles vanlig ordning. Med en liten rapport från senaste veckans liv här på gården.
Veckan som gick, fylldes med;
Måndagsbestyr, som handling efter skolskjuts. Ett otroligt ljus uppenbarade sig också. Och jag var mer än pirrig i magen efter ett så spännande telefonmöte. Ett ärofyllt uppdrag har vi fått, jag och M, smått overkligt också. Ni kommer att få veta mer om allt, så småningom.
Snöyrig tisdag med semmelkalas på toppen.
Alla härtans-puss!
Vi är så välsignade med goda människor kring oss, som alltid stöttar och peppar och strösslar kärlek över oss. En utav dessa människor är vår fantastiska Pinglan-granne. Här hade hon just kommit och gett oss av hennes otroliga energi och dessutom gett småfolket små rara presenter.
Springande och prommande rundor. Eftermiddagsturerna börjar nu vara så ljusa.
Torsdagsbestyr! ”I en familj, hjälps man åt”. Inga konstigheter.
Fredag med ännu mera snö. Leka snöbageri med byttor och slevar inifrån köket. Ett så urbota enkelt och lika roligt påhitt.
Tack mamma och pappa för det barndomsminnet, som jag nu kan låta mina egna små njuta utav.
En stor snögubbe rullade vi tillsammans också, av ypperlig ”snögubbesnö”.
Så fort skolbarnen tagit helg, lämnade vi över en vagnsovandes liten Lillminsting med sin matsäck, till farmor och farfar. Lilla O hade packat allt gott han kunde komma på. Som raw chokladkaka by Bertilen (recept HÄR) och köttfärssås och spagetti. Undertecknad hade absolut lite knip i hjärtat, första gången ifrån varandra sådär en hop timmar..men det gick hur bra som helst och vi övriga hade det också fantastiskt trevligt tillsammans med familjen B. Äventyrsbad i timmar, så mycket bus följt av vad som i barnens ögon inte kan bli lyxigare; middag på ”hamburgerestaurangen” (MAX). Det blev en otroligt uppskattad upplevelse-julklapp!
Och jag kan tro, att det är fler än vi som njutit av det fantastiska vårvintervädret som bara öste på oss i helgen? Solen sken in ifrån morgonen, så gott. Wow, nu tusan ska vi njuta vårvinter.
Medan den skäggige och Storebror drog iväg på hockeymatch-dag, gjorde jag och dom tre minsta lördag för hela slanten, här hemma. Utelek, sparkåkande och en mysig byatur med både loppis och lördagsgodis-shopping. Jag gjorde tre små fina fynd. Klippte bara av fransarna som jag tyckte var lite för långa på den vävda duken, men sen fick den ta plats på bruna ”pysselbänken” framför köksfönstret, perfekt. Och ramar, ja det är alltid bra att ha, menar foto-tokan, som gärna i present eller julklapp ger bort inramade foton.
.. och ni vet hur det kan vara.. här skulle ja bara lägga ner dom där två ramarna bland alla andra ramar i kökssoffan.. när jag plötsligt hittade mig bland allt detta. Ett infall att reda ut vad i hela friden som fanns där under sofflocket. Just så. Skönt nu, med utrensat, ordning och reda.
Söndagmorgon. Med Pysselskåpet på vid gavel och flödande kreativitet hos dom små liven. Fantastiskt! Storebror satt vid köksbordet också.. och målade med porslinspennor på den vita mugg som vi hade loppat åt honom dagen innan, för en femkrona. Ett trevligt tips alltså; inhandla porslinspennor och köp urbilligt vitt porslin på loppis, att pynta precis som ni vill. Nu har alla tre storasyskonen här hemma varsina egendesignade muggar. (Tack Mormoster K som väckte denna idé för oss!)
Söndagsbestyr! Städa hönshus. Helsicke vad dom skiter, alltså!! Älskade hönapönorna och Tuppen Ture!
”Ack-ack-ack-ack så trevligt det blev här hemma nu!”, kacklade gänget sedan.. tror jag?
Vi avrundade veckan med kaffekopp i snödriva, hästande och också kalas för barnens Farmor. Somnade helt slut till kvällen. Trött. Och tacksam. Över att få dela livet med min älskade flock, älskade M och barnen. Min största rikedom på jorden.
….
En ny vecka är här nu,
Önskeplaner för vecka 8
-Vara tacksam varendaste dag, över att jag har möjligheten att vara här hemma med våra barn. Inget jag/vi tar för givet. Inget som heller bara blivit, av sig självt. Stolt, ödmjuk och tacksam, över att vi är där vi mest av allt önskar vara just nu i livet, eller rättare sagt, att BARNEN är där vi mest av allt önskar. Den som tror att vi vuxna lutar oss tillbaka, åker med på något slags bananskal… ni är ute på lång cykeltur. Ett litet ryt ifrån.. ej riktat till alla.
-Njuta vårvinter! .. tror tusan själen vaknat till nu, ”ööös på ba, ljuset, jag är vaken och redo nu!”.
-Utvecklingssamtal för båda skolbarnen! .. Morfars kommer och myser med småbrollor och vi päron kan därmed gå båda två på samtalen, mycket värt.
-Pyssla om pelargonerna! … nu har jag inga ursäkter för detta tråk. Jord är inköpt och nu är det bara att sätta igång, Bertil har lovat att hjälpa mig.
-Kalasplanera! .. inför 10-årskalas. Det känns både självklart och helt galet, på samma gång.
-Möta sista helgen i februari!
…
Önskar er alla en god, god februarivecka! Ta hand om er, allt vad ni bara kan. Så hörs vi, i vanlig ordning både här inne och inne på Instagram, under veckan!
Emmeli
Som ett strössel av kärlek.
Vilka två helt underbara dagar som i år hamnade så nära, så nära inpå varandra.
Dessa två dagar känns som ett endaste strössel. Som ett strössel av kärlek, menar jag.
Vi har pysslat i massor. Ritat med vit oljekrita på vitt papper och målat akvarell ovanpå som skapat vad som nästan känts som magi. Och så har vi mumsat semlor, i långa rader.
Att en snöstormig februaridag få pyssla om småungar och djur, tina vetebullar ur frysen och sno ihop en mandelmassa så god att vi hade kunnat äta den som den var. Fylla semlor och låta femåringen spritsa grädden. Sen vänta tålmodigt, till att klockan skulle slå sluttid för skolbarnen.. och in det då ramlade storasyskon och andra hjärtenära människor. För att få mötas, kramas och ha semmelkalas en tisdag eftermiddag mitt i livet.
Det kändes så ofantligt lyxigt.
Skymningsljus i mitten av februari. Också så lyxigt.
Och idag vaknade vi till en onsdag alldeles i mitten av februari. Alla hjärtans dag.
Vi har pysslat ännu flera hjärtekort. Att måla med akvarell kan vara en ny besatthet känner jag. Otroligt trevligt. Och dessa kort är inte först ritade med oljekrita, utan med ett stearinljus, det funkade superbra det med!
…
Jag tycker om den här dagen, än om jag kan tycka att den är uppsjåsad.. kärlek kan och bör vi visa varandra året om.. men ändå, Jag älskar kärlek och använder gärna den här dagen till att strössla lite extra av det. Men jag tycker INTE att man behöver KÖPA PRYLAR (som ju affärerna såhåhå vill att vi ska göra) för att visa sina uppskattning för varandra. (Okej okej, blommor och choklad räknas inte….. 😉 )
Så jag har, i helt vanlig året runt-ordning, försökt visa barnen hur vi på andra sätt än genom prylhandel, kan visa vår kärlek och uppskattning för varandra och nära och kära i kring. Vi har tjavat till granngårdarna med semlor. Skickat hempysslade kort på posten till älskade som bor långt ifrån. Petat ner kärlekspost i brevlådan hos Farmor och Farfar. Skrivit små lappar till varandra. Kramats. Och pussats. Sagt att vi älskar varandra.
Och i eftermiddags gjorde vi ännu ett litet gäng semlor och tjavade iväg med kaffeflaskan och bakelserna, tog vägen istället för rätt över lillåkern som om sommaren.. knackade på hemma hos tant G och bjöd på två-fika. Ni må tro att hon blev glad. Och vi andra med. För himmel vad gott det känns att sprida kärlek och göra någon annan glad.
Att visa uppskattning för varandra, för dom vi är, kan vara det finaste som finns. Och i den stora världen känns det på många fronter så mörkt och eländigt. Men vi ger inte upp, eller hur! Vad vi matar, är vad som växer. Så låt oss mata kärleken!
Och du! Ja, DU! Kom ihåg en sak. Att du! Jag just DU. Är så värdefull, älskad och viktig. Kram till dig, från mig!
Emmeli
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
