Å.

Jag vet knappt hur jag ska bygga ord idag. Känner mig så överväldigad av alla grattis och lyckoönskningar.

Tack, tack, tack, tack alla ni för era varma ord som bara strösslats oss sedan Minsting i magen-beskedet igår! 

Och idag, tror jag nästan att det är den där dagen jag längtat så efter, i månader. Dagen när det känns som att ja, nu har det vänt!. 

Den första tiden som preggo…

När jag bar Liten i magen, minns jag hur förlamande trött jag var den första tiden. Men jag behövde ju bara jobba på lilla kaféet den sommaren, träna för att inte ens behöva må det där lilla smygillamåendet och sen sov jag mest. I massor.

Med Pyret i magen, kunde jag inte vara lika mycket trött. Nytt med Föris för Liten och nytt med jobb för mig, så det var lite traggligt förstås. Mådde illa med henne den första tiden, men kommer ihåg att träning funkade fint som bot.

Den här gången, med Minsting i magen?… ptjaa.. låt säga att jag på riktigt,nu i efterhand, inte alls har en aning om hur jag har tagit mig igenom vissa dagar i höst. Med två småttingar är det liksom aldrig lugna dagar. Det bara är så. Att då, dygnet runt, under typ två månader, må prick hur illa som helst, ha ”febervärk” som kommit och gått bäst den velat och sen varit så trött att jag om vissa morgnar bara gråtit. Hujedamig…

Om morgonen har ett glas citronvatten stått vid nattduksbordet som mannen preppat med, så att jag kunnat svepa det och kravla mig mig upp. Aldrig behövt/fått göra nivetvad.. än fast jag vissa dagar mått så illa att jag inte önskat annat. Fiffigt med små som äter ofta, vilket jag bara hängt på. Fast ännu tätare. Varit sugen på ingenting.. likt tidigare preggoteter har ändå bröd och ett särskilt pålägg i taget, varit gott. Kommer ihåg när messmöret var slut en gång i höstas. Panik i lägret! Kom då på att jag slängt tuben med korken på, mannen är sten-noga med hur vi sorterar..men sa inte ett knyst då, utan började utan hejd gräva bland soporna och hitta den där förbenade tuben för att pressa ut det sista av det där himla messmöret till sin fru. Komik hela alltet. Särskilt i efterhand.

Alla dagar har förstås inte varit kattpiss. Men många, under den där perioden. Äta ofta och motionera har kunnat dämpa illamåendet en aning. På ett sätt som våra två små stjärnor är dom som jag gett allt och lite till och klarat illamående-hela-dagarna-dagarna upprätt för och alltså gett min, med mina egna mått mätt lilla, energi till. Så är det också dom som gjort att hösten varit uthärdlig och dom som gett mig energi.

 Nu verkar som sagt dimman ha lättat och vi är lyckliga för det. Allihopa. En lättande preggodimma i kombination med ljusare tider och mer solenergi.

Juniflickan förstår förstås inte så mycket av det hela ännu. Men det var smått komiskt när vi skulle berätta för barnens Farmor och Farfar, att vi väntande bebbe igen.. och dom sa med skrattet i bröstkorgen att; ”Vi vet! Det sa Sixten till oss för två veckor sedan!”. Att han skulle få en Lillebror. Jo, jo. Vår lille Miniman, med huvudet på skaft.

Solen skiner och frostklädda träden och snötäcket bara gnistrar. Ännu en långpromenad med min lilla flicka är tagen och hon sover nu gott i vagnen.

Till morgonen, när vi för dag två vinkat hejdå till Storerbror på Föris (han som skuttar in och är så leka-med-vännerna-pepp att det är alldeles lyckligt att se honom), så gjorde vi handelstur i samma sväng. Bara kunde inte hålla oss från Vårvinterns Första Tullisbukett. En alldeles perfekt rosa sådan.

Jag torkar ur skåp, röjer i kaosiga lådor. Städar skafferi och kylskåp och känner mig så löjligt nöjd över att få sånt tråkgöra gjort. Klistrar bilder i album och börjar bli sugen på ljusare tyger och mindre enrisigt här hemma.

Vårvinterlyckan är här.

Till skillnad från förra året när jag städade bort julen alldeles för tidigt av bara farten, så har den i år fått stanna, länge. Mycket nöjd över det. Men nu börjar det rycka i städa-ut-julen-nerven. Ett litet, litet hörn av hemmet har idag bytts mot rött och juligt, till pastelligt och smygvårigt.

Vi hörs snart igen!

Jag funderar på att kanske ha en frågestund här alldeles snart. Vore det något, tror ni? Önska gärna också om ni har något särskilt ni vill att jag ska skriva om, bara roligt om ni är med mig på tåget, ännu mer!

Lillafrun