Dessutom, en sån som Han.
Där pysslas det födelsedagskort som det stod ” Kära, kära Morfar.. ” på och så vidare.
-Jaa… eller också stod det en herrans massa L och H där på, precis som i sin morfars initialer. Någon liten önskar att han kunde skriva, typ nu. Lillvännen, alltså. Som pysslade till morgonen och var redo med kalaskläderna på en gång. Flickorna blev redo till slut dom också.
Så gick vi ut, till vår lilla odlingstäppa. Åt sockerärtor och plockade luktärtor. 
Det är mer än fint att packa med en i-klänning-prickig liten flicka, en i-rutig-skjorta-lycklig pojke. En liten bunt luktärtor. En flaska saft. Och det där kortet från älskade Liten.
Och sedan åka till Lilla byn tillsammans.
Minimannen kläcker kommentarer som ”det är mycket trafik idag, mamma”, och frågar frågor som ”hur ser det ut i himlen?”. Väl framme så sjunger vi ja må han leva! och hurrar, för han vi älskar så. 
Min pappa. Barnens Morfar. Den skäggiges Svärfar. Han med det ständigt positiva tänket, den hurtiga andan och varma, varma Pappahjärtat.
Kramar, god lunch, kusinlek och ljuvlig Morotskaka till födelsedagsfika. 
Vi firade ju med pompa och ståt i helgen som var. Då var vi sådär många som man kan vara när det är helg och alla är lediga. Men kan man träffas ännu en gång, som idag, så gör man det. Om än i liten trupp. Det är så mysigt, att kunna ses såhär. Något som jag tycker är en livets lyx och som jag uppskattar så. Något vi drömde om när vi bodde i Norrnorr och som nu är vår verklighet. Tacksamt, ja.
Och det är så förbenat lyckosamt, det där. Att ha en Pappa. För det första. Och för det andra, dessutom, en sån som Han. <3
…
Barnen har fått somna genom långpromenad ikväll igen. Inte för att jag hade behövt gå långrunda för deras skull… Juni somnade innan vi var utanför gården och S några minuter in på rundan. Kalasdag, mao! Jag är också trött, men tänkte samla ihop några små krafter till att bädda rent allas sängar. Så det liksom kommer bli mer än skönt att krypa ner i Storsängen sedan. Jag har varit så otroligt trött i dag. Idag också… (// småbarnsmorsan..)
Hoppas att ni har det gott. Och tack igen för alla era värmande ord. Jag tänker En dag i taget.
<3
Lillafrun
Skördetider!
Det är Skördetider nu.
Trivsamt, minst sagt. Som terapi, faktiskt. Jag och barnen har nu checkat av två grejer på våran Sensommar- & Höstlista. Att plocka svarta och röda vinbär. Och koka saft.
Mitt i allt det där trivs jag så bra. Med barnen med på sitt lilla hörn. Spisen som gör att det kokar så gemytligt och doften av vinbär och hallon som sprider sig i hela hemmet. Samtidigt surrar tvättmaskinen och alla ljud och all rörelse i kring ger mig en skön må-bra-känsla. Jag är en göra-människa. Inget nytt under solen, nej. 
Pet-flaskorna fryser jag in. Glasflaskorna ställs i kylen. Så fina som ge-bort-present också!
Det var en produktiv dag igår. Väldigt, väldigt mysig. Till kvällen var vi trötta, sådär skönt trötta. Barnen drogs runt en långpromenad och fick somna i vagnen medan mamman njöt av att gå promenad, vilket var ovanligt längesedan nu. Hemma på gården spikades det för fullt. M och obeskrivligt snälla Svärfar jobbade med brädfodringen… 2.0, kan man säga. Vi är på sluttampen och det känns så skönt.
Förra veckan var jag mest ett spöke och orkade eller ville ingenting. Mer än att ta hand om barnen så gott det gick. Så glad att jag börjar återvända till livet igen. Med småttingar och naturens fantastiska skördetid som en ständig styrkekram.
Lillafrun
Den där Sensommarveckan.
Ja, ibland piskar motvinden i ansiktet och hjärtat kan plötsligt kännas precis hur ledset som helst.
Att ha nära och kära. Två små barn och en man. Storfamiljen runtomkring. Och vänner som bryr sig till bredden. Det finns liksom inget så fint och räddande, som precis just det. Jag är evinnerligt tacksam. Skulle vilja krama alla i en hop.
Den här veckan har varit en tårfylld dimma,
..men mitt i allt så har det glimtat så många fina stunder.
Jag tittade i kameran och hittade en drös sensommarminnen.. dom vill jag spara här i ett dagboksinlägg. Och genom dom, minnas tillbaka på den här tiden som ledsen, men vacker mitt i allt. En tid som också måste få sin plats här i livet. Tiden där jag tänkte på mig själv så mycket som aldrig någonsin. Klappade ömt. Den där Sensommarveckan när livet tryckte på paus. Åt mig.
Jag är inte vanliga Emmeli. Inte än. Men allt är ändå många steg bättre än för en vecka sedan, när det kändes som om livets alla pusselbitar bara låg huller om buller och ingenting var i sin ordning. Nu faller bit för bit på plats och jag har dom finaste människorna med mig. Tacksamheten och ödmjukheten inför livet kanske aldrig har varit större.
Att få vara liten. Bara dotter. Ligga raklång i hammock, äta mamma-lagad mat och bli serverad pappas nyplockade hallon och äta smultronglass. Fastän inget smakat det minsta gott, så var det just det, precis där och då. 
En Storebror som på det allra drömmigaste sätt har avslutat sin Sommar; genom att plötsligt känna sig så sugen på att ”flytta utåt i två dagar”. Och liksom bara packa väskan, bli gladeligen hämtad av Morfar och sedan åka för mys i dag+natt+dag… så stort när man är tre. Och mamman fick både svälja gråten att släppa iväg, och sedan vara hur stolt som helst över den där storlilla människan med sånt mod och varmt tryggt hjärta. Han slog till på en natt hos Farmor och Farfar också, när han ändå var igång. Härnäst tänker han ”flytta utåt” till Mäjadalen och kusinen, säger han.
Två gånger har jag varit till skogen tillsammans med Storan. En gång tillsammans med en massa barn. Och idag bara hon och jag. Som hon stöttat mig igenom dessa dagar. <3
Jag och M har satt oss själva högt på priolistan. En kväll låg vi i gräset på filten, tuggade choklad och bara var. Barnen sov gott i vagnen bredvid. Vi har också gått fot-om-fot-promenad, åkt på vackervägar med bilen medan ungarna gjort natt i baksätet och gett oss tid att prata och prata. Och så har vi målat. Tillsammans. Där ser ni utsikten vi hade en kväll. 
Vardagen har smygit igång. M har börjat jobba och när Storebror dragit på egna sommarloviga äventyr, har jag och Lillan varit alldeles ensamma och myst mycket på kökssoffan. Ett så gott botemedel mot motvindssvackor. 
Att plocka luktärtor… 
…och titta på regnet. Det är också vilsamt. 
Servera någon man älskar till månen och tillbaka, varm choklad och nybakt limpa. Det kändes gott i mammahjärtat, det med.
En dag var vi också på ett så fint 70-årskalas. Kalasklänning på som ni ser. Funkar finfint att köra traktor i om ni frågar Juniflickan… även nu kallad Skrollan samt Vilda Babyn…. 
Nattafika med den skäggige. Vad vore jag utan honom?
Många, många ligga-raklång-stunder har det blivit. Med katt i sällskap. Och han går all in för det där med raklång. En gång också sällskap med min älskade ”Norge-Bestemor” A sittandes på sängkanten.. Mannens gulliga Norge-Morfars A. Hon är helt underbar och har med åren blivit som en farmor-mormor för mig. Så himla, himla värdefullt. Vi har både skrattat och gråtit tillsammans den här veckan.
Småttingar framför barnprogram. Så gosiga med varandra. En underbar syn för två päron. 
En älskad PappaMorfar har firats. Med ett hejdundrande kalas. Kräftskiva och Födelsedagskalas, i ett. Det var en jättefin kväll, sannerligen.
Och jag är barnsligt förtjust i köpes-Prinsesstårta. Det vet mor, och där stod prick en sån. 
Alldeles nyss gick jag en liten sväng över gården. Knipsade in några blommor. Mest luktärtor såklart, men också några rosenkära. Sitter och tänker. Och känner. Att det här varit en förfärligt jobbig vecka… men som på samma gång, innehållit så mycket gott. Det finns så mycket att vara tacksam för.
Lillafrun
En längtan.
Å.
Kvällsbestyren på ön var så härliga. Som när vi bäddade ner småttingarna i vagnen, cyklade iväg längs slingriga småvägar med fåren och små lammen betandes i hagarna. Plockade salmbär och njöt av solen som höll på att gå ner. Som jag längtar tillbaka. Förresten. Så längtar jag både tillbaka. Och framåt. På samma gång. En längtan bort, från just nu. Den är allra störst.
…
Och ni, så vill jag bara säga tack. Tack, tack, tack. För all omtanke.
Ha en god helg <3
Lillafrun
När Livet bara välter omkull för ett slag.
Det var ju bara en alldeles vanlig sommarlördag.
Visserligen den allra, allra sista på hela vår sommarsemester och vi ville därför bara njuta allt vi kunde. Mamman hade till morgonen varit ute på en så skön morgonrunda. Låtit benen vila från löpning och istället gått. Jag njöt utav den stunden så. Och av att komma hem därefter, till gullemänniskorna. Tillsammanstid, det dyrbaraste och bästa som finns.
Peppen var total…
…över den där färgen som äntligen kommit och låg där i kartongen och väntade.
Vi gick in på lon allihopa.
Och blandade och vispade.
Barnen lekte.
Pappan målade.
Och mamman var lite överallt. Försökte hålla ordning på flocken, så att säga.
Det var också pepp över dom där röda vinbären som nu bara dignar från bärbuskarna.
…
Sedan. Någon timme senare. Kändes det som om vi mötte en utav livets allra största motvindar…och som om hela livet välte omkull.
Som ni vet delar jag med mig av mycket här inne i dagboken. Men inte allt. Det kan handla om lycka. Det kan handla om sorg. Ibland passar det bara inte, oavsett om det handlar om det ena eller andra. Men jag brukar alltid hinta. Bara för att ni ska veta. Att mitt liv inte är något maskineri. Att jag möter både med- och motvind, jag också. Just nu känns precis allting upp och ner. Förutom att jag ser att fötterna står på jorden. Att jag håller någon jag älskar så, hårt i handen. Att barnen virvlar runt och är lyckliga. Och att familjen finns där. Så nära, så nära.
Livet, alltså.
..Ibland hänger man inte med. Ett endaste dugg. Ibland händer saker man bara inte kan påverka. Som från ena sekunden till den andra. Att vi kom hem från god och lycklig Gotlandstur ena dagen.. och att det sedan, några dagar senare, känns som om vi varit i en tvättmaskin på alldeles för höga grader och centrifugerats alldeles för många varv. Och det kan kännas precis hur jobbigt som helst. Och det får kännas så. Och vara så. När Livet bara välter omkull för ett slag. Det är det, som är livet. Det också.
Vi hörs snart igen.
Och ni; Ni behöver inte fråga. Inte undra. Det blir inte bättre av det. Och det är inget ni mår bättre av att veta heller. Jag behöver bara skriva. Tala om. Att allt bara inte är som vanligt just nu. Jag skulle känna mig mer än oärlig att låtsas något annat. Det är inte jag. Liksom.
Ta hand om er, ni med.
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
