Kanske bara ord ingen annan än jag förstår…
Jag mår bra av att skriva. Därför skriver jag. Men ibland kanske ingen annan förstår vad jag dillar om. Det ska vara mannen då. Men nu kommer mina sista ord om den här otroligt turbulenta veckan. Vad hände, liksom….
Vi kommer aldrig få veta. Varför det blev så här.
En långdragen förlossning. En tidig vattenavgång. Kvarlevor efter moderkaka. Det, kan vara orsaker. Men inget av det där har jag varit med om. Juniflickan kom till världen med en rasande fart. En timme och tjugo minuter innan hon föddes, gick vattnet. När klartecknet gavs mig, tog det en minut, så var Lillan ute. Och inga mammakaksmulor fanns kvar heller.
Det beslutades att kika inuti magen och då bedöma om blindtarmen skulle bort… för det var ju vad läkarna, efter hundra vändor under den där megalånga tisdagen, till slut tänkte bestämma sig för. Men den var helt frisk. Istället, tusen-tack vare att man ändå beslutat operera mig, hittades skräp, så att säga. Sånt som inte ska vara i magen. Vilket tyder på infektion. Därav diagnosen.
Det där som inte borde varit i min mage, hade man kunnat mota bort bara genom antibiotikan jag nu äter. Men ”tack vare” att dom nu liks tittat in så fick jag ju snabbare hjälp på traven, i och med städningen.
Tacksam att det är små sår, att inget behövdes opereras bort, att hela jag är kvar och att jag känner mig bättre för var dag. Orkar inte tänka (fast uppenbarligen har jag ju tänkt tanken ändå) att det nu i efterhand var fasligt onödigt med operation då det ”bara” var en infektion i kroppen. Magontet och febern drog visserligen sin kos, snabbare. Men det blev ju väldigt chockartat och rädda hann vi också bli. Och det jag haft ondast av sedan operationen… är ju just; operationen. Ont i sår och axlar och nacke och allt det där. ”Du kommer snabbt må bättre och kan då röra dig precis som du känner att det känns bra”, sa dom.
Tjeena tänkte jag när jag vaknade på torsdagmorgonen som ett enda skrövel. Men, nu börjar jag förstå vad dom menar. Men jag vilar mig än så länge vidare mot mitt pigga vanliga jag. Har varit skönt och välbehövligt med jättelugna dagar. Precis som bäbisbubbla, igen. Bara ammat, sovit, ätit, myst.. Och så vidare.
Dag ett mådde jag pyton. Dag två, ännu sämre. Dag tre, som natt och dag jämfört med dagen innan. Dag fyra och framåt.. Bara bättre, och bättre.
En vecka jag aldrig kommer glömma. Utan komma ihåg. Det där onda glömmer man ju. Men den fantastiska hjälpen. Av min M. Och min älskade familj…Mina syrror har varit fantastiska. Och igår tog Minimannens gulliga Gudpäron med lillvännen på världsrolig dag. Då pappan i den här lilla familjen i helgen var tvungen att dra iväg, och mamman inte var på topp, så har denna hjälp från familjen varit ovärderlig. Vilka stjärnor vi har runtomkring oss. <3 Och så den där sjukvården. Som är så imponerande att det inte är klokt. Jag är så varm i hjärtat. Så Tacksam.
Vi väljer orsaken till hela alltet, diagnosen satt av min älskade man; ” du brukar ju alltid säga att du är så kär i barnen att du får ont i livmodern.., det är därför du blev tvärsjuk nu, älskling. Det blev för mycket.. En bäbis som är på gränsen till lite för söt och en Miniman som gör att hjärtat slår dubbelslag mest hela tiden”.
Några glimtar från senaste dagarna kommer här…
Den gulligaste Bjossan på jorden. I arbetarbrallan och snyggtröjan han fick av Farfar, bara sådär. En torsdag som var lite sjukstugetråkig men som blev en fest… för desto fler fickor, ju roligare blir livet, förstår ni!
En lycklig mamma som både kan lyfta sin bäbis och vika tvätt igen.
Lördagsgänget innan Paradisbad och kvalitetstid. Han är lyckligt lottad, den där Minimannen. <3
Och där; min sköna böna som höll mig sällskap.
Och där; Mina två stjärnor som snarkat bredvid mig om nätterna.
Och idag har det varit söndag och den efterlängtade svängde in på gården så tidigt det bara var möjligt. Ännu en jättelugn dag där vi njutit av skönt väder. Minimannen bjöd mig till sandlådan och ingen var gladare än jag att jag kände att jomen, idag funkar det!
Jag brukar säga att det är konstrasterna som gör det. Att allt ingår. Det är det som är livet. Och så vidare.
Det är ju sant.
Men, vad sägs om en tvärvanlig typ inte så händelserik vecka, härnäst? OM man får önska, liksom.
Lillafrun
En sak bara.
Jag vill bara säga tack. För all er omtanke. Alla krya på. Och snälla ord. Det gör mig glad.
tack
…
Det är många tankar som snurrar. Känner mig lite småchockad. Det känns så overkligt att jag för några dagar sedan sprang en rekordsnabb löprunda, sa till mannen att jag kände mig så himla stark och pigg. Och att jag två dagar efter det, låg sövd för att opereras!? Ibland hänger man inte med, minst sagt.
Så. Tills vidare; Tack. Så hörs vi snart igen!
Som ni ser har jag det absolut mysigaste, mjukaste och gosigaste sällskapet man kan tänka sig. Hon är varm och doftar mjölk. Min lilla bäbisflicka. Tre månader gammal. Så självklart, villkorslöst älskad. Min Juni. <3
Lillafrun
När livet tog oväntad vändning och mamman blev ligga-på-sjukhus-sjuk.
Vilken vecka.
I måndags, en alldeles vanlig dag. Jag var glad över att ha mannen hemma efter dagar borta. På eftermiddagen åkte Barnens moster M, kidsen, jag och M upp till stan.
Någon klippte sig och det handlades nödvändigt och onödvändigt. Till barnen känns allt nödvändigt, men till mig själv, den där brallan och blusen, bara som ren lyx. 
Ny polarn-vindfleece och pärlor och pärlplattor till Minimannen.
.. och världens sötaste vagnsleksak till Lillan.
Vi avslutade i stan med en riktig sån där småbarnsfamiljetur på läckra mathaket Max. Skitfestligt! Släng er i väggen alla husmanskostsmiddagar, hemma vid dukat bord. Där och då var den där hamburgaren så himla god. Vi kom hem, tog kväll, bäddade ner barnen i vagnen. Gick skön långpromenad och tog sedan tidig natt bland sussande barn.
Tisdag.
M och S åker till förskolan och jag går ut på mammig promenad med Juniflickan i vagnen. Går förbi affären och handlar på mig alldeles för mycket.
Vi tar oss knappt hem. Inte bara på grund av överfull vagn…. jag känner att kroppen säger ifrån. Hur jag plötsligt får feberkänning och otroligt ont i magen.
För några veckor sedan fick jag ju en sjuksväng, men tänkte att det var typisk förskolesjuka. Så fick jag småfeber för en vecka sedan, igen, efter att vi fällt träd. Jag hade tröttat ut mig totalt den dagen, och tänkte att det var orsaken då. Båda gångerna har febern varit över på en natt och därmed inte varit något jag brytt mig mer om. Men, när jag nu i tisdags då igeen känner feber, så börjar jag tänka att det är något som inte står rätt till. Jag brukar aldrig ha feber och nu har jag haft det tre gånger på tre veckor. Och när jag tänker efter, har jag fåtal gånger känt som något ömt i magen. Typ mitt i ingenstans… alltså inte när jag burit barn, lyft tungt, tränat eller så. Det har bara nån gång susat förbi en det-känns-som-om-jag-har-ett-sår-i-min-mage-känsla. Åh nej, tänk om det hör ihop med varandra.
Jag blir rädd. Bannar mig själv.
Jag är typiskt skitdålig på att vad man i folkmun kallar ”klaga”. Säga att jag har ont eller mår dåligt på något vis. Och likt dessa bekymmer har jag bara gjort min egen diagnostisering och tänkt att ”det är nog ingen fara”. Febern har ju bara kommit och gått. Och det smått onda i magen har inte varit av någon grad att jag ens tillnärmelsevis brytt mig.
Men i förrgår small allt till och febern sa pang och magen gjorde så ont att jag bara kved.
Vi blev skickade akut och åkte i sån där mot-BB-ilfart. Vi behöver inte stanna och vänta på vägarbete den här gången, sa mannen med sitt lugn. (Vi gjorde ju det i somras när vi åkte in och var på väg att föda Lillan..hann ju ändå vara på BB i 20 minuter, så….)
I alla fall.
Vi fick komma in på direkten och sen börjades det tas alla möjliga prover. Mycket ond väntan. Ultraljud. Röntgen. Ännu mer prover. Och till sist, kring midnatt, ammade jag lilla älskade Juniflickan och sen sövdes jag. Dom tog mig till Sovdalen, som Storan säger. Jag blev tillsagd att tänka på något jag tycker om. Så lilla familjen var på min näthinna. Och så galopperade jag på min häst längs vår lägda (typisk drömbild). 
Jag kände mig rädd och liten på jorden.
Somnade ändå ohyggligt gott. Vaknade några timmar senare som ett skakande, väldigt, väldigt trött och omtöcknat asplöv. Likt hela dagen var mitt största fokus på Juni, att hon skulle få sin mat. Så alla mediciner, smärtstillande och så vidare, anpassades efter henne. Mitt i allt det onda och sluddriga så var jag så glad att amningen stämt och att det antibiotika jag skulle få börja äta, var ofarligt för henne.
Och mitt i allt det där tråkiga, att ens behöva vara på sjukhus, så kunde jag inte låta bli att njuta. För vi var på BB igen.
Blindtarmen. Sa dom, ju.
Men när jag vaknade upp så var den blinde kvar och istället hade man hittat en infektion i min livmoder. Något ovanligt, men som ju förekommer. Tydligen. Typiskt o-kul och inte alls skönt, på något sätt. Men magen städades på sånt som inte ska vara där och så trocklades magen ihop igen. Och i och med att denna mamma-region av kroppen tas om hand på samma ställe som BB, så fick vi ligga på ett sånt där rum precis som om vi precis, precis fött barn och bli ompysslade därefter. När Juni föddes, så tyckte jag att BB-vistelsen var farligt kort. Det är ju så mysigt där. Så tokstollan i mig log, när jag fick lite bonustid. En utav stora skillnaderna med i somras när Lillan föddes, var att jag nu mådde som en pytonorm och inte som en prinsessa.
Likt när Juni föddes längtade jag efter Storebror, såklart. Fast han hade det ju världsbra med mostrar och kusiner, så honom gick det ingen som helst nöd på. Så skönt. (tack igen älskade familj för hjälpen!!).
Nu är vi hemma i alla fall. Kom hem igår eftermiddag, på pricken Lillans tremånadersdag.
Plockade en ros och kände mig lycklig över att vara Hemma igen.
Jag är allt annat än duglig till typ nånting. Har ont i såren och svårt att ens ta mig ur sängen. Ont i halsen efter slangar. Galet ont i nacken och axlar. Lite som en skrövel hela jag, helt enkelt. Känner mig än mer tacksam över det liv jag vet att jag brukar leva. Där jag snarare studsar ur sängen om morgonen. Nu får jag vara glad om jag kan sitta och hålla i Juniflickan i famnen och mata henne. Bästa är att ligga ner, så inget tryck kommer på magen.
Så det ska jag pyssla med idag. Marathonvila. Och vila lite till. Och amma. Och få en och annan kram av finaste pojkarna jag vet. Den minsta av dom där pojkarna, som nu är på Förskolan och leker, vill gärna titta på mammas omplåstrade mage, om och om igen. Och säga ha du ont, mamma? oj, oj, oj, ojoj, med liten farbror-röst.
***
Det är det här som kallas Livet. Det här, också.
Lillafrun
Att berätta om den där utflykten.
Han verkade ha förstått att hans mamma verkligen, verkligen ville hitta ett redigt ställe med dom där gula typerna. När vi satt oss i bilen så sa han;”Vi åker annan skog, mamma? Där finns de kantareller! Hoppas…..”. Så sa han. Och jag kunde inte låta bli att le. Han känner sin mor, den där lille.
Iväg det bar.
Med den där nybakta kakan och fika i korg. En sovande unge och en en übertaggad, jättevaken. Och den där mannen, realisten, som försökte få sin fru att förstå att det inte riktigt bara är att ”hoppa in i skogen någonstans, och så finns dom där!”…
”Det finns ju skog överallt”, sa han. Och jag sa hela tiden ”Men, åk lite till. Bara lite till!” som att jag trodde att jag skulle kunna se dom där jädra kantarellerna från bilen, typ.
Till slut beslöt vi att fikat var det viktigaste och efter att ha åkt och åkt och vänt och åkt åt annat håll. Dåå, hittade vi ett vackert ställe. Ur bilen det bar med bäbis och fikakorgen och den där taggade Minimannen. Och en mamma som likt vilken peppig Sunes-sommar-utflykt som helst utbrast ”Åååh vad härligt! Och har ni sett vad vackert!”. (Fram med kameran)
Liten glänta.
Bara det att vi sekunderna senare möts av kanske det omysigaste jag varit med om; ett älgskinn med massa sånt där rött runtomkring. Och en skitstor grop med ett väldans plockepinn av ben som stack upp härs och tvärs.
Jag. Höll. På. Att. Kolavippa.
Till höger, den där ”halvtrötta” (typsikt o-levande) älgen. Och till vänster, själva godnattstället.
Vi drog därifrån. Om man säger så. Och hamnade istället här;
Ja, ni ser ju.
Såå makalöst vackert. Alldeles lugnt. Och så tyst, så tyst. Och med den där septembervärmen som är sagolik.
Där njöt vi.
Fikakorgen var fylld med den där nybakta äppelkakan. Och saft i glasflaska. Frun var något smått retad av mannen för den. Det är nån som hellre kånkar på en klumpig glasflaska, än tar en plastig gammal pet-loka-flaska. Just, för att det är så mycket vackrare, än det där andra. Jag är sån. Erkänner. Älskar det vackra. Och jag älskade stunden när jag fick öppna den och hälla min hemkokta saft i lillvännens mugg.
Så vi fikade. Kastade sten i vattnet. Riktade ansiktena mot solen. Lyssnade till vågskvalpet av den enda båt som åkte förbi. Glömde helt bort den där svampen. Eller jag menar ”vi hittade ju egentligen så mycket att vi inte ooooorkade plocka alltihop. Inte en enda, faktiskt…..”.
Det där är min familj. Min. Familj.
Dom är mitt liv, dom där människorna.
En sån där stund när allt känns komplett, ni vet.
Så var den där Söndagsutflykten, den som till en början innehöll lite hopplös vi-hittar-verkligen-ingen-svamp-känsla och ett möte med en opeppig älg.
Det är utflykter som den där man minns.
Lillafrun
Att avsluta så himla fint också.
Så kom den där efterlängtade hem och plötsligt var hela familjen samlad. Finns inget bättre. Såklart.
Så vi tog söndag på direkten tillsammans.
Gick en sväng och lekte med lillkusinen innan hon och hennes päron skulle dra söderut igen. 
Pappan och hans mycket, mycket look-a-likiga dotter, var glada att se varandra. Det syntes, om man säger så.
Och när gullebarnen sov tillsammans efter lunch. Så snodde jag ihop en äppelkaka i den där hjärteformen jag och Minimannen loppade förra veckan. 
Kakan blev så fin. Visst? Och vart vi drog iväg med den, ja det kan vi ta i ett annat inlägg. Det krävs nästan..
Efter turen med kakan, så fick jag snöra på mig snabbskorna och ge mig ut på skön löptur i det här septembervädret som man omöjligt kan säga hur ljuvligt det är tillräckligt många gånger. 
Stunden på bron var himmelsk, i vanlig ordning.
Och ikväll, har Minimannen varit hos Farfar och haft söndagsmys, medan jag och mannen varit iväg på höstens första gospelövning. Lillan följde med oss såklart. Sov i pappans famn samtidigt som han sjöng för full hals. Jag har sagt det förut, men vi säger det hela tiden; coola lilla unge, alltså.
Världens finaste avslut på den här helgen. Och soooom jag ska somna gott ikväll!
Natti! Och hoppas ni också haft det gott idag!
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
