-Grattis!

Stiligare Miniman får man leta efter, alltså. Iklädd vitskjorta och sprojlans nya vårskor. Det där var i söndags, när vi var på väg till Mormor på kalas. Mamman ville så gärna att vi skulle stanna till där i blåsippsbacken där hon alltid plockat blåsippor om vårarna, som barn. Så då gjorde vi det. Liten tog pappan i handen och så stegade vi iväg uppför backen och ååh-ade åt allt det vackra. Litens mössa är också sprojlans och enligt Liten ungefär huuur snygg som helst. Nåde dig om du tar av honom den…! Och jag njöt.

Av dom där vackra, vackra blåsipporna och av synen av mina älskade två, där dom liksom ännu en gång ställde upp på Morsans tokiga idéer; som att stega in i skogen med kalaskläder och sjunga Blåsippan ute i backarna står, niger och säger att nu är det vår.. Naturens Under.
Och, titta här;
Sådär fina att hjärtat värker till och orden göms i bröstkorgen. Precis så. Kärleken är för stor för att sättas i ord, liksom.

Någon var mycket, mycket nöjd över sina nya vårskor. Riktiga snabbskor!

Och sen vandrade vi tillbaka längs den där gamla grusvägen, hoppade in i bilen och åkte iväg på det där kalaset som var så trevligt på alla sätt. Men där, som ni ser på bilden nedan, hade min grävande känsla i magen börjat blixtra till då och då, och det syntes..

Ja,

… gårdagens morgon var inte så rolig. Jag kände närmast att jag bara ville kasta mig i famnen på M och säga Åk inte. Men det fanns ju inte som alternativ såklart, så efter att vi vinkat av älskade M, packade jag ihop mig och Liten. Vi drog mot Förskolan och där stod Sisse som en förstelnad, med fötterna precis mot tröskelkanten.. han skulle INTE gå in. Det syntes. Helt tyst var han och såg så tvärbestämd ut. Barn är inte dumma. Han kände att mamman tyckte något var jobbigt. Men plötsligt sprang han in och lekte och jag drog mot jobbet. Otroligt trött dag då jag och mannen sovit cirkus 4 timmar natten mot måndag. Kände mig därför rysligt nöjd när jag klarat dagen och susade hemåt igen. Hämtade hem gladungen från Föris och konstaterade att Vi klarade det, Sisse! .. första dagen, med hejdå och allt, det måste ju vara den jobbigaste liksom.

Sisse och jag satt på trappan och njöt i varma, varma eftermiddagssolen när vi kom hem. Det var en så ljuuvlig vårdag igår! Och när vi satt där, så sa S att Sisse åka Jyssland (Ryssland) när jag förklarade vart pappa var. Jo, jo. Skulle S få bestämma hade pappan besök pronto.

Och sen hade vi mysmåndag. Busade och sjöng så mycket vi orkade (dör så gulligt det är med en tvååring som sjunger som bara den!!) och till sist bäddade jag ner Liten vid sovdags och gick långrunda samtidigt som någon sörplade välling och tog natt där i vagnen. Själv somnade jag på två röda efter att ha facetajmat med mannen, fått dataskärmspussar och höra hans röst. Han är på plats, staden är tydligen jättevacker, hotellet tokstort och idag börjar förarbetet inför första VM-matchen, på fredag.

Här hemifrån hejjar vi på. Vaknar till tisdag, gnuggar sömnen ur ögonen och konstaterar att svisch hade det visst redan gått ett dygn!

(17).

Lillafrun