När katten är borta…
Kafferep i lyan denna söndag. Vi dukade till Liten, till mamma, och till Ulf Uv. Extra feeling fick vi av ’den levande musiken’….
Just precis.
Idag är det jag och Minimannen här hemma och vi har lekt med precis varendaste leksak som finns i det här hemmet. Då pappan är på uppdrag så passar vi på att leka med dom plastigaste plastleksakerna vi kunde hitta. Busigt värre! När katten är borta,
-dansar råttorna på bordet!
Jo, jo. Och det gick hejvilt till på det här kafferepet, ska jag tala om. Ulf Uv satt lite fisförnämt och tyckte nog att Minimannen hade lite halvdåligt hyfs… sitta mitt i fikat och sådär..
Annars då?
Ptja, jag fick mig ännu en springtur i morse innan M drog iväg. Det var ingen skön runda precis, mer än den där high-five känslan med sig själv och så den där känslan efteråt, såklart. Men i övrigt bjuder norrnorr på nästan-nollgradigt, dis och dugg och snålblåst och det är inte superhärligt att vara ute i, liksom. Så jag och Liten har grejat här hemma. Vridit på alla element på max, lekt, vikt en herrans massa tvätt och lagt tillbaka in i alla garderober. Jag la fint och prydligt i rätta högar, medan Minimannen fokuserade på att ta morsans typiska kvinnokläder och lägga i pappans garderob. Så vevade han även ut diverse klädplagg ur garderoberna som tydligen INTE skulle ligga där dom låg utan hellre ute på golvet..
Busunge!
När vi tröttnade på att vara inne i lyan trotsade vi vädret och klädde på oss. Packade lite mellis och gick korta 100-meterpromenaden till vår favoritbänk där vi satte oss ner. Perfekt utflykt. Vi fick mellis i magarna och Liten tyckte det var tokroligt att få gå själv. Såna där småstunder är det mysigaste jag vet! Det stora i det lilla.
Nu sover S eftermiddag och jag sitter och tar det lugnt en stund och laddar inför middagsfix, väldans skönt!
Ha en fortsatt god söndag!
Lillafrun
Ett äventyr att minnas.
Att det är vansinnigt vackert i Höga Kusten, det råder det ingen tvekan om. Men ibland blir det sådär mäktigt att det nästan är svårt att ta in. Som häromdagen, när vi var ett helt gäng från familjen som knatade uppför Fäberget. Ett berg jag bara sett bilder från och länge velat gå upp till. Och nu så.. i full storm gav vi oss iväg. I skogen var det ena stunden rätt mycket snö (skare tack och lov!) , för att i nästa vara barmark. Inne i skogen var det lä och skönt, för att uppe på toppen vara stormigt igen. Väl uppe..
Makalöst vackert!
Jag som är höjdrädd..
… höll typ på att göra i brallan, alltså. Till en början var bekymmerrynkan djup på morsan. Ungen verkade nöjd och mannen bet sig i tungan för att inte gapskratta mig rakt i ansiktet. Dramadrottningen, undertecknad, trodde såklart att alla bara skulle flyga härs och tvärs. Men jag lugnade mig..
Efter att ha varit en första sväng och tittat på den mäktiga utsiktet, så parkerade vi oss i vindskyddet. Storan gjorde upp en finfin eld och vi hade det så gott där. Ena minimannen äter banan, den andre ler med hjälp utav en kall korv.. inga konstigheter!
Det fikades och förundrades över utsikten
…och skrevs i gästboken..
..och sen gick vi neråt igen.
Med hjärtat varmt efter ett äventyr att minnas.
Fäberget. Tack för den här gången!
Lillafrun
Lägesrapport och en titt på något 24 år gammalt.
Nu är vi hemma!
Jädrans vad långt det var till norrnorr idag. Och fy vale vad drygt att åka från barmark till snö, om än det inte är tvärmycket snö kvar här, men ändå. Snö är vi kräkless nu, rent ut sagt. Nåväl. Här ska inte deppas! Det är strålande sol, många plusgrader, det töar och till och med pippifåglarna kvittrar.
Resan har gått bra, trots att vi var less rätt snabbt, alla tre. Lite katten i hatten på lill-macen för Minimannen och pladdrande om flytt för päronen, så har ändå resan svischat fram. En mathandling drog vi till med innan vi var hemma också, när vi var som mest less. Smart. Liten var på rymmen mest hela tiden. Jättekul tyckte hela Ica Maxi, förutom päronmamma och päronpappa…
Mannen har kört hela vägen, i vanlig ordning. Så nu när vi kom hem har jag gått ann som en tornado här, inte mer än rätt. Dessutom älskar jag det; att packa upp, sortera tvätt, dra igång en tvättmaskin, lägga var sak på sin plats och bara tvärdra en dammsugare efteråt trots att det var precis nystädat innan vi drog från lyan.
Nu ska vi njuta lördagmiddag och bara ha lugn kväll. Jag är helt mör i kroppen, efter all träning förstås men även efter den där lilla bergbestigningen vi gjorde igår (skaa visa bilder, så makalöst vackert det var!) med Minimannen på ryggen. Det får bli ett dopp i badkaret för oss alla tre, både skönt och välbehövligt.
Och ja, titta! Ett par gammskor. 24 år gamla. Från när jag var liten. Mamma hittade dom hemma i förrådet igår och jag blev så himla glad. Vad mysigt att ha, liksom. Och Liten kommer säkert tycka dom är übersnygga i sommar!
Åh. Nu blev jag sådär tokpepp. Klockan är snart 18, det är jätteljust och solen skiner. Vi är hemma i lyan vi älskar, men är så less på att vi kolavippar, men ändå, ändå älskar för att den är vårt hem. Nu och ett litet, litet tag framöver. Håhå!
Ha en fin lördagkväll allesammans!
Lillafrun
Att säga ’hejdå, vi ses snart igen!’
Så var vi återigen på väg norrut.
Mot norrnorr och lyan vi älskar, men ändå är så less på att vi nästan kolavippar.
En sista morgon hemmahemma fick vi, med frukost bättre än på vilket hotell som helst. Liten hjälpte pappamorfar att kamma Torehundens skägg och busrejsade en sista gång. Medan morsan stack ut och sprang en sista runda innan hemfärd. Och nu är vi alltså på väg, till det vi kallat hemma i snart fem år men som nu börjar kännas som något annat, något vi är på väg ifrån.
Vi har haft så himla fina dagar här hemma. Välbehövliga. När jag fick slappna av på riktigt klappade jag ihop som ett korthus, typ. I tre dagar, precis i början på den här veckan, var jag mer eller mindre som ett vandrande spöke. Men för var dag som gått, för varje kväll jag gått och lagt mig i tid tillsammans med Liten, för varje stund jag tillåtit mig själv att bara tokgråta för att det är det som känts skönast. För varje stund jag vilat i hammocken, för varje pepp- och pratstund med familjen, för varje älskat springvarv, så har jag bara blivit mindre och mindre spökig. Och nu känner mig som en ny människa, i jämförelse med i måndags. Hallelujah!
Vi, jag menar mannen och jag, har hittills varit så bra på att ta en sak i taget. Det har gjort att det har flutit på så bra och att saker liksom inte har känts jobbiga, än om det är rätt mastodontiga perioder vi tagit oss igenom. Felet jag gjorde nu, var att jag bara staplade allt som känns pirrigt och småjobbigt här framöver, i en enda stor hög. Staplande, när man dessutom är trött och slut efter en målgång. Inte bra. Dessutom blev jag farträdd, i efterhand liksom. Men nu försöker jag återigen att tänka en sak i taget, allt kommer att lösa sig! , precis som jag brukar och det känns som ett stående, vinnande koncept. 
Mammamormor och Liten spejade på pippifåglarna en sista gång.
Sen blev det kramar och pussar och ett tack-för-allt! Vi älskar er. Hejdå, vi ses snart igen!
Älskade hemmahemma.
Lillafrun
Vilken tur!
Ja jädrans, alltså. Vilken tur vi har varit på i eftermiddag!
Har en hel drös av bilder från denna vackra tur med la familia, men jag tänker att vi tar dom imorn eller så. För nu ska vi ha fredagsmys, med hettande kinder och varmt hjärta.
Vill bara önska er..
Trevlig helg!
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
