En utflykt att spara i hjärtat.

Det har varit en så himla, himla fin dag idag.

Vi hade förmiddagen här hemma i lilla byn; Liten hade sin förmiddagssovning och jag körde ett tvärsvettigt träningapss. Efter lunch gjorde vi mellispackning och hoppade sedan in i bilen; Mammamormor, Pappamorfar, Torehunden, Liten och så jag. Och vi landade vid det vackraste stället jag vet;

Sommarstugan.

Den som min älskade snickar-morfar byggde en gång i tiden. Det är han som målat alla dom vackra målningarna ni såg här ovan. Jag älskar det där stället. Och idag var det helt makalöst härligt att vara där; höra måsarna, vattnet som kluckade mot bryggan, känna doften av hav och bara vara-vara.

Pappamorfar och Liten dom hade däremot inga planer på att bara-vara-vara.

Det behövdes ju krattas och gullvivorna i rabatterna ville mer än gärna bli fri från sitt lövtäcke.

Men vi gjorde annat också;

Som att vara ner till vattnet.

Det var väldigt spännande. Både havet och den där vårbäcken som porlade.

Så gick vi över den där grusvägen igen, den jag bara älskar att både springa och gå på och har gjort sedan barnsben. Det bästa är att gå barfota på den om sommaren.

 Vi satte oss och åt mellis och sörplade kaffe i solen och sedan gav Mammamormor, Torehunden, jag och Liten oss iväg på en långpromenad.

Vi stannade för att plocka vitsippor. Och den stunden, där i vitsippsbacken, var ännu en sån där jag bara drömt om. Jag älskar min tillvaro just nu. En riktig dröm. Och jag vet, att vi inte kommer att ha det såhär lyxigt hela livet, men det gäller att njuta av varje period. Och just nu; Liten-ledig med min älskade Miniman, med våren som är här och sommaren som är inom räckhåll. Då njuter jag så det står ut genom öronen på mig. Det är så lyxigt att det inte är klokt!

Jag har upplevt så mycket vackert idag har jag nästan har lite ont i hjärtat. Jag är så ödmjuk inför livet och så himla tacksam. OM jag fick be om något mer, så vore det ett besked, och väldigt gärna ett glädjande sådant, som liksom skulle förändra livet för oss och göra det ännu, ännu mer fantastiskt än det redan är. Men just nu njuter jag nuet och väntar med spänning på framtiden.

En promenadvy som inte går av för hackor. Höga Kusten, alltså. Så vackert att det värker i kroppen lite.

Det har varit en ljuvlig dag och nu är jag så trött, så trött. Väntar på att natta Minimannen som just nu haft en lugn stund framför Pettson. Tack Gode Gud för Pettson. En liten stund då och då, ja då är han tusan guld värd, den där mannen med katten.

Liten har varit busigare än vanligt idag. Och det, det går ju typ inte. Han har liksom haft räserfart från att ha vaknade 7 i morse, till nu. 12 timmar senare. Visserligen med glapp för två sovstunder. Men han har hunnit stå i duschen med sockfötterna plaskandes i vattnet, rivit i skåp med porslinsgrejer, stoppat alllllt han hittat i munnen och suttit i Mormors pelargoner ute på altanen. Rivit bort nån dörrlist här och där, plaskat med lillhanden i Torehundens matskål. Ja, förresten stod han med fötterna i den skålen ett tag också. Tag och tag. En sekund eller två. För det mesta är jag steget före honom, men idag har det känts som att jag ständigt varit steget efter. Jag har fått mig otaligt många gapskratt. För det går liksom inte att vara arg på det där lilla livet, där han står med ruffsig frilla, den ständiga bulan i pannan, skrapsår på näsan, dom där rödblommiga kinderna och det där tokbusiga leendet. Älskade busunge. Att vara mamma till dig är det bästa jag vet!

Ja. Den här tisdagen sparar jag i hjärtat.

Lillafrun