av Emmeli | feb 10, 2014 | Emmeli funderar, Laga, Baka, Äta, Musik
En känsla jag aldrig tröttnar på.
Att komma hem, släppa väskan precis innanför dörren. Att två steg senare, trampa av sig dom där mammabrallorna, byta till dom skönaste fladderbrallorna och sno ihop håret i en ostyrig tofs som står på sniskan. Och där, mumla för sig själv Aah, hemma. Skönt.
Det har varit en produktiv eftermiddag. Jag och projektkompanjonen/fina, fina vännen, har jobbat på med rapport och dessutom haft världens bästa möte med vår handledare som gjorde oss så peppade. Snart, snaaart är vi klara. Med det som bör vara klart 21 maj. Yeah på den alltså! Jag avslutade dagen i rollen som pianofröken, så roligt! Och nu, är det inte mycket kvar innan jag checkar ut och säger hej till ledighet med fullt fokus på Liten. Det känns galet, på alla sätt och vis.
Och nu har jag ätit En middag för en. Övervägde, när jag aptrött landade innanför dörren, om jag inte bara skulle öppna frysen och trycka i mig ett gäng kärleksmums. Men, det kändes för wild and crazy för att vara jag. Så jag snodde ihop en quinoasallad, med spetspaprika, körsbärstomater och avokado i. Till det, stekt kycklingfilé. Som var kryddad med alla möjliga kryddor, klickade över ett par skedar crème fraîche för att få lite krämig sås. Och under tiden det puttrades så strösslade jag i hackade soltorkade tomater. Dom ger sån god smak. En enkel, mättande och god måndagsmiddag helt sonika!
…den kommer följas av viloläge. Liksom förra måndagen är jag vid det här tiden så trött att jag storknar. Men, det är ju inte så konstigt, när dagen började aptidigt och har tuffat på sedan dess. Så, med en liten skål frusen mango på magen ska jag ta kväll. En sak bara! -Alla ni som lämnar spår här och där, med gulliga och peppande ord… jag blir så himla glad och varje ord värmer hjärtat så. Tacktacktack. Rara ni.
En måndag alltså. Ja, precis så.
Hoppas, hoppas att du har haft en bra dag!
-om inte, så kommer det ju en ny chans imorn faktiskt. Lyx.
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 10, 2014 | Emmeli funderar, Liten i magen, Träning
Min nya måndagsrutin börjar sitta riktigt fint nu alltså.
Ut med tårarna, i ett enda vattenfall. Jag tycker hysteriskt synd om mig själv, och kan bara tänka på att jag skulle ha dragit tillbaka honom i halsduken och förbjudit honom ifrån att gå. Jag låter mig göra och tänka så, en stund. Sen gör jag allt jag kan för att inte sätta mig som offer i mitt eget liv. För i en sån här situation, då kan man faktiskt välja; fortsätta tycka synd om sig själv, eller göra någonting åt det. Det hade varit annat om det gällt någonting som inte gick att påverka; något, som på riktigt, är hjärtskärande rysligt.
Perspektiv Emmeli! ,tänker jag
Jaa, det är jobbigt att se han gå. Men han kommer ju hem igen! Den värsta stunden är där, på morgonen, precis när han har åkt. Sen när jag får det där smset där det står Nu är jag framme! <3 , då blir jag lugn och tacksam över att resan har gått bra, att han kommit fram hel, att han är på värsta, bästa arbetsplatsen. Och där och då, drar jag igång med mitt boostande; tränar. Förvandlar hallen till ett mini-gym, trycker på den där musiken, tar fram tabatatimern och sen kör jag igång. Och det slår aldrig, aldrig, aldrig fel. Hur deppig jag än känner mig, så fixar ett träningspass det.
Och sen firar jag med att gå ut på min promenad, så att jag dessutom får den där friskluften som jag bara älskar. Magen och jag vankar på, i alla väder. Idag är det surväder, grått och fult. Men det bekom oss inte. Förrutom att vi höll på att halka och åka åt fanders, jag och Liten alltså. Livet som gör att jag trots ensamheten inte känner mig ensam. Det är coolt.
mini-gymmet.
Jag partar till det med en rosa klänning och lite lockar i håret.
En måndag. Inte förstahandsvalet. Men jag gör det bästa av det som är. Hejja!
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 10, 2014 | Jag och M
Älskling,
Nu kryssar vi vidare. Den gröna pennan ligger där, i den stökiga bokhyllan i förrådet, och väntar på att få användas. För varje dag ifrån varandra. En dag närmare mål.
I natt har jag varit glad över alla gånger jag har vaknat. Då har jag kunnat krypa närmare dig, pussat dig på kinden, hållit dig i handen och krupit ännu lite närmare. Det var därför vi nästan ramlade ner ifrån sängen när väckaren ringde, sådär tidigt, tidigt i morse.
Det minsta jag kan göra, för att visa hur mycket jag tycker om dig, är att kliva upp och tända ljus, duka fram frukost, packa din matlåda, göra på-vägen-fika. Och i smyg, skriva den där lappen som du har med dig i din packning, någonstans, varje vecka. Med ord som bara är till Dig. Från mig.
Morgonen är en enda plåga. Jag försöker hålla minen uppe, men egentligen vill jag bara storgråta. Idag kunde jag inte hålla mig tills Du hade gått. Jag försökte, höll andan, bäbisen sparkade emellan oss, och kramen blev blöt. Jag sa förlåt, för jag vet att du tycker att det är lika jobbigt. Du sa att det är helt okej, att jag får vara ledsen. Du sa också att det inte är det här som meningen. Bara under ett tag. Du sa: Det är inte meningen att vi ska vara ifrån varandra.
Men nu, nu är det värsta över för den här veckan; hejdå-pussarna i dörröppningen, och dom där hjärtformade händerna genom fönsterrutan. Dom är över nu. Skönt.
Tack för i helgen. Tack för allt som har med Dig att göra. Vi ses på fredag.
Jag älskar Dig.
(Ett dagboksinlägg. Med ord, bara till honom. M. )
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 9, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Laga, Baka, Äta
Och så var min abstinens efter att baka över. För idag i alla fall.
Vi tog oss en promenad i snöstormen tidigare idag. Snön piskade i ansiktet och vi blev dyngsura. Det är efter såna promenader man känner sig sådär galet nöjd när man kommer in igen. Som om man uträttat någonting bra. Och det hade vi ju visserligen; på vägen fick vi med oss smör och färgglatt strössel. Det är väl att ha uträttat något bra, om något.
När vi kom hem snodde vi ihop en långpanna med kärleksmums. Fixade sånt där gott kaffe, hällde det i den där mjukturkosa, rosiga termosen. Och så gick vi en trappa upp. Precis som förra söndagen. Och det är precis det som jag älskar allra mest med att baka; att få bjuda dom jag tycker om.
Vännerna blev så glada. Och vi alla konstaterade att eftermiddagsfika, en söndag när mörkret precis lagt sig över lillastaden och man är sådär lagom mosig i kroppen… är ruskigt svårslaget.
Och jag satt där, och kände mig alldeles lycklig. Kakan smakade ju…som mammas.
Nu är det kväll och i den gamla gjutjärnsgrytan som står på spisen, puttrar en köttgryta. Jag längtar till middagen, som kommer följas av en lugn kväll i soffan. Bara mannen och jag.
Tack och bock!
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 9, 2014 | Emmeli funderar, Jag och M
Ja, just så.
Söndag.
Den dagen som liksom bara är där, med sitt lugna lugn. Och som finns till för att vi, en sista dag innan veckan drar igång igen, ska få chans att andas så många djupa andetag, som man bara orkar. En dag för att samla kraft. En dag som finns till för att vila och som en varm famn, som säger att det är helt okej att bara göra ingenting.
Jag vaknade av en kaminvarm man som andades mig i nacken, och av små ettriga fötter som med bestämda rörelser visade tydligt att Hallå, det är trångt här inne nu.
Söndag alltså. Med den där sköna känslan i kroppen, en tvättmaskin som jobbar, en kaffekopp som sitter fast i ena handen och med ett galet sug efter att baka. Inte bröd idag. Det fick jag nog av igår. Jag vill baka kakor. Kakor, kakor, kakor.
Jag går och tjatar på mannen och vill att han ska bestämma om jag ska baka det, det eller det. Han väntar, dricker lite kaffe, jag hinner bli otålig, han skakar på huvudet och säger till slut: Älskling, du får baka preciis vad du vill. Frysarna är visserligen redan proppfulla och du veet ju att du mest tycker att det är kul med själva sysslan… baka, lägga i fina burkar… sen blir det ju kvar där..
Äsch. Nu ska ju Liten komma, så då tänker jag att någon kanske kommer vara nyfiken på det lilla livet och då passar det väl überbra med en fika samtidigt. Tänker jag.
Vaniljhjärtan? Kärleksmums? Kolakakor? Mazarinkaka? Semlor? Bountykaka?
Kaffekoppen ska sörplas, sen får vi se vad det blir. Om, det blir. Det är söndag i alla fall. Det är ett som är säkert. Jag känner mig lite som kola i kroppen, skrattar åt allt och inget och njuter av att ha en hel dag framför mig, med han som försöker stoppa sin fru från att baka sönder hela världen.
Ha en skön dag!
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer