av Emmeli | sep 9, 2014 | Emmeli funderar, Jag och M, Lilla familjen, Träning
Nu är det kväll.
Jag ska äta kvällsmacka och sörpla mangosmoothie, innan jag kryper ner i sängen bredvid den snusande Minimannen och M.
Det har varit en bra dag idag.
Innehållsrik. En utav dagens bästa stunder var när jag och C satt och skrev på PM till vår C-uppsats, och så ser jag hur den där royce rolls-vagnen kommer rullande, med en sittande världsgullig bäbis i och en ryyysligt snygg pappa som chaufför. Han såg världsvan ut, lilla S, där i stora skolan, bland en massa stora människor med instrument och tjocka böcker under armarna. Det är fantastiskt att ha så nära till högskolan, särskilt i det läget vi är i nu.
I ett svisch var jag sedan hemma med min räser igen. Småtröga, döjobbiga, men ändå lyckade timmar tillsammans med kompanjonen, kunde checkas av. Hoppade ur jeansen och i mysbrallan, lagade middag till älskad man och sedan har kvällen ägnats till familjemys; Liten har snackat daadaddaadaaa, hans nya grej, och vi har lyssnat och svarat, så gott vi kunnat. Kvällsbad för S och sedan nattning, utav båda föräldrarna. Lyxigt. Om vi någon gång kommer få fler barn, så kommer vi kanske inte ha tiden att natta varje barn, båda två. Men det är så mysigt, så vi njuter järnet nu.
När S somnat, bestämde jag och M oss för att köra ett träningspass. Jaa… det sket ju sig med den där viloveckan jag mumlade lite om igår. Och jädrans alltså, svetten lackade och vi höll på att driva varandra till jaintevetjag. Jobbigt var det i alla fall. Men roligt, hela vägen. Härligt!
Så nu sitter jag här. Nyduschad och inlindad i mjuka morgonrocken. Och konstaterar att det varit en bra dag, att jag är trött, i både kropp och knopp. Att det blir väldigt skönt att sova om en stund. Och så ler jag för mig själv, när jag tänker på smsbombandet jag fick under tiden vi försökte skriva PM idag… sms som gjorde mig glad och pirrig i magen. Kär och tacksam och längtande efter han jag älskar.
… han som plockat fram min cykel ur förrådet, pumpat däcken utan att jag bett honom om det. Han, som bara gör utan att man behöver be honom om det. Bara finns där, hela tiden och närsomhelst.
En tisdag. Med många bollar i luften och ett gäng sms, bombade med vardagskärlek. Vårdande av gräsmattan, du vet. Det behövs. Alltid!
Helt underbart.
Godnatt!
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 9, 2014 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Musik
Japp, precis så.
Från att hänga på köksgolvet och leka med pipleksaker och pussa bäbis tills han blir less på sin morsa och vara ute i lilla pallkragen och plocka blommor. Bara han och jag. Jag plockar, och han får hålla i blommorna. Knövlar ihop till ett skrövel, men det gör ingenting, säger jag. Vi plockar blommor tillsammans, jag och min lilla son. Och det finns liksom inget som kan störa det.
En liten gullig toabukett. Med mestadels blåklint som vi hittade, därunder allt ogräs. Pallkragen är ett ogräshav, eftersom inget skött den på hela sommaren. Men jag hade strösslat en fröpåse där i våras. Och upp har visst några tappra blåklint kommit. 
Ja. Från det där. Hemma-mamma-livet. Till att ta räsercykeln och möta upp kompanjonen, på högskolan. Några timmar av ex-arbetes-skrivande väntar.
Och det finns ingen bättre drivkraft, att på så kort tid som möjligt, göra så bra ifrån sig som möjligt, när jag vet att jag får pussa på bäbis när jag är klar. Dessutom kommer Minimannen och M och hälsar på, på mitten. Matpaus, du vet. Åh, jag är så tacksam att detta livspusslande går ihop.
Näpp. Nu måste jag susa iväg.
Från det ena, till det andra.
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 9, 2014 | Emmeli funderar, Laga, Baka, Äta, Träning
Luddigt ord att beskriva, på något vis.
Ägget och filtallriken i magen. Sedan gav vi oss ut, jag och Liten, på en lång morgonrunda. Och det var så makalöst vackert. Det är ju det nu. Träden börjar skifta i färg, spegeln på vattnet är så vacker och så den där luften, den jag bara inte får nog av.
Att sedan komma hem, svettit och rödblommig, med en fortfarande sovande bäbis och få sätta sig på baltanen. Med den andra halvan frukosten; apelsinjuice, hembakt favoritbröd och första koppen kaffe för dagen.
Jamen då. Då tusan är det harmoni.
Ha en braig tisdag, alla ni!
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 8, 2014 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten 0-3 månader, Liten 4-6 månader
Att vara mamma.
Jag hade inte i min vildaste fantasi, kunnat föreställa mig att det skulle kännas såhär. Så mycket, så starkt, så stort, så omvälvande, så himlastormande, så roligt och så, så rätt. Det är ogreppbart. Och hjärtat värker på ett vis som betyder kärlek, rädsla, tacksamhet, glädje och allt på samma gång. Mammahjärtat.
Jag trodde kanske, att jag skulle bli en hispig morsa; inte kunna sova en blund om natten, vara livrädd för allt och så vidare. Ja, man vet ju inte. Det går ju som sagt inte att föreställa sig. Men jag hade, tack och lov, fel. Fel, fel, fel. Jag har aldrig mått bättre än jag gör nu. Jag känner mig trygg. Jag känner mig fullbordad. Lugn, inifrån och ut. Jag är överväldigad. Ja, det är jag.
Jag är mamma nu.
Och jag fullkomligt älskar det.
Vi har förstått nu, jag och mannen, efter att ha fått höra det ungefär 192983 gånger; men viiiilken snäll bäbis!!, att vi är riktiga lyxpäron. Ja, han är snäll, minimannen. Eller jag skulle hellre vilja säga att han mår väldigt bra. Jag tror nämligen inte att det finns några osnälla bäbisar. Onöjda möjligtvis, för att dom har ont eller så. Jag tror inte en bäbis är ledsen, bara för att. För att vara taskig med päronen liksom…
Men ja. Vi är otroligt lyckliga över en bäbis som njuter så, utav livet. Och dessutom, har S fått in en så skön dygnsrytm (ska man våga skriva sånt, förresten?), så vi sover gott alla tre om nätterna. Jag och M slipper, än så länge, lida av någon sömnbrist. Så, som det varit och är, så är det verkligen bara mysigt, mysigt, mysigt. Vi har haft magtjorv, magknip?, tror vi; två gånger. That´s it.
Sen är ju jag en känslomänniska utan dess like. Och om jag säger så här: det har inte blivit mindre svajjigt på den fronten. Jag kan gråta för ingenting. Titta på honom, han är ju så vacker! Och fort kan jag förvandlas till lejonhonan som vill skydda sin son.
Jag förstår, såklart, att det kommer komma tider som är jobbiga, när Liten inte kanske kommer vara lika nöjd med allt vad livet ger. Men, vi tar en dag i sänder, njuter så det står ut genom öronen på oss, av nuet. För det är ju där vi är. Här. Och nu.
Och något som är så gulligt att jag fullkomligt håller på att gå sönder av kärlek; han sjunger. Formar den där vackra, lilla minimunnen till ett oooaöö. Och sen kör han som om det inte finns någon morgondag. oooooOOOOOOOOAAAAOooOAAA. Det låter fantastiskt säger vi till honom. Och han ler.
Att vara mamma, småbarnsförälder, en i gänget, Lilla familjen..
Det är det bästa jag vet.
Det här är ord jag skrev för en sisådär tre månader sedan. Ja, ganska precis faktiskt. Och jag kan skriva under på allt det där fortfarande. Bara det att jag och M är varmare i kläderna och har en liten skopa erfarenhet att luta oss tillbaka på. Vad roligt att läsa och se på bilderna. Vad han har vuxit och vad jag har krympt? Och vad mycket vi varit med om sedan bilderna togs? En hel sommar, ett liv i ett Sommarhemma, har vi hunnit med. Men Liten, han är fortfarande lika fantastiskt. Det är knappt så man tror att det är sant. Ett halvt år idag. Jag har varit mamma i ett halvt år. Det är så häftigt!!! Vips sa det, så kunde han plötsligt sitta själv och leka med alla leksaker. Han älskar sin hoppgunga, sin mammas mat men tycker också om att ibland få smaka något, lite, ytterst på en tesked. Att sova hela nätterna med sina päron, är bland det mysigaste som finns, det tycker alla inblandade. Och att skratta och le- det gör han mot alla. Vi är så tacksamma, för vår prins, lilla Minimannen som tagit oss med storm. Han, som är en blandning av mig och M.
Livets mirakel.
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 8, 2014 | Lilla familjen
Att ha vardagkväll.
Ja, det är något speciellt, alltså.
Jag och M pustar ut, high fivar och säger snyggt jobbat! till varandra. Vi jobbar som det starkaste teamet, det är tvunget och en förutsättning för att det där livspusslet ska vara drägligt och kännas bra, just nu. Det är under en begränsad tid, som det är lite mycket. Så att säga. Men vi klarar det bra. Vi älskar och förstår och tar hand om varandra. Med det, kommer man långt, långt.
Att ha vardagkväll, med maten i magen, disken diskad, tvätten hängd. Mannen finslipar på ännu en föreläsning, med den vackraste bekymmersrynkan jag vet och med pennan i högsta hugg. Jag dagbokar och funderar på om jag ska dra igång ett träningspass, eller inte? Skippa den tanken, kanske helt sonika ta en vilovecka? Det lockar att gå och vila en liten stund till, med bäbisen.
En vacker sensensommarkväll, med dörren öppen till uterummet. Vi har en sovande bäbis på sängen, som fyller 6 ljuvliga månader.
Och vardagståget?
Det tuffar. Stadigt och bra.
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer