30102016-img_9333 30102016-img_9319Fyra dygn i rad, ifrån. Hemma ett par dagar. Marathonkramas och umgås. Tre dygn i rad, ifrån. Hemma ett par dagar. Tre dygn igen. Ja, lite så har vi ”jobbat” senaste tiden. Det är ju mannen som har uppdragat, alltså. Och jag och barnen har varit här hemma och roat oss kungligt, men också längtat. Det har gått väldigt bra, men såklaart är det härligast när det inte blir så många dygn på raken ifrån. Vi har en skön andhämtningspaus nu i alla fall, som är och känns så gudomlig så jag vet inte vad. Den startade i morse, när M rullade in på gården.

30102016-img_9326

Nästan som att vi tagit lite Höstlov.

Och nu har vi sagt hejdå till Sommartiden, också.

När jag blickar tillbaka så bara bubblar det inom mig.

Våren, sån väntan och längtan. Jag älskade att vara gravid, hela den här andra gången också. Liten pratade om mammas mage och bäbisen, men kunde såklart inte helt och fullt förstå vad som skulle hända. Mannen åkte iväg till Ryssland, i tre veckor… den här frugan var då rätt så preggo och ibland lite smånervös att något skulle sätta igång. Förresten. Det där VM-uppdraget. Hujedamig, det ryser jag av bara jag tänker på det. Häftigt, såklart. Men också; ångest. Att skicka iväg honom. Jag ville inte. Oron var inte kul. Men M var lugn som vanligt och vi visste att belöningen skulle vara en hel tillsammans-sommar. Och när han väl åkt, så hade vi tre så fina veckor. Jag och min bästis, S och så lilla Pyret i magen. Så kom han hem, den där älskade, skäggige. Och vi boade och fixade och grejade i massor. Inför att bäbisen skulle komma.

Och så gjorde hon det, den där vackra sommarnatten när sommaren var som allra ljusast och vackrast. På ett ögonblick var hon hos oss. Och det var helt fantastiskt häftigt, skönt och underbart med den där drömförlossningen som jag (förlåt Jante) kände mig helt yeah, rakt igenom. Jag var så peppad på det där onda att jag bara (det låter ju helt sjukt) njöt när det verkligen började göra ondare och ondare. Då visste jag ju att bäbisen snart skulle vara hos oss, liksom. Kände att det skulle gå fort, men kanske inte att vi bara skulle hinna in, snutta nån sväng lustgas, få klartecken och sen ta i för kung och fosterland, en endaste gång. Magiskt, ju. Hur det kan gå till…

Och; En liten flicka! En junibäbis, precis som vi ju visste-trodde, att det skulle bli. Vår lilla Juniflicka. Vår Juni.

Sommarens sanna drömhändelse. Att just hon kom till oss. Och från första stund; så, så älskad.

Både jag och mannen var lite smått chockade efteråt. Plötsligt var allt bara över. Från att ha varit så himla gravid, som jag konstaterade att jag kände mig kvällen innan hon föddes… och sen, i ett nafs.. så var ungen ute, magen i princip borta, jag hade inte ont någonstans och allt var ”som vanligt”. Fast ändå inte, såklart.
Jag nästan viiiille känna mig lite skröpplig för att lättare kunna hänga med och förstå, liksom. Men samtidigt njöt jag såå av att känna mig så fräsch och bara kunna njuta utav lilla nya familjemedlemmen. Ja, knepigt och svårt att förklara det där.

Sen sommaren. Så mycket, på alla sätt. Det är ju fasligt omvälvande att få barn, inte mindre andra gången. Det är ju ett mirakel, alltså! Och jag har haft lätt till både skratt och gråt, mer än vanligt. Jamen ni vet, som mannen brukar säga; det är väl nån hormon… Men det äär ju helt sagolikt att få barn. Att då få ett till. ..Ännu en stjärna att älska. Så stort att jag tappar orden.

Och på ett sätt som det varit den absolut vackraste sommaren. Jag och mannen, tillsammans med våra älskade två stjärnor. Som redan nu, trots så små, är så kära i varandra. Allt har gått så bra, bäbisen har mått och mår så bra och den där grejen att Liten plötsligt blev Bjossan, har han skött med stil. Och det, är så tacksamt att det inte är klokt.

Men allt det där ljuvliga, har också blandats med annat. Det har också varit en så jobbig sommar. Om ni bara visste. Det handlar inte om någon i min lilla familj, men en annan hjärtenära som vi haft onda hjärtan för. Som inte mått bra. Två så skilda känslor, lycka och sorg. Men som helt enkelt ha måsta samsas. Och så är livet. Allt ingår.

Nu är det höst, löven har fallit.

Naturen andas långsammare. Tar oss i handen och för oss in i Vintertiden. Nu ska vi njuta av allt det goda den har att ge. Mörkret som saktar ner. Lugnet. Tid för eftertanke på ett annat sätt än när sommaren rusar på. Juletiden, med längtan och pyssel så mysigt att jag får dåndimpen av att tänka på det. Gnistrande snö. Rödrosiga kinder. Liten pojke lycklig på kälke. Snusande bäbis i frisk vinterluft. Varm choklad och stickesockar. Det blir fint, det med.

 Tack och hejdå Sommartid!

30102016-img_9339 Vi välkomnade Vintertiden på ljuvligaste sätt. Tillsammans och utomhus. I så vackert söndagsväder. Och nu är precis hela gården krattad. 3000 kvadratmeter, hej! Familjeprojekt.30102016-img_9352
30102016-img_9345 30102016-img_9350

Innan mörkret anföll var jag ute på ännu en löprunda. Som kändes så lätt. Precis sådär bra som för några veckor sedan… när jag sedan fick ”akut inflammation bla bla bla”.. Ja, det var ju också en grej, ja. Plötsligt pajjade kroppen för en stund, jag vaknade upp med tre onda sår på magen.. men nu har tid gått och kroppen har återhämtat sig så bra.

Juni vaknade precis när jag kom upp på bron efter löpturen. Tajmat tyckte ammemamman! Så glad och tacksam att amningen går så bra även den här gången. Verkligen inget jag tog för givet, men som jag njuter så av. Jag älskar att vara ammemamma och få vara den som föder lilla bäbisflickan, hennes första tid i livet.

Kära hjärtanes vad långt det här blev. Så vi sätter punkt här. Efter en massa ord. Ord från hjärtat.

Natti!

Lillafrun

G-VMBJT57ZE4