Singlande lycka och det där.

Åh,

-innan jag gick och la mig i natt, så hade snön börjat singla. Och i morse; Lyckan. Hos både vuxna och tvååring. Över att det var vitt på backen.

Man kan ju bli nipprig för mindre. Han, för att han vet att skoteråkning och snögubbetillverkande närmar sig. Och jag, för att jag får vara med om det här; Att vara mamma till små darlingar vars ögon lyser, över att snön singlar. Lyckan över småsaker. Det stora i det lilla.

Någon var inte så medveten om vad det tjoades om, men tyckte nog sedan att luften var alldeles särskilt god där ute i vagnen.

Och idag har jag haft världens skönaste känsla i kroppen. Känt mig alldeles mysig och nog konstaterat att julstämningen knackat på. Med ens snön kom, liksom.

Efter morgonbestyr förvandlade jag Salen till Gympasalen. Det knackade på dörren och in kom min vän Storan. Ett jobbigt och svettigt tabatapass som kändes skönt i kroppen efteråt. Det pysslade vi med. Och diverse samtalsämnen betades av därefter, såklart. Som vilka lampor jag egentligen borde ha i hallen (har inte hittat rätt, ännu) och huruvida det var dumt eller urbota dumt, att mannen är så orädd och typ står på takbjälkarna där uppe på vinden (!!! baaah. Jag skrek rakt ut när jag såg vad han höll på med. Inte ett dugg höjgrädd).

Åhå, där var jag, ja! I mina nya Lager 157-jeans som jag typ lever i sedan jag fick hem dom för några dagar sedan. Precis vad jag sökte; en bralla att ha här hemma och som är sköna att sitta på golvet och leka lego i eller när vi slänger oss på storsängen och läsa saga. Lite suddig i kanten den där morsan, men äsch. Den där spegeln är gammal och ett litet unikum. Fin ändå.

Efter några timmar hämtades en efterlängtad hem och efter mellis och lite slöande framför favoritprogram drog vi, jag och barnen alltså, sedan till Mäjadalen. För någon med ”för långa luggar”. (pluralis på den, ja) skulle få sig en välbehövlig frissastund. Och i vanlig ordning blev han (och Morfar och kussar) såå fint klippt av världsbraiga Klipp-L. S är stormförtjust i henne. Vi med!

Och se där! Morfar leverade årets utegran i eftermiddags också och ingenting kan ju få en i mer julestämning än just det. Åh, tänk.. i år kommer S vara ännu mer medveten om allt. Kunna hänga på pumlor och stansa ut pepparkakorna alldeles själv.

Så plötsligt är det kväll igen och Bolibombadraken har danst färdigt. Strax är det Bonden Blom-läsning och uttryck som ”Pysande Palsternackor” (Bonden Blom säger så när han blir purk) och rara ”tack för idag; Mamma” som samsas med varandra.

Livet just nu, alltså. Jag är kär.

Lillafrun