Jag ska fånga dig, lejonet! Snart har jag dig. 
Ha! 
Och plötsligt ligger man här, på mage och funderar…
Och ett tu tre blir man bara precis hur trött som helst. Kan du bädda ner mig i vagnen nu, mamma?
Juniflickan alltså. Vilken liten stjärna. Vi är så upp över öronen kära i henne. Bäbiiiis!! Jag kan inte få nog. Älskar, älskar, älskar våran familj på fyra. Visst, stundvis tokintensivt och det känns som att tungan hänger utanför munnen likt på en tvärslut hund. Men för det mesta; ljuvligt. Helt och hållet.
Bjossan säger, sådär vansinnigt gulligt och läspande att; jag vill ha måånga Junibäbisar, mamma. Dom är så söta.
Jag håller med honom.
Och sådär började lördagmorgonen för henne, ja. Vi två andra tittade ut genom köksfönstret och konstaterade att det nog skulle bli en vacker lördag.. 
En morsa lyssnade på kaffebryggaren, ett utav dom mysigaste ljuden hon vet. Det tändes ljus, åts frulle och lektes med kattunge…
”Mamma, jag bär Sally!”
Jo, jo. Dom där två, alltså. Ofta supercharmiga tillsammans, som där på bilden, när dom leker tillsammans. Just där och då verkar dom dock ha missuppfattat hela grejen för ett slag.. råttan var sist liksom..
Men nä, hesteguud vad dålig kombo dom också kan vara. Överhuvudtaget kan kattunge i kombo med bäbis och/eller Minimänniska, var lite småkrångligt. Som när katten väljer att lägga sig på bäbisen ute i vagnen. Eller när hon klättrar upp i spjälsängen och hämtar dom där småstrumporna hon är som galen i. Eller när hon leker med barnens fötter om natten. Eller när missen på nolltid hinner fram till min filtallrik om morgonen, för att jag byter någons blöja eller så. Eller när jag bytt tusen blöjor, kanske faktiskt satt mig ner för ett slag.. och då ser kattlådan. Som aaaalltid måste tömmas. För lilla loppan äter och skiter som en häst, snarare än en kattunge. Typ så. Men, förutom dom där småstöriga sakerna, så är det alldeles supermysigt med katt. Sådetså. 
Vyn från sovrummet kunde ge vem som helst ljusterapi och gjorde längtan ut, stor. Så, så fort vi kunde, drog vi ut för lördagslek i snön. 
Vi rejsade utför lobryggan först, och efter en drös vändor upp och ner (= pretty flåsig morsa) så bytte vi till våran lillväg… 
Lillan sov och sov.
Plötsligt dök Farfar upp och undrade ifall vi inte ville äta lite lunch med dom. Jag bugade och bockade, Minimannen sken upp som en sol och så blev det så. Fast först skulle dom där två bästisarna, Farfar och Sixten, iväg på byn för lite fix.
Då tog jag Lillan och lommade iväg, efter våran lillväg. Förundrades över vackervärlden och tänkte på att jag ju nyss gick där, höggravid och tittade på dom där knopparna som snart, snart skulle brista. Som sedan brast och som följdes av en lång bäbisbubblasommar och en makalöst vacker höst. Och att det nu, plötsligt, är vinter. Och att dom där trädkronorna är bytt från att vara gröna, till frostigt och snöigt vita. Bådadera, så vackert.
Innan vi möttes upp för lunch allihopa, satt jag ute på ett fårskinn och riktade näsan mot solen med liten bäbisflicka i vagnen bredvid. En himmelskt stund.
När vi hängt inne någon timme sedan, och medan Farfar och S gick ner i garaget, tog jag och Svärmor Lillan i vagnen och gick ut på en rask och så vacker promenad. Rödrosig och svettig kom jag sedan hem igen. Lillan sov fortfarande (ja, hon tycker om att sova) och S var ju där han var. Så jag kände mig typ halvnaken när jag gick in, alldeles själv, utan någon att ta hand om.
Hängde av mig varma koftan och passade på att slå in paket till en älskad man.
..Och bara göra ingenting för en stund. Kände mig alldeles duktig, jag är så urusel på att göra ingenting. Alltid finns det något man borde och/eller vill göra.
Ute höll solen på att gå ner.
Nu är det kväll. Minimannen har somnat rekordtidigt, precis efter att han och jag ätit tumanhandmiddag med tända ljus och favvisen spagetti och köttfärsås. Idag gjord med massa kärlek. Ni vet, när man låtit den stå och puttra i en mindre evighet. Till Sixtens stora lycka bröt vi några bitar mörk choklad till efterrätt. Han älskar mörk choklad. Och kaffe, för den delen. Några minuters bolibompa sedan, innan han slocknade. Lilla älsklingen.
Just nu njuter jag så.
Av tröttheten i kroppen, efter att ha varit ute i friska luften i massor. Av vetskapen att barnen har det gott. En sovande, en nyäten. Och så njuter jag av den där känslan som infinner sig när man varit själv i flera, flera dagar och nätter. Med snöyra, sjuka barn, småbarnslivskarusell och så vidare. Känslan av att klara sig utmärkt, trots att den där älskade mannen, han jag kallar för Min Bättre Hälft, lyst med sin frånvaro. Känslan, av att klara sig…bara det att man absolut inte vill, eller behöver. Imorn kommer han hem. Åh. <3
Det här blev en smärre Lördagsnovell, ja. Så det kan bli.
Senaste kommentarer