Som i ett trollslag…

..Bestämde sig Den Sagolikt Vackra Vårvintern, för att förvandlas till Det Sanslöst Stormiga Grådassiga Februarislasket. Då kan det omöjligt finnas något bättre att hitta på en Hemmamåndag, än att ta Storebror i handen och rejsa ner på byn. Handla på oss jäst och allt vad vi kunde tänkas behöva för att sedan återvända hem och dra igång en Bagardag;

13022017-IMG_4558

Någon var i vanlig ordning mer än mycket pepp och det är en sport att bara hänga med.

Mamma? Ska det här i nu? , frågar han och häller i samma veva i vad det nu kan vara. Mamma, ska jag öppna den här?, frågar han och öppnar i samma sekund. En gång kände jag hur jag liksom knappt andades för att det gick i sånt tempo. Då säger min son, snart tre år; Mammmaa? Aaaaandaaas! och jag brister i skratt totalis, såklart. Ja, det är Sportigt att baka med en Miniman, ja visst. Men, också förbenat trevligt!

13022017-IMG_4566

Min bagarpojke!

Idag testade vi ett nytt recept. Som vi fick från Storan igår. Och vi ger det fullpott. Otroligt gott och mysig bakning! Påminner mig om frallorna som min dagisfröken brukade baka till oss barn om morgnarna.

13022017-IMG_4567

Ett besök med Farfar hos GammelFarfar gjorde S, medan degen jäste.13022017-IMG_4572 Utsökt uppstekt-palt-lunch med en rejäl klick smör. Och sen, gräddades bröden. 13022017-IMG_4575Provsmak och alla tummar upp!

Det visade sig sedan att jag och M fick värsta bästa bonus-jobba-uppe-tiden som vi inte hade räknat med idag. Storebror följde nämligen med Farfar igen och hade sån där tid han bara älskar. När dom hänger i garaget och grejar med bilar och coola saker. Stor och Liten i varsin arbetarbralla och Garagekeps!. Livets Finheter, alltså.

13022017-IMG_4573  Så när Lillasyster tog sin nästa sovning, kunde jag klättra upp ovanpå det där sovrumstaket och ha Spånfest, medan mannen jobbade på utsidan av huset. Såå nice!

Och så till dagens lite sorgliga. Som den känslomänniska jag är, dock med förnuftet att se saker och ting i perspektiv, tyckte jag att det var fasligt sorgligt när vi var tvungna att såga ner vårt stora, stora syrenträd. Ända ner till marken. Jag hoppas, hoppas att det vill växa upp igen. Jag älskar syren och det där trädet, (ja det har förvandlats från buske till träd faktiskt), är liksom ett av två (det andra är äppelträdet) som jag verkligen, verkligen iiinte ville bli av med. Tyckte så synd om M som behövde såga ner det, han vet ju att hans fru älskade det liksom. Men, trösten är att det faktiskt inte blommade i somras, mer än lite, lite längst upp. Och att vi ju faktiskt ska brädfodra om. Det är ju alldeles förfärligt roligt. Och då är det helt sonika omöjligt att ha någon slags ställning där om trädet varit kvar. Däremot, har M lovat dyrt och heligt att han inte ska såga ner mitt äppelträd. Det får vara sådär stort och yvigt och alldeles underbart, tills det själv bestämmer sig för Äppelhimlen.

Jag tog mig en skön, skön löptur då, när mörkret höll på att falla och det plötsligt blev en så bra lucka för precis det. Mannen har avslutat sin jourvecka och så vidare. Och då jag andats i mask i flera timmar där uppe bland dammiga spånet, var den där friskluften rent gudomlig. Och så kom jag hem med det där syrneträdet i perspektiv också, och det var ju himla tur….

Nu är det kväll och vi har avslutat arbetsdagen här hemma. Sånär som att Mannen är ute med skotern och kör ihop riset från syrenen. Men efter det, har vi ledig-kväll. Barnen gjorde kväll extra-tidigt ikväll och det är Kvällsfrid Deluxe som råder.

En måndag i februari, alltså. Det här Hemmalivet gör mig nipprig!

Lillafrun