av Emmeli | mar 24, 2017 | Emmeli funderar, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Salen, Sovrummet
Puh. Nää… alla dagar är inte lätta lycko-rally-dagar. Många. Men inte alla. Som den igår. Som jag skrev ner i dagboken innan jag skulle somna. Som för att lämna den och gå vidare….
”
V i l k e n d a g!
Det känns som att det varit majbrasa inne i mitt huvud, typ. Som att dagen har varit 3 ljusår lång. Minst. Dagen har varit lite allt möjligt, kan man säga. Lite körig, men med sina guldstunder. Så kan man säga.
Våren fick sitt startskott. Vårstädningen är igång! Håhå, det är peppigt! På förmiddagen när Lillan sov, hann jag börja. Ni vet, storstäd. Lister som torkas, fönster som putsas, tyger och trasmattor tvättas, finmattor vädras, lampkronan glimmas. Och så vidare. En sån där riktigt gedigen städning. Som tar tid. Men så härligt det ska bli när det är klart!
Ljummet vatten, några droppar diskmedel och ett par korkar ättika. Det är bästa fönsterputsartipset från mig till er! Det receptet bär jag med mig med värme i hjärtat. Och tänker på min älskade Farmor där uppe ovan molnen.
…Men nä, det blev det inte riiiiktigt klart! (Allvarligt. Inte alls. Såklart). Lillan vaknade ur sin långsömn, tidigare än vanligt och hjälpte mig en stund. 
Med merinoull och luva på, då Hönsmorsan var rädd att det skulle dra när fönstret var på glänt.
Älskar våra förstoringar som vi fotades för i höstas.
…
Efter lunch drog vi sedan iväg med bilen för att åka och hämta Torehunden, för att snabbt vända om hemåt igen och svänga förbi Föris och hämta hem en liten pojke som glatt ropade treeevlig heelg! till fröknarna.
Men sen började kaoset. INGENTING var rätt.
…Hos en älskad, älskad liten pojke som saaannerligen är tre år nu och som stundvis kan bli prick hur förkrossad som helst. Om det inte blir precis, precis som han tänkt sig.
Men det var inte bara det. Livet var en fars.
Vi hade tagit oss ut, i småblyga solskenet. Men sekunderna senare drog himlen ihop sig och plötsligt var vi typ på Antarktis. Snön fullkomligt piskade oss i ansiktet där vi gick i lervällingen på lillvägen. Bebben, en pinkande hund och en treåring som lät som sju svåra år…. ”Jag fryyyyyser!!!! Baaaahhhaahhaha!!!! MAAMMAAA!!!! Jag vill gå iiiin!!! Det är för lååångt heeeem!!!!”. Och så jag. Där i mitten nånstans. Försökte få hunden att skita räserfort samtidigt som jag helst, om jag uppfyllt någons önskan, skulle ha burit treåringen på ena armen, hållit i hunden med munnen och dragit vagnen genom lervällingen med nån annan hand. Men jag håller med S, det var faktiskt jädrigt kallt! Och väl inne. Så var det frid och fröjd igen.
…Och, solen började lysa igen! Självfallet. På fars-vis. Morsade pustade ut.
S somnade och sov som en liten björn en skön stund. Båda barnen sov alltså, så då passade jag på med lite mera städning och också sno ihop en pannkakssmet och skicka in i ugnen. Väcker sedan S och han blir tokig att jag börjat Våååårstääda utan honom. Och droppen var såklart att jag lagat middag, UTAN HONOM!! Förstår ni en sån dum mamma!? Som dels inte låter ungen vara med på prick all städning. Och som inte låter honom slafsa i köket, för en dag.
Haha, jag måste skratta!
Så sjäälvklart påbörjade vi ännu ett rum. Vi gör ett fösök, mamma! sa han. På farbrorvis. Så då gjorde vi det.
Samtliga var med och det gick ju finfint. Lite småsvettigt för morsan, men ändå fasligt trevligt!
…
Efter middagen skulle vi ut igen. På vägen ut genom dörren lyckas en ljuslykta rivas ner och falla rakt ner i kattens matskål. Vilket resulterar i glassplitter och kattmat över hela hallgolvet, typ. Men vi tar oss fort ut. För ja, det måste gå fort.. när katten och hunden ska byta plats med varandra menar jag. Den ena måste vara ute när den andre är inne och tvärtom. SalleBalle skulle lätt klösa ögonen ur Torehunden, det vet jag. Och sen blev det tjurig utmaning igen. Hela promenaden faktiskt. Juniflickan tittade på sånt där coolt Juni-och-Mannen-vis, på mig och Minimannen. Hon tyckte nog att vi lät väldigt mycket, att vi borde sansa oss lite och typ hålla truten, och bara gå. Eller nåt.
Vi kommer hem igen. Och Storebror är så nöjd. Sekund två hör jag däremot hur Lillasyster börjar gny. Då har hon på en grisblink lyckas ta sig till kattlådan, hällt den över sig och sitter där med ääääääääckligt kattsnusk över hela sig.
Då, vill jag typ checka ut.
Men. Det gick ju såklart inte. Och en scout möter ju svårigheter med gott humör, visst?
Ja kära nån. Idag har jag haft skratt som vapen.
Slutligen, när barnen nästan somnat och kvällen var mörk. Så gick vi ut i kylan, till varma bilen. Pyjamasungarna tyckte det var mysigt, och jag var alldeles längtpirrig i magen. Äntligen skulle våran älskade MammaMormor komma hem, efter veckor på vift. Det blev ett fint avslut och bästa belöningen på dagen; Att få Mammakramar. <3
Och nu är vi i mål. Barnen ligger och sover och katten kurrar bredvid. En sista tvätt är hängd och jag ska gå och skölja av mig en milt sagt småhektisk dag och sen krypa ner bredvid dom där varma småkropparna, jag med.
”
Jo, jo. Det där var en torsdag som en dag också kan se ut.
Och idag är det fredag och jag hoppas, hoppas på goda nyheter från en älskad vi tänker så på, samt en mysig dag med barnen… vi har startat på viset att Minimannen ropade till mig, mycket enstusiastiskt; ”Maaamaaa!! Jag har hittat kattspya!!” som att det var världen guldfynd….. i min nystädade sal.
Äh. Nu kör vi. Fredag!
Ta hand om er!
Lillafrun
av Emmeli | mar 23, 2017 | Emmeli funderar, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Hemmet är min borg.
Lite så.
Jag är löjligt hemmakär. Och fullkomligt älskar att hemmet nu är mitt ”jobb”. Lyxigaste jag kan tänka mig. Och så dom där fina småstunderna. Som det bara regnar av. Som att mitt bland ett svischande småbarnslivstempo, ändå hinna stanna upp. Bara känna doften i bäbisen fjuniga hår, få baaamsepuss av Miniman eller stanna vid syrénkvistarna både en och tre gånger under samma förmiddag. Njuta. I lugn och ro.
Salen förvandlades till Gympasalen. Storan kom och efter ett tag var både hon och jag som två svettnissor. Onsdagsgympan är ett mycket bra påfund, om vi får säga det själva.
Och titta där!
Vad vårigt! Såjord och röda små gummistövlar. 
Minipåskliljorna, eller tête á tête som dom ju heter också. Dom, får mig alltid att tänka på gullvännerna från vårt tjejgäng i norrnorr… jag knarkade såna där då vid den här tiden på året. Lyan var full, liksom. Så namnet tête á tête hamnade till och med i låttexten som dom skrev till mig på Möhippan. Åh. Vilka minnen! 
Tvättmaskinen jobbade på. Idogt, idogt. Det är fortfarande löjligt roligt att tvätta, hänga och vika småkläder tycker jag. Okej, ibland, när klockan är mycket, kan jag såklart känna mig för kvällstrött och tycka att det känns drygt med den där tvätten som bara ska tas om hand… men oftast, så är det faktiskt en trevlig syssla!
Annat trevligt jag pysslade med den där dagen.. var att så! Basilikafröna hamnade i jorden och därmed är början till min och Minimannens lilla köksträdgård gjord. Wiho! 
En liten rast tog jag mig också! Med ny favorittidning och gott i koppen.
Innan jag och Lillasyster gick mot Förskolan och hämtade hem han som varit och lekt och härjat runt i några timmar. Han var toktrött och somnade bredvid sin Lillasyster på vägen hem. Eller rättare sagt; på vägen runt långrundan. Och har ni sett! Bar grusväg. Dock jädrigt slemmig och nu-känns-det-som-om-vagnen-försvinner-mjuk. Tungt, mao! 
Eftermiddagspyssel med Storebror. Finn fem fel. Skitroligt ju! 
Och plötsligt, som utav en händelse… skojjar bara. I ett jädrans tempo rullades det köttbullar till hungrig Storebror medan Lillasyster kravlade mig vid benen och undrade om hon inte kunde få sig sin mammamjölk snart. En stund senare var alla mätta och glada igen. Tänka sig, så fantastiskt det är med mat som ger energi! 
Så kunde samtliga krypa ner i renbäddade sängar till kvällen. Fast låt er inte luras! Juniflickan sover i sin säng en stund på kvällen.. timmarna hon sover, och jag och M fortfarande är vakna. Sen lyfter vi alltid över henne. Det är det mysigaste vi vet, att ligga och sova som fyra sardiner i en kärleksask!
En dag fylld av HemmaMammabestyr som den där. Då känns det nästan lite som när jag var liten. Och lekte i Lekstugan. Skötte om dockorna och städade och dukade fint vid röda lilla bordet. Blev tokig om någon gick in med grusiga skor när det var precis nysopat och älskade att plocka blombuketter och sätta i vas.
Bara det. Att det här. Är på riktigt. Och mycket bättre. Innehåller dessutom Livet, liksom.
Lillafrun
av Emmeli | mar 22, 2017 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten 3 år., Mammalivet
Det var en vanlig tisdag i mitten på mars.
Regnet och snön samsades i en faslig fart. I sidled. På härsen. Och tvärsen.
Storebror var och lekte några timmar på Förskolan. Lillasyster och mamman hängde hemma och tog det lugnt. Smygigt glada över att det inte blev någon bebbeträff. Mamman kände sig så himla trött där på morgonen, så att i morgonruschen slippa krångla sig själv in i en dusch och försöka piffa sig, med småttingar drällande, försöka hitta några kläder som inte är träningsbralla. Det, kändes som en lyx att slippa den morgonen. Trots att vi tycker så om den där sång-och-prat-stunden med mammorna och bebbarna. J och jag var ute på en långpromenad. Handlade med oss såjord på vägen hem. Medan raggsocksvädret pågick där ute, hade vi det gott här inne. Sörplade kaffe, gick små spatseringsturer i huset. Och packade ihop liten packning som vi tog med oss och sedan hoppade in i bilen. Vi hämtade Storebror.
Och åkte vidare.
Till lilla byn. Och en morfar. En PappaMorfar, faktiskt.
Och kära hjärtanes vilken fin eftermiddag och kväll vi hade där sedan. Jag kommer stoppa den i min hjärteask. Har så redan gjort. Vi saknade såklart coolingen till MammaMormor som varit och rest någon vecka nu men som snart kommer hem och som vi så ser fram emot att få träffa. Men, det var så särskilt att vara Hemmahemma jag och mina småttingar, och bli ompysslad av finaste PappaMorfarn på jorden. Kvalitetstid på detta sätt, det har vi verkligen haft just denna lilla konstellation av människor senaste två veckorna.
Han hade fixat så. Stod med stora kramen i hallen när vi kom. Det doftade gott och minsann, nog var det knäskurat (!!!) och nystädat. Syrenkvistar inplockade i vas. Brasan brann och ljusen lika så. Gofika dukades fram och nya roliga leksaker radades upp för Minimannen. Lillan sov gott ute i vad som kändes som riktig fjälluft, medan vi andra hade det mer än fint där inne.
Det där är Mormor och Morfar. Bara så att ni vet det.
…
Till kvällen anslöt även den skäggige, efter en dag för Räddningstjänsten. Han kom lagom mör efter timmar av rökdykning och klättrande i rep och sånt där brandmannigt, ni vet. Jag snodde ihop en favorit hos oss alla; potatismos och ugnsstekt falukorv. Det mm:ades och till efterrätt hade den där pappan jag får äran att kalla för min, köpt glass och vi hade plötsligt helgfest, på en tisdag. Så festligt så det förslog! Den skäggige fick sig såklart en bastu också, medan jag gullade med trött pyjamasbäbisflicka och dom två andra lekte och myste framför en film. Minimannen och Morfar alltså.
Och sen var det tårar att måsta säga hejdå. Jag kände typ likadant. Det var så himla fint, den där skaran av timmar.
Vilken lycka. Att ha en PappaMorfar, som Han. <3
Lillafrun
av Emmeli | mar 21, 2017 | Liten 3 år., Mammalivet, Pyret 7-9 månader
Idag är Juniflickan på pricken 9 månader. Det känns stort.
Fast. All tid är så himla speciell med barn. Men det finns några dagar som känns lite sådär på-siffran-speciella i hjärtat. När det av kärlek nyper till lite extra, liksom.
…
Den där första, första tiden i livet. Till exempel storheten i att vara ingen dag gammal. Eller att bli en alldeles underbar, bara en endaste dag gammal. Att vara en vecka. En månad. Tre månader. Ett halvår. Och så 9 månader. Att då ha varit ute i vida världen lika länge som bebben varit inneboende i Preggolyan. Ja, och så prick alla dagar där emellan. Ni förstår nog vad jag menar. 
Nu har vi en 9månaders Juni här hemma.
Hon är vår sanna Junidröm. Så är det.
”Tänk att hon är våran”. Det är ord som fortfarande sägs mest varje dag, trots att en drös månader har gått sedan Lillan kom till jorden. Samma lika, med Storebror.
Det är sannerligen så; livets största tacksamhet. Barnen, menar jag.
Att ha en Miniman och en Juniflicka. Är helt fantastiskt. Lillasyster och hennes Treåring till Storebror gör dagarna till något extra, varje dag. Så är det att ha barn, tycker jag. Varje dag glimmar alltid till.
Det lyxigaste för mig handlar om att få ha dom friska och välmående. Det är en tacksamhet, varje dag. 
Okeej, här får du, Juni!
…
Och sen är livets glitterströssel just nu för mig, att få vara en liten åskådare till samsad syskonlek, vara med i en mysig stund vid köksbordet där alla knaprar på något eget. Kanske några små frukostmackabitar, för både Lillasyster och Storebror. Eller att höra hur Bjossan ibland bara ryter till syrran att Juuuuuni, sluuta! . När hon nyper tag i precis dom leksaker eller grejer han är superrädd om. Lite småbarnsilska, två syskon emellan. Ja, till och med det kan göra att det känns varmt i mammahjärtat.
Eller värmen som uppstår när han varje morgon så okrystat och hjärtinnerligt lyckligt säger God mooorgon, Juni! som en liten farbror. Han är hennes största idol och hennes lilla gentleman. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger hon tappar vattenmuggen på golvet. Han kliver av sin stol i samma sekund som han säger ”Jag kan ta upp den, Juni!”. Att få vara ute och dra dom där två i vagnen och känna sig stoltare än tuppen över bredlasset.
Att bara få vara med om det här, liksom. Att vara mamma, till dom där två. Det är det bästa jag vet.
Småttingarna. Som på ett sätt är väldigt lika varandra, men på ett annat är precis sina motsatser. Det är så charmigt, tycker jag!
Och på tal om det. Olikheter.
Så är det rocka-sockorna-dagen idag och det anammades här hemma såklart.
Alla är vi olika. Och Alla är vi lika mycket värda.
Mamma älskar er till månen och tillbaka, barnen!
/ Mamma aka Lillafrun
av Emmeli | mar 21, 2017 | Emmeli funderar, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
I salen knoppar sig syrénerna. Och det är VårdagjämningsMåndag! Ja, eller var. Igår alltså!
Efter två helgdagar som varit väldigt vilsamma så var vi pepp på en att-göra-lista att beta av. Allt ifrån småsaker som att klicka hem lära-gå-skor till lillasyster, vika tvätt och hämta matkassen. Till att checka av en drös måla-fönster-timmar och göra stor virkesbeställning. Vi har påtat med ditt och datt i helgen också, men inte sådär uppstyrt liksom. Och ja, Väldigt lyxigt med dessa hemmamåndagar, jag vet. Bästa sättet att starta en vecka på!
…
Förutom att checka av såna där nyss nämnda saker, så gjorde jag och Storebror något vi tycker om att göra tillsammans;
Dansa till bra musik!
Det betyder i vissa fall bara discodans, men i andra fall även ett träningspass. Igår var en sån gång. Och lillvännen är såå pepp när det vankas mamma-och-S-träning, ni skulle bara veta. Han har sin egen vattenflaska och dricker var tjugonde sekund och dansar och tjoar lite extra när favoritlåten kommer och halvskriker ”Men köööör då mamma!” när mamman flåsar i små återhämtningspauserna.
Mot slutet tyckte S att morsan var så svettig att han skulle klippa mig svettskydd….
Han satt där och klippte i tidningar och skulle lägga på mig där jag stod i plankan. Jag var lite orolig att han skulle bli stött, när jag vände mig till sidoplanka..för att papperna inte skulle sitta fast på ryggen menar jag. Men, dom satt som en smäck…!
Minimannen utbrast ”åh, braaa mamma! Lim!” och var helnöjd.
Jojo. Det var ett riktigt moment, det där. Tillsammans med min lilla filosof. Som pricken över allt, så pustade vi ut efter att ha checkat av så många tabatablock som det är papperstussar på bilden ovan, genom att ligga på golvet och ha avslappning till lugn musik. Bra grej!
Älskade Liten.
…
Och sen! Åt vi lunch och klädde oss varmt och vindtätt. Pyret premiärade i Storebrors skaloverall..
.. vi drog sedan mycket, mycket förväntansfulla iväg. Vi skulle till en bondgård i grannbyn. Få titta på kossor, traktorer och päronen hade också ett smygärende.
(Vi har barnvagsnfunderingar! Nu är det snart dags för Lillasyster att få åka sitt-del, så vi lurar lite på hur vi ska göra; köpa ännu en sittdel till syskonvagnen vi har, eller satsa på något annat. Det var vår grundplan; att ha den här mysiga syskonEmmaljungan tills Juni blivit större och sen satsa på något lite tuffare, sportigare. Och då har denna familj precis en sån vagn vi har som kandidat, så det var mycket värdefullt att få provköra och så, eftersom detta är en vagn som inte finns i butik. Fortsättning följer. Vi får se hur vi gör).
Det var en väldigt, väldigt spännande, tokstormig och trevlig stund som avslutades inne i varma huset, med gulleungar, kaffesörpel och surrande päron. Vi tackade för kaffet och mysiga besöket och åkte hemåt. Barnen somnade bums och när vi nästan var hemma kände jag bara ”men åh, kan vi inte fortsätta åka en stund till!!”. Det var varmt och skönt i bilen och ute blåste det isvindar. Och mannen, snäll som han är, tyckte att det var en bra idé då vi ju ändå kände att den här barnvagnsgrejen behövde avslutas och att det lika gärna kunde göras då, när vi var i farten redan. 
Så det blev huxflux en stadstripp igen, med sömniga barn i bilstolarna.
Till Leksaksaffären det bar. Vi såg Minimannens napp hänga om halsen på Stora Isbjörnen och jag fick ont i hjärtat. Men Minimannen hade omöjligt kunnat bry sig mindre. Skönt. Och provkörning blev det så nu har vi typ tre alternativ. Fortsättning följer, som sagt.
Så kom vi hem till sist med världsliga barnvagnsbryderier och en så himla trött familj. Det hanns ätas, badas småttingar och sen knoppade en familjemedlem efter den andra in i sköna sömnen. S och jag pratade i vanlig ordning igenom dagen.. så mysigt att sammanfatta och snicksnacka. Han undrade om kossorna sov och om vi inte kunde åka till bondgården imorn igen. En bra dag för lillvännen, mao.
Det var en lite annorlunda måndag. Inte bara hemma på gården utan svett, fönstermålning, kossor och barnvagnar, samsades huller om buller.
Lillafrun
Senaste kommentarer