Det tjugotredje paketet i barnens Adventskalender..

Ännu ett meddelande.

Hej Sixten och Juni! Idag packar vi gott fika och går på utflykt till en vacker plats… puss! Mamma och Pappa.”
Ut det bar med hela konkarongen, vinterklädda och ytterst peppade! Vi gick till en utav dom vackraste platserna vi vet.

… och slog oss ner. Där vid lagården. På fårfällen.

Sörplade varm choklad och åt limpmackor som låg där i gamla glasslådan. Förstås lämnade vi inte kvar en endaste smula av wienernougaten i glasburkenen.

Lillebror tog sig en skön lur i vagnen.

När vi fikat färdigt… tyckte Husmor att det var en god idé att ta en tur runt lagården… jag hade nämligen sett små, små spår förstår ni. Som barnen förstås blev nyfikna på att följa.. kanske var det spår från tomten?

Det blev full fart. Och ser ni? Ser ni inte?

En tomteluva ju!!! Nä, en nisseluva, faktiskt. Sa barnen. Självklart, var det en nisseluva!

Så vände vi oss om och hela åken var ju fylld av små, små spår. Vi beslöt att följa ett. Vissa var heeelt övertygade om att det var spår som skulle leda oss till Tomtenissen och Nordpolen.. vi gick och gick..

…kikade vi upp mot gården hade vi själva bildat en girlang av våra fotsteg.

Himlen började färgas rosa.

Vi gick och gick. 

”Någon” mycket nöjd över Dan-före-dan-Utflykten. Ni vet. Man behöver inte åka någonstans eller betala dyra pengar. För att känna hjärteflärd och livetlycka…

Så plötsligt, tog dom små spåren slut. Vi bestämde oss för att ta hand om lilla luvan och knata hemåt igen med våra äppelkinder och småkalla tår och bara vänta. Till imorn. För då är det Julafton. Och har vi tur. Så kommer tomten då. Och barnen är så peppade. På att lämna tillbaka luvan till tomtens nissekompis. 

…när vi kom tillbaka till Drömgården igen, hade solen precis gått ner bakom berget och i lagårdsfönstret speglades midvinterhimlen sig så vackert.

En Dan före Dopparedan som blev så magisk. Det stora i det lilla. Det är livet!

Nu väntar nattastökartimmar, för Husmor och Husfar. Önskar er alla en god natt!

Lillafrun