Det är tisdagkväll i slutet av november. 

Snön har precis börjat falla och världen blir genast så vacker. Vi tittar på klockan med jämna mellanrum. ”nääär får vi meddelandet om att det är en timme kvar till beräknad ankomst?” … vi äter middag tillsammans med min älskade ”Hästmamma” J och hennes söta H-L. Plötsligt plingar det i M´s telefon och nu är det nära.. en timme senare rullar hästlastbilen in på Drömgården och jag har sån puls. 

Hästmamma och hennes H-L lastar av Lilla ponnyn och kvar står det stora lilla Blå Berget av häst. Han är stressad. Väldigt stressad för att vara hans coola jag. Att kliva på och åka transport var inte hans favoritgren. Men med lite tråcklande lyckas jag lasta av honom utan att bli en pannkaka själv. Med ens han är i min hand, bjuder livet upp till dans inombords. På det sätt bara häst kan göra. 

Vi går, låter hästarna sträcka på sig. Visar hagen. Ligghallen. Vart värmebaljan med vattnet är. Saltstenen. M snor slowfeeding-hönätet om höbalen och har samtidigt en stor häst som hänger honom över axeln. Det bekommer inte mannen. Han är sitt vanliga filbunke-jag och jag blir alldeles salig av hela alltet. Världens bästa man. Allt är så overkligt. Omöjligt att ta in. Men jag njuter.

Efter en lång stund av bekantande släpper vi dom. ”Välkomna till Drömgården”. 

Vi sover oväntat mycket. Kanske för att jag trodde att jag inte skulle kunna sova alls den första natten. Som att föda barn, få en bäbis på bröstet och tro att man aldrig någonsin kommer våga lägga igen ögonen mer. Men vi somnade. Natten bjöd på vattkoppskrångel men hyfsad sömn. Vi vaknar till alldeles-i-slutet-av-november-onsdag. Alla är hemma. 

Brorsorna tittar ut genom sovrumsfönstret. Där står dom. Hästprinsarna. Alltsammans känns som en saga. 

Juniflickan är frukostpepp, samtidigt som hennes koppor eskalerat under natten och jag konstaterar att jag aldrig någonsin sett någon med så många, stora, onda koppor. Lilla hjärtat.

Hon myser inne och har ingen ork att gå ut. ”Jag klajaj mig själv”, säger lilla coolingen varpå jag får ont i mammahjärtat förstås. Väl ombäddad, framför Pippi Långstrump och med barnvakts-radion på, går vi andra ut på gården. 

Jag ropar och visslar på hästarna. Alltsammans känns hemtamt, men ändå så nymodigt. Efter några sekunder hör jag gnägget och hovdundret i marken.

 Där är han. Vår stora hästprins.

Och titta där då! Lilla hästprinsen! Barnens lillponny.

Minimannen är alldeles salig. Inte rädd ett endaste dugg. Går tryggt in i hagen och möter sin lilla häst som om han inte gjort annat fastän det egentligen är den allra första gången i livet han möter häst. Storebrors ögon glittrar. 

Vi bekantar oss. Tar av för-säkerhetsskull-på-grimman från första natten. Storhästen och M har redan funnit varandra och allt är nästan för romantiskt. Tänk att han vill det här, han också. Min M.

Vi myser. Borstar. Klappar. Pussar mule. Checkar läget. Lillebror är alldeles lycklig. Lilla djurälskaren. 

Så kommer Lillis. Min systerdotter som jag blev moster till när jag var fem år gammal, ni vet. Hon är mer min Lillasyster som ni förstår. Vi hänger tillsammans hela dagen. Gosar med hästar. Äter uppstekt köpes-palt till lunch. Går på promenad med pigga, glada hästar. Underbart.

Vi är i Hästbubblan. Vill bara vara ute i hästhagen. 

Jag pussar mule. Men kan för allt i världen inte förstå. Att det är på riktigt.

Min alldeles egna häst. Okej, jag delar honom med den människan jag älskar mest på jorden, också. Obeskrivligt. Kan liksom inte bli bättre.

Så gick det till när Hästdrömmen blev sann! (Jag har inte förstått det ännu…)

Emmeli

G-VMBJT57ZE4