Här följer en text som bubblat inom mig en tid nu.
Och innan ni börjar läsa, vill jag bara säga att dessa ord inte är riktade till alla. Du som känner dig inspirerad av orden, dom är till dig. Och du som bara blir provocerad, sluta läs!
Och kom ihåg att jag berättar om vår upplevelse nu. Kom ihåg, att alla barn är olika! Alla barn är olika. Behöver olika. Att liv ser olika ut. Förutsättningar… finns och/eller kan skapas, olika. Och så vidare. Orden är heller ingen kritik åt något håll. Nej, orden är nog helt enkelt bara till Dig, du som liksom jag, en gång tvivlade, på din egen förmåga, att ta hand om dina barn, helt och hållet, den första tiden i deras liv….tvivel, jag är så otroligt glad över att det snabbt började försvinna då lyssnandet på hjärtat tog över… och nu har tvivlet totalt försvunnit… sedan länge. ”Jag lever i ett kvitto på att hjärtat hade rätt”, säger jag…
Tänk att det ska kännas så märkvärdigt..och ibland så udda…
..sådär så att jag nyper mig i armen, för att jag är så otroligt tacksam (och STOLT!?) över att få vara med om denna tid i livet. Hemma, tillsammans med våra skatter. Att det är jag (och förstås pappan, när han är hemma) som får ta hand om dessa små stora liv, helt och hållet, deras första tid i livet.
Tänk att vi, särskilt jag, ibland ställs inför, att behöva argumentera och förklara… förklara, det egentligen mest självklara och naturliga.. ? -Att vilja vara hemma och ta hand om sina egna barn”, ”att välja bort förskola”…. jag svarar alltid lugnt, tryggt och sakligt. Ja, nu gör jag det. Tills för några år sedan fick jag hjärtklappning.. för än om jag lyssnade på mitt hjärta, följde det, så kunde jag inte fullt ut veta.. ”kan man verkligen hoppa över förskola?”…och alla med sina argument för förskola, var så säkra på sin sak…fast jag förstår ju nu, att dessa inte hade/har en aning om hur det är att på fulltid vara hemma med barnen.. eller, att dessa är insatta i hur fint och fulländat ett hemmaliv kan vara.
Eftersom vår förstfödde var på förskola några timmar i veckan, redan som 1,5-åring, det året vi var nyinflyttade här på gården och sannerligen behöva hjälpa alla tömda fickor.. så hade han sin plats kvar även när han blev storebror. Den platsen utnyttjades sparsamt men till sist ingenting… men då hade vi inte tryggheten att säga upp den, trots att jag så tydligt minns hur jag, när hans lillasyster var några månader och han skulle börja sina femton timmar i veckan, ”som man ju skulle göra”, undrade ”men, får man verkligen göra såhär!? LÄMNA bort sitt barn fastän jag är hemma med ett annat!?”… Tack och lov var (och är) Minimannen en tydlig liten människa och snabbt förstod vi att han inte önskade vara ifrån sin flock mer än möjligtvis en liten dutt, …när man är först ut finns det ju inte så många polers att leka med till en början liksom… men det har det ju sedan gjort, eftersom ungarna duggat tätt. Med andra ord, har vi svårt att säga hur det skulle vara för ett barn som är ensam i sin skara, har långt till äldre syskon.. osv. Vi vet ju till exempel nu ej heller hur Lillminstings variant kommer att se ut… närtiden känns självklar, men säg om något år.. vi tar det som det kommer.
Varför en dutt hjärtklappning då? Jo, jag kunde inte säkert veta, att det ”skulle gå bra”.. för barnen var så små ännu, tänker på tiden när vi hade tre hel-hemmabarn samtidigt. Men så har nu två utav barnen börjat skolan och hunnit vara skolbarn ett bra tag.. och allt har gått som en dans och här har jag också märkt, att det minsann inte bara är små småttingar som tycker det är härligt med hemmaliv, utan även större barn…
att få sluta tidigt, direkt efter skolan varje dag.. mötas av öppen famn, kunna ta med kompisar hem hit och dit, mumsa nybakta Mammabröd eller småsyskonbakade bullar till mellis, läsa läxan i lugnan ro under ljusa eftermiddagen, ha chans till tråkig tid…. tid för vila och kreativitet, alltså…. i det schema som förstås är mer fyllt nu, än som litenliten.
Ni förstår kanske.. Att nu med nummer tre, har vi känt noll tankestvång om att ”Bertil MÅSTE hinna gå på föris innan han börjar förskoleklass”. Nä, som den uppmärksamme kanske märkt, så har vi till och med struntat i det. Hade han bett om det, självklart hade vi lyssnat och ordnat det. Vi har hälsat på några gånger, lekt lite ute… men alltsammans har känts helt och hållet överflödigt och mest bara som en strulig grej att få in i vårt härliga hemmaschema. Lugna lunken och våra rutiner här hemma,…lugna morgonen, gårdsbestyren och ej heller dumt i en syskonskara om fyra barn, att få tumistid med sin mor.. för några såna timmar säger bara vips och sen är skolsyskonen hemma igen och vi njuter eftermiddagen bara vi eller så kan kompisar kan drälla in eller vi drar iväg på egen lekdate allihopa..eller så kommer morfars på eftermiddagshäng eller ja, ni förstår.
Och så små-ler jag lite åt.. att många faktiskt tror, att barnet inte kan utvecklas och lära sig saker om ungen hoppar över förskola….?
… om de bara visste, tänker jag.., där jag står och tittar på min händige, nyblivne sexåring som står vid spisen och lagar sin lunch världsvant, efter att ha vattnat sin alldeles egna gurkplanta som han drivit upp.. den som har en mogen gurka vi skördade till middagen just. Lillvännen, med en hjärta av guld, som bryr sig så otroligt mycket om andra, både djur och människor. Han som inte har det minsta bekymmer att kunna dela med sig, eller våga i sociala sammanhang. Som älskar att räkna, skriva, pyssla och uttrycka sig på olika sätt.. tänker på våra spelstunder här hemma, när han diggar vid trummorna och jag sitter vid pianot. Eller när vi grejar med olika saker tillsammans och han så starkt känner att han är en viktig del i det vi gör.
Inför livets första fotbollsträning i våras, halkade jag åter tillbaka till osäkerheten och tänkte; ”hur ska det här gå nu då? många här har han aldrig träffat? tränaren är helt ny för honom? in i den där stora klungan? kommer morsan också måsta sparka fotboll”… men icke. Överlycklig över att äntligen få börja spela fotboll, precis som storasyskonen. Han kutade in i gänget och sen var fotbollsglädjen igång! Och nu är det bara veckor kvar… sen börjar Lilla Mästerbagare B, förskoleklass, skolan liksom! Och han är så, så taggad.. på precis allt. Efter en hop inskolningsträffar senaste månaden tillsammans med blivande klassen och drömmigaste förskoleklassfröken, så känns det bara så härligt och självklart.
Denna pepp hos småvännerna, inbillar jag mig, är så himla stor då dom i lugn och ro sedan födseln, fått utveckla sin inre trygghet, ta sina utvecklingssteg i sin takt och puttandet ut ur boet har fått ske så naturligt. Jag tror på att trygghet och självständighet, utvecklandet av känslor, att kunna förstå och sätta ord på dessa osv. utvecklas som bäst, när barnet får ta det hela i ro, när barnet kan slappna av i trygghet och förstår att det aldrig kommer att bli tvärlämnat i panikgråt som en liten plutt, på en plats som inte är trygghet, med en människa som inte är trygghet.. ”mamma eller pappa finns här, alltid”, är en utav gulddelarna vi fått ge hemmabarnen.
Sinom tid blir barnet större… och nyfikenhet väcks, till att VILJA LÄMNA. Där är vi nu, med nummer tre. Lifegoal, suckar mamman… det är så otroligt häftigt att bara låta barnen få vara barn, först. Att starta livet mjukt och tryggt. Tillsammans. Det finaste vi har.
…
Så. Till dig som funderar. Men kanske inte vågar tro på, att du ”räcker”. Till dig vill jag bara säga, att känner du en lust, vilja, har orken till ett hemmaliv, din alldeles egna lilla dagverksamhet.. (som inte alls behöver ske på en gård med djur och odling) , .. så vill jag bara peppa och säga; våga prova. Våga följ hjärtat och prova. Våga lyssna till behoven hos just ditt och dina barn. Inom syskonskaran kan det vara väldigt olika… vi har tagit alltsammans en tid i taget, utefter livet.. och varje barns behov och önskningar. Det behöver inte vara allt eller inget, .. det finns återigen många små gyllene medelvägar. Våga hitta er alldeles egen..
…
Idag känner jag barnens pepp inför sommarlovet. I smyg är jag lite vemodig också, då dagen idag känts så speciell. Som att det på ett sätt, innan livet blir sommarlov, har varit vår allra sista hela riktiga, vanliga, underbara hemmalivetdag tillsammans… för mig och småbrollorna.
Tårarna trillar när jag läser mina egna ord som skrevs för precis sex år sedan.. läs de HÄR om du vill.
Tack lilla B för den här tiden, livets första, sex år långa, kapitel i livet. Mot nya äventyr nu! .. och morsan är så lycklig, som får haka på, på det också! Men först, först, först… ett långt, långt sommarlov. Tillsammans.
Såå nära nu… tvagar ungar, fixar små frökenpresenter, plockar fram finkläderna… hör ”Den blomstertid nu kommer” ringa. Påminner mig själv om snyft-näsduk till i morgon…
Årets absolut mest hektiska tid är här, sannerligen.
Att ens försöka beskriva en vecka, till fullo, i ett litet blogginlägg… nej, men det är som ett enda gyckel. Varje dag är ett liv, vi susar med och är så tacksamma för varje dag. Tror starkt, att vi inte är enda gänget här inne, som har det väldans försommar-susigt just nu.
Ok här kommer några glimtar från senaste veckans liv….
Juniveckan som gick, fylldes med;
Så efterlängtat, gråmulen måndag… där mor och småpojkar fyllde hemmet med doften av nybakta bullar. Vi trampade absolut i massor av mjöl och klistrigt socker, hade blusarna fulla av smörig fyllning osv, efteråt… Disk- och tvättmaskin finnes ju, så lite extra söl och stök är såå värt det, för att baka och greja med barnen är bland det bästa jag vet! Ja, kära hjärtanes, så trevligt vi hade!
Vi jobbade på med odlingen… hjälptes åt med ditt och datt. Småhänder som strösslar ut små frön.. så gulligt! Och spännande… en vet aldrig exakt var det kommer att gro. Det såg absolut ut som ett smärre slagfält över mest hela gården. Sånt som hör till när man grejar, återigen.
Dagliga bestyren med djuren… släppa ut och pyssla om hönsen, ta hand om världsbusiga skaran kattungar…
Säga god morgon till hästarna iklädd pyjamas.. och hämta in ägg, sent om kvällen, efter magisk junilöpning…
Ljusa juninätter… Hemmabondmoran njöt av synen av en ”storstädad” hästhage.. känslan att göra det gott för djuren, är fantastisk!
Inte en tråkig stund denna tid, som sagt… fyllde smörgula köket med stora fånget syrener. Skurade kattlya, utemöbler, lillbro…. och det är bara en liten bråkdel av alla ställen jag skulle vilja hinna sommarstäda på här hemma, men… med njuteriet av alla barnen, fler djur och utvidgandet av odlandet… ptja, då får det där med finstädning halka ner på priolistan.. putsa fönster, ja det kanske jag hinner.. någon gång i sommar… för att stressa ihjäl mig för något så världsligt, det gör jag bara inte! Njuter av vårt kreativa kaos, istället!
Något jag uppskattar enormt med att vara HemmaMamma, är hur jag ges möjlighet att hinna och orka ”små stora saker” som förgyller allas vårt vardagsliv så… som att ha middagen klar för både min egen och hjärtevännernas familj, en vanlig vardag… få guldkanta vardagen tillsammans, är så himla fint.
..eller vara närvarande i småstunder jag annars är rädd, att jag bara skulle rusa i genom i jäkt … som när jag ena vardagsmorgonen, i lugnan ro, ordnade med hemkokta saften och gofikat, till skolsyskonen som skulle på skolutflykt… jag är ju en sucker av ”det stora i det lilla”, ni vet.. och såna stunder strösslas det sannerligen med i ett hemmaliv.
Nationaldagsfirande, så fint ordnat, nere på lillbyn! Godaste glassen finner ni hos Eva, på Glassbaronen… jag provade en för mig ny smak; salt karamell, kola havssalt.. något dylikt hette den. –MAGISK! Prova den nästa gång, vetja!
Det drog ihop sig för födelsedagsfirande… medan hela familjens pojkar var på fotbollsträning, hämtade jag om min älsklingstjej i livet, in ägg hos hönsen och bakade tårtbottnar och kokade vaniljkräm utav… slog in paket, blåste ballonger och hade pirriga magar.
6-årsdagen! Såsom lillvännen önskade, alla hemma tillsammans.
.. och dagen efter, i tidiga ottan, drog vi iväg på lördagsäventyr många mil bort, jag och den skäggige. Lämnade alla barn hos Farfar och Farmor och susade iväg för Hedersuppdrag i vackra Jämtland.
En tid i livet var det ”vardag” att kuska runt och spela med den skäggige.. men som ni vet har vi pausat med spelandet (förutom på små gig med barnkören eller på våra egna barns dop, typ) till fördel för småttinglivsnjut.. men oj, oj, oj så himla roligt att vi ”öppnat asken” lite på glänt igen nu denna sommar. Spela och sjunga tillsammans är fantastiskt.
.. det blev ett så fint lördagsäventyr, för oss alla, på var våra håll. Så stort att få sjunga på min älskade bästis-Idans lillhjärtas dop.
Veckans sista dag, en regnig söndag. Kunde den ha kommit mer lägligt? Tror ej det. Tänker på både natur.. och på vad vi människor behövde… Vi hade återhämtningsdag.. vilade, slumrade, ammade, ammade, ammade…. vek bort all tvätt som hopat sig, röjde bland tidningshögen som växt.. spikade lite pärlspont och eftermiddagsfikade tårtrester.. och vilade lite till.
.. smådonade helt enkelt, satte in en färsk kvist syren i badrumstvättstugan. Också, en typ av återhämtning för min del. Återhämtning kan ju vara så olika från person till person, menar jag. Ni fann mig alltså återigen iiinte i tv-soffan, liksom…
Till kvällen kvicknade vi till lite och gav oss ut mellan regnskurarna.. M brände fårorna (för att bränna bort ogräsrötter) som vi sedan sådde en massa morot och dill i. Och jag kämpade på med utplanteradet. Alltsammans i sakta mak, medan barnen roade sig själva, var det också en härlig återhämtningsstund.
Livet, livet, livet… kapslar in alla små guldstunder varmt, varmt i hjärteasken.
Hoppas så, att ni också har det gott, en junidag i sänder. <3
… nu kikar vi på nya veckans önskeplaner, som förstås återigen, bara är en bråkdel av hela veckans liv.
Önskeplaner för v. 24
-Ta en dag i sänder! … tänker jag på hela denna ”slutspurtsvecka”, ihop i ett svep.. får jag smärre stresspåslag. Så, en sak i taget. –Älskat hemmaliv, prio ett!
-Jobba på i köksträdgården… dröm-målet nåddes ej förra veckan.. men jag hoppas på denna. Att allt ska vara färdigt med utplantering och sådd, alltså. Sådden är i det närmsta klar, ikväll sår barnen sockerärterna!
-Träffa blivande kattägare av våra småkissar! … hu, hu ,hu… goset är enormt och med visst vemod nu.. kattungedagarna räknade så att säga.
-Plocka ner ett tegeltak! .. fråga inte mer, haha!. Ett drömmigt men stort projekt som vi kanske egentligen inte har tids-utrymme för men som liksom inte går att motså…
-Fixa och dona med diverse fuffens inför skolavslutningen..
-Jobba idogt med en deadline … som jag har för ett nytt företag, som jag är SÅ HÄR stolt och glad över att jag ska få jobba med. Torsdag. Då ska jag pusta högljutt.
-Fira in SOMMARLOOOOV!
-Möta en helg med allt möjligt trevligt <3
….
Nu kör vi, en riktigt slutspurtsvecka för vår del.. högst troligt även för fler! Jag ska göra mitt yttersta för att inte bara rusa på… påminna mig om att sakta in mitt i suset, dofta junidoft och njuta juniljus, lyssna till ljudet av sommarnjutande småungar… etc etc.
Ta hand om er, allt vad ni bara kan, så hörs vi här och inne på Instagram under veckan! .. har såå mycket härligt jag vill dela med mig av till er, ju!
Hej på er! Neejdå, prick inget har hänt.. veckans Drömgårdsrapport är fördröjd enbart för att undertecknad insuper dagarna till maxmaxmax just nu och tiden vid datorn har varit mer än knapp.. men se nu fick jag en god liten stund här, så håll tillgodo för ett gäng glimtar från senaste veckans liv här på gården!
Veckan där maj blev juni…fylldes med;
Hemmaliv! Varma, varma majdagar.. både rent vädermässigt men framförallt så syftar jag på känslan i hjärtat.
27 maj och årets första tur till lillsjön. Vi alla badade!
Iskaffe och glasspaus, en efter en. Det. Var. Så. Varmt!! Syrenen slog ut i full blom..
Äppelträdet var som ett sagoträd. Lillminsting slumrade där under och det såg så förskräckligt skönt ut!
Nöjd morsa som just varit ute och sprungit med springvagnen med världsgulligt sällis som sa ”heejja, mamma, heejja, mamma!”.
Och den HÄR kvällen då, en sådan majkväll!.. ”försommarkväll på byaskolan” där alla skolans barn och föräldrar samlades för att grilla hamburgare, leka, fika, umgås. Där var förstås vi i föräldraföreningen mycket inblandade, så vi återvände hem i kvällssolen som två stinkande hamburgemoln och med en del ”eftergöra” som ni ser i röriga bagaget, men framförallt med den största tacksamheten, över att våra barn får gå på en så fin skola, att kvällen blev så, så sååå lyckad.. (fantastiskt fint jobbat, alla, alla inblandade!)
Just hemkomna efter en tur ner till Pinglangrannen. Älskar vår lilla Bullerby så himla mycket.
Dillpionen slog ut och påminde mig om min Farmor Gertrud… pionen har nämligen följt med från mina farföräldrars trädgård, hem till mina föräldrars trädgård och sedan vidare till vår. Häftigt va!
Jobbade på som bara den ute i trädgården och vid odlingen. Hann massor. Har massor kvar.
En utav sommarblommorna jag ser allra mest fram emot i år? .. den här; en bronsig tobaksblomma, hoppas, hoppas den ska blomma och dofta gott.
Maj, maj, maj. Vilken försommar du bjöd!
Den allra sista majkvällen, med gulligt och lurigt spontanbesök.
Första junidagen! Jag gjorde mig fin i min loppade outfit som jag fyndat för 60 kr (stickade blusen) + 30 kr (superfina linneshorts). Iväg vi drog på en hejdlöst ösig växtloppis, mötte upp vännerna och senare en småsotig brandman som varit på övning under en hop timmar. Hem sedan för att nästan kläckas i värmeböljan..
Den allra, allra första juninatten… finns det ens något vackrare? Än juninätter? Vi är absolut hopplösa denna tid och nattugglar enormt.. men sova, kan vi göra till hösten igen, typ så.
Söndagen var en hejjig fotbollsdag från morgon till senare eftermiddag. Efter totalt sex matcher + ett redigt kioskpass, var det så otrooligt skönt att åka raka spåret med vännerna till lillskön och hänga där resten av kvällen.. så himla fin vecka, där maj blev juni och vi alla i sinnet har tagit lite smygsommarlov….
… det är bara få dagar kvar nu av terminen, sådan slutspurtskänsla. Längtar efter Sommarlov med lilla gänget så, så mycket! Ofantligt tacksam över att vi har ännu ett tillsammans-lov framför oss.
I veckan donar vi med det här;
Önskeplaner för vecka 23
-Njuta junidagar! .. går det att se sig mätt på vackra naturen nu!? Tror ej det.
Den första junimorgonen.. den första sommarmorgonen.. otroligt vacker. En springtur i värmen fick starta min dag. En stund av flåsande och skönt funderande. Här följer en utav mina favoritdikter. Samt några mammatankar.. God junilördag till er! <3
Hundra sommardagar
Var glad min själ åt vad du har, nu har du hundra sommardar, och detta är den första. När solens lopp sin ände tar, då har du nittionio kvar, och någon blir den största.
Ge noga akt på var du står, imorgon är med ens igår, det går så fort att vandra. Lägg märke till att vad du får, är hundra sommardar per år, imorgon är den andra.
Dikt av Caj Lundgren.
Sagolika sommaren!
.. som vi ska njuta. En dag i sänder. Ett ögonblick i sänder. Som alltid.
Den här sommaren känns redan nu lite extra i hjärtat… tänk att vi efter sommaren har hela, hela Tripp Trapp Trull i skolålder, det känns … allt möjligt! Många känslor som samsas, mao. Åker mestadels med på peppen som råder, att få börja skolan är en fantastisk milstolpe i det stora lilla livet. Och det är ren lyx att få gå på vår fina byaskola, så det har liksom inget med den i sig att göra, moderns skav… det är bara det att det gör lite ont? I Mammahjärtat liksom. Vår tredje bäbis.. skolstor, snart, snart? Och det totalt fria livet han levt och lever, hela sitt liv… är snart, snart över. Tacksamheten över att vi totalt följt hjärtat och njutit Hemmaliv med honom till 100%, känns så mäktigt, faktiskt. Och mer skol-redo liten vän känner jag att jag får leta väldigt efter. Så vad är det jag själv så chickt brukar säga? … ”var sak har sin tid, var tid har sin charm”.. jamen så är det ju. Allt kommer bli bra, lilla mamma…
Nu njuter vi sommaren, först. En dag i sänder. Ett ögonblick i sänder. Som alltid.
Senaste kommentarer