Det stockar sig i halsen. Gråten är så nära, hela, hela tiden. Bryter ut och sansar sig, om vartannat. ”Det är rätt beslut. Det är rätt beslut. Det är rätt beslut. Är det verkligen rätt beslut?”… ord, på repeat just nu.
Idag är en otroligt (känslomässigt) tuff dag. Idag har vi sagt hejdå till en älskad, fyrbent, familjemedlem. Ett ytterst o-egoistiskt beslut där vi tänker på djuret och inte oss, i första hand. Hade vi varit ego och satt våra känslor främst, hade han aldrig lämnat gården. Men vi önskar honom mer. Tanken när vi fick äran att börja kalla honom för vår, var förstås att vi aldrig någonsin skulle skiljas åt, förrän livet skulle ta den saken i egna händer, alltså. Så händer det, livet, och vi vill inte byta hur det har utvecklat sig, mot något, men dygnet har bara sina tjugofyra timmar… och..
…
-Livet. Det är ett endaste ”åka med” och en himla massa ”att välja är att välja bort”. Ibland behöver tuffa beslut tas, än fast det river inombords. Det här beslutet är på inga sätt spontant.. det har vänt och vridits på tanken i minst ett par år nu. Till salu på nån himla hästsite, det skulle han aldrig bli…”men dyker det upp ett hem som vi bara tycker verkar vara tusen procent underbart för honom, med mer tid för honom än vi kan ge, då kan vi fundera…”.
Det hände. Och idag sa vi hejdå.
Till vår älskade Ikran.
Hjärtana fyllda av Ikran-minnen. Vi är så tacksamma för åren vi haft tillsammans. Vad mycket vi lärt oss. ”Vilken resa det har varit”, än hur klyschigt det låter.
Men jag har svårt att förstå och förlika mig vid det, att han som tryggat och förgyllt hela gården, stått där utanför fönstret och tittat in som för att säga ”god morgon” varje morgon, nu inte längre strövar här…
Vackra häst-själen.. som kom till oss när jag behövde honom som mest.
Tacksam att alla barnen fått leva intill honom dag för dag alla dessa år..och att till och med lilla bäbisflickan hann träffa honom. Det känns mer än fint.
…
Vi köpte honom, tillsammans med lille ponny-farbrorn, uppe i norr, för prick sex år sedan. Efter att jag hästat otroligt mycket sedan 10 års ålder, hade hästandet nu varit på paus i några år och själen skrek efter häst.. såklart vi skulle ordna oss det, var vi båda så överens om.
Bertil var ett år och övriga barnen tre och fem år. Jag föll totalt för att den skäggige föll för en häst, det var liksom lite för drömmigt för att vara sant, så fantastiskt roligt att vi kunde dela det intresset. Köp det blev och till gården det anlände ett fantastiskt radarpar. En stor döle-pojke och en liten ponny till barnen. Vi hade då så väldigt mycket mer tid för en stor, 600-kilos-Ikran i vårt liv och framförallt den skäggige, som var den som föll för denna häst allra mest och tog sig ann honom som sin… jag har alltid tyckt att han är fasligt stor, tyckt om att gosa med honom i hagen och ta en ridtur med honom i skogen nu och då, bra så. Men att jobba på med honom har aldrig varit mitt intresse. Islandshästen införskaffades och det är ”min ras”, där är jag hemma. Charmigt till tusen har det varit när vi gett oss ut tillsammans, jag och M, på varsin häst. Vi alla har också älskat att titta på när M och Ikran jobbat tillsammans.. hur M kan, med enbart kroppspråk, trygghet och blick, få den där jättehästen att vilja göra det han ber om… en övertygelse de sinsemellan. Något som jag bara aaldrig känt att jag kan ge Ikran och faktiskt inte ens haft något intresse att jobba mig till. Om Ikran var i en islandshäst-storlek, då .. men nu är han en jättehäst.
Å puh.. Älskade jättehästen… (om jag gråter en skvätt nu? absolut).
Men livet, ni vet.. ett enda ”att välja är att välja bort”. Ridturerna tillsammans har bara blivit med glesare och glesare mellanrum. Bara en sån sak att vi nu har två älskade barn till och tre av fem barn spelar hockey och pappan dessutom är hockeytränare.. Otillräcklighetskänsla…än fast vi vet att vi gett hästarna de bästa förutsättningarna och låtit de leva såsom hästar önskar och mår allra bäst utav…. så naturligt det bara går. Hur vi än vänder och vrider på det, så har även vi bara tjugofyra timmar på dygnet. Vi har valt att bilda stoor familj, med många barn. Vi vill inte säga till barn tre, fyra, fem att ”nä du, tyvärr orkar vi inte med att du ska få spela hockey” (eller vad det nu kan vara), ”pappa ska jobba på med kallblodet istället”. Nä.. vi vill ge alla barnen samma förutsättningar att få greja på med det de vill. Vi vill orka finnas för alla barnen lika mycket. Och så har vi minst tusen andra saker vi vill göra här hemma också.
Att ha hästar är fantastiskt. Men en omstrukturering i flocken, är ett måste. Barnen älskar hästarna och att rida. Deras lilla ponny är dock inte mycket till ridhäst längre, mer är små korta skritt-turer. Islandshästen är inte heller någon barnhäst, ett endaste dugg. Och Ikran är alldeles för mycket häst för till exempel en sjuåring (dock inte om ni frågar den coole sjuåringen). Det vi ”behöver” för att få hästlivet att fungera gott nu i livet, är ”en lagomstor, lagomfartig familjehäst” som både päron och barn kan ha det gott med.
Så nu vet ni. Varför vi släpper taget om döle-pojken. Vi önskar honom mer ompyssling, mer skog. Det kommer han nu få hos den fantastiska familj vi funnit åt honom.
Livet med alla dess kapitel. Det här kapitlet har varit så otroligt vackert. Ett sånt vi kommer minnas lite extra. Nu börjar ett nytt.
Tack för allt, för evigt älskade Du. Ikran. Hovdeblån. Blå Berget….
När älskade Ikran hälsade på Lillasyster på nära håll för första gången… han äär en så cool häst, det känns ofta som att stå och prata med en människa som svarar en med de skönaste, mest lugnande svaren..
Bäbisbubbla och höstbestyr som samsas.
Hösten känns, kanske inte så konstigt, så extra vacker i år…
Tänk att alltid ha en famn att få slumra tryggt hos. Som här, hos Storebror. Alla blir vi alldeles saliga av att hålla i det där varma lilla knytet.
Familjens två S i bild, faktiskt. Stora S och Lilla S…
Första dagarna i oktober tog vi hand om de sista kilona sommartomater som mognat här inne. En del frös vi in. En del kokade vi grön tomatmarmelad av, det blev otroligt gott! Tack alla ni som tipsat om att göra det! Och hjälpredor, ja det ser ni att jag och den skäggige har i massor här hemma.
Den fjärde oktoberdagen fyllde morsan 35 år. … jag var ute en tvärsväng i ösregnet och plockade in vad som blev den allra sista stora trädgårdsbuketten. Hästpojkarna hummade grattis när jag gick förbi. Inne dukades det upp för ett litet familjekalas.
.. inte bara för mamman, utan också för…
.. Lillasyster, Signe!
Vår älskade Signe-liten.
Signe. Ett namn som hängt med mig och Martin ”sedan alltid”, dessutom ett släktnamn och lyckligtvis också ett namn som alla storasyskon tycker så om och helt övertygat har kallat bäbisen för sedan vi fick reda på att det var en liten lillasyster som sprattlade runt i mammas mage. Det var liksom inga funderingar när lillan äntrade världen, ”det där ÄR ju Signe, mamma!”, sa barnen. Och ja, det där ÄR ju Signe… älskade pappan hade till och med beställt prinsesstårta från bageriet nere i Ullångers-byn till kalaset, så lyxigt och gott på alla sätt.
Som ni förstår kändes presenter helt och hållet överflödiga denna födelsedag. Oförglömlig födelsedag. Flocken känns så sagolikt komplett nu med Lilla S här hos oss.
På 11-dagars-dagen i stora lilla livet, så kom älskade vänner och hälsade på i bäbisbubblan. Man kan ana en storasyster som är mer än stolt över sin lillasyster, va?
Veckan som var, fylldes förstås mestadels med bäbisgos, amning, amning, amning, byte av små pytteblöjor och ännu mera gos, gos, gos. Men också några rediga pass ute i köksträdgården där jag vintrade in bäddarna och slutskördade det sista förutom persiljan. Livet hann också med att bjuda på bla. första lilla miniförkylningen för lillan.. såklart, om det snoras i kring så ska immunförsvaret testas igång med ens. Aj mitt oroliga mammahjärta som slängde tillbaka mig till känslan när lillen fick RS och inte kunde andas. Tack Gud för desto lugnare pappa och hallelujah för RS-vaccin som både jag tagit som gravid och även lillan fick en egen antikropp-dos utav när hon just kommit ut till livet. Cred också till kombinationen koksalt + bröstmjölk i lillnäsan samt nässug.. otroligt effektiv trio! Som ett brev på posten efter dygnet med snorig liten näsa = inte lika lätt att amma, så ”firade” jag med en första mjölkstockning, feber, huvud,- och kroppsvärk. Häpp, häpp. Tog till alla knep jag har och fick bort eländet inom ett dygn, puh. Ingen värstingvariant, mao… mjölkstockning kan verkligen vara eländigt ont. Himla glad för en väldigt mild variant denna gång.
Poff var ”10 dagarna” över för Pappa M och den skäggige drog åter till kontoret. Tjohej, så grumligt allt kändes när vardagssnurret skulle igång… ”huuur göör jag nu?”, tänkte jag yrvaket… där jag stod med hårtofsen på sned i mjölkiga nattlinnet..servandes några barn frulle med halva kroppen och ammandes bäbis med andra halvan….
Men ni ser någon som jobbade på vid min sida, för fullt, på allllla fronter! Världens sötaste mest kärleksfulle lilla Storebror…
”heej Signe, du är ssssupervacker!”, säger han småviskandes i hennes öra där han vaggar henne världsvant med lillfoten mot vaggan.
Under amningsstunder när mamman inte riktigt har koll på läget i kring,.. dåå passas det på att gå i skafferiet och förse sig med diverse småkakor och annat gott samt fila på det där med att skriva dubbelbokstäver, såsom storasyskonen gör… på papper? ääsch, soffan går lika bra! Å seen bär det iväg, mot skolhämtning, lillen alltid beredd med en napp ifall lillan börjar vråla!
Frågor på något av ovanstående? Nä, tänkte väl det.
Ja kära hjärtanes. Vilken höst det är! Hösten vi blev sju här hemma.
Helgen bjöd på blåsigt men soligt höstväder. Ankbäbisarna våra har vuxit och blivit så stora, ser ni!
De med mörka huvuden är pojkar, drakar. De tre med ljusa, är flickor, ankor. Ni anar dilemmat vi står inför… vi kan liksom inte ha fem drakar kvar till bara tre flickor. Är det någon av er som vill ta över fyra drakar? Säg bara till, ni får de! Som jag förstått det så kan man ha en grupp med bara flickor eller bara pojkar, det ska jag gå fint… men i blandflock såhär, behövs en annan fördelning… åå puh..
Helgen innehöll också första besöket hemma hos Mormor och Morfar.
Idag är det måndagen den…? 13 oktober, tydligen! Dag 19 i Lillasysters liv, det har vi full koll på. Ena storasyskonet är hemma med lite feber och förkylning. Lillen pysslar om oss alla och taggar inför vad som sker i slutet av veckan… vår älskade treåring ska ju fylla fyra. Ute är det blyertsgrå himmel men träden sprakar i färg. Lillan klunkar mjölk och slumrar och slumrar. På varma elementet i köket hänger små pyttekläder på tork. Jag tror jag tar och gråter en skvätt.. det är så overkligt gossigt att få uppleva det vi just nu upplever tillsammans här hemma.
Här är det varmt, gott och så lugnt. Kärlek i oändlighet. Oro över allt och inget. Hormonsvaj och eftervärkar. Mjölkdoftande bäbissnus. Första mötet mellan storasyskonen och deras nya pyttelilla lillasyster. Här är syskonkärlek så vacker att hjärtat värker. Här är skratt åt små bäbisminer, lammliknande knorr och bestämda Bäbis-önskar-mat-NU-vrål. Här är lyckorus, energitoppar och hejdlös trötthet. Här är känslan av att vara stark så stark.. och samtidigt så skör, så skör. Vi är i Bäbisbubblan. Och tror lite att vi drömmer.
Tack Gode Gud för att vi får uppleva det här ännu en gång. Tack livet, för att vi fått världens finaste lilla lillasyster.
(TUSEN Tack för alla grattis, älskade familj, vänner och finaste följarna! <3)
…
Här kommer några glimtar från bubblan..
Första syskonmötet. Firades med gos och glass.
Kärlek overload.
”Åh, det här känns inte verkligt. Det känns som en dröm!”. Syskonsnack som sparas långt in i Päron-hjärteasken.
Första lilla barnvagnsturen ute i friska luften.
Amma, vara hud mot hud, slumra till. Glömma bort att morsan verkligen behöver äta och dricka ordentligt, dippa i energi och bli påmind.
Vakna till sagolik vacker höstdag, en efter en.
Få hålla i bäbisen som vi alla längtat så efter i en smärre evighet.
Bäbisfika.
Bli uppvaktade och så bortskämda med vackra blomster, hjälpande händer, fina gåvor.
Och mysa lite till.
Igår kom Mormor och Morfar och var med oss. En fantastisk dag jag kommer minnas för evigt. Älskade mamma stuvade bort dagliga tvätten.
Pappa klöv upp den där veden vi haft på vår Vårlista, senare Sommarlistan och nu Höstlistan men liksom inte fått till..
Generationshäng, finaste vi har.
Magiskt att få vara hemma alla tillsammans och bäbisgosa och greja om vartannat.
Systrarna på tur!
September blev oktober och i morse vaknade vi till den första rediga frosten.
Förra måndagen målade jag och Lillen kökssoffan varv ett. ”Vi tar varv två på onsdag!”, sa vi… det blev inte av förra onsdagen.. för då låg vi på BB och hade näsan i kalufsen på det alldeles otroligt färska lilla knytet. Varv två blev idag i stället.. jag njöt av att sitta halvt dubbelvikt.
Lillen tyckte varv två var tråkigt att måla så han gick till torka-av-penseln-väggen-istället och skrev sitt namn och målade konstverk där. Det gjorde han rätt i!
Under tiden sussade lillasyster gott i vaggan. Vaggan som jag själv sov i som bäbis. Så glad att hon får sova gott i den nu.
Vår lilla Lillan, prick en vecka gammal idag. Beskyddad av en liten poliskonstapel.
Senaste kommentarer