Förutom att det årliga första-advents-myset uteblev med vännerna. Det som annars dom senaste åren varit i min och M´s lilla lya, med så många människor att vissa kanske måste sitta på mjuka mattan på golvet. Förresten har det nog inte alltid varit på just första advent, kan ha varit andra också. Men i alla fall; vi är lite för långt ifrån varandra nu allihopa för att kunna ses sådär bara över en lussebullsfikakväll.
Men dagen igår innehöll annars så himla, himla mycket fint;
Först den där mysiga frukosten, sen den där livsfarliga svinhalkiga, svettiga, tvärkoncentrerade löpturen. Och så den där Adventsgudstjänsten i vår kyrka här i byn. Sen bjöd jag och mannen våra föräldrar på Adventsfika här hemma;
nybakt limpa
och mjukt tunnbröd,
julskinka och lussekatter och pepparkakor.
Ljus brann, julmusik skränade och vi hade det världmysigt helt enkelt. Efter att alla Päron kramat och vinkat oss hejdå så ringde Storan och vi bestämde att just nu, blir bra. Med vår gemensamma kransbindning, alltså. 
Så då passade vi på att bjuda Storan på samma brakfika och sen bands det kransar för glatta livet. Jädrans vad det stacks, men också den stunden- hjärtegod.
Storan är kransproft! Jag fick ingen bra bild på min egen, ni får väl se den på dörren en annan dag helt enkelt.
Som avslut på hela alltet Första Advent, rensades hemmet på enrisbarr och sen var Liten hos sin Farfar och hade lekkväll, medan jag och mannen åkte iväg på extralång körövning. Finaste avslutet, att sitta och sjunga och hålla världens finaste människa i handen, (bara för att jag är så kär i honom och absolut inte kan låt bli). Hans hand i min, bästa som finns.
Ja, det där är en dag jag sparar i hjärtat.
Senaste kommentarer